Bellman känner vi till som en av Sveriges nationalskalder. Han sjöng sånger på rim om fattigdom, kroglivet och backanal. Han sjöng om personer han kände men med överdrift och kreativitet.
Jag jobbade på Hasselbacken på 90-talet. I de anrika salarna spelades ideligen musik från den epok då platsen först finns omnämnd som krog – 1700 -talet och Bellman trallade och spelade på sin cittra. På Bellmanssällskapets hemsida kan ni lyssna på hur det kan låta. Han lånade friskt versmått från andra, inspirerades och blandade. Sampla hade vi sagt idag, även om det då givetvis fick ske analogt.
Nu är vi i en ny tid. En tid som skildras med lyrik av nya poeter. Folkets poeter. De som älskas, men som kanske samtidigt möter motstånd från de som räds orden. Jag vet inte hur man analyserar poesi. Jag kan inte plocka isär, dela upp eller kategorisera. Andra kan sånt.
Men jag vet vad som griper tag i mig. Vad som hittar vägen till mitt hjärta. Det viktigaste med lyrik tänker jag. Förmedlingen av känslor måste väl vara hela grejen?! Eller?
Nåväl. Den poesi som berört mig mest det senaste året är skriven av C. Gambino. Det började med att sonen lyssnade i bilen varje gång vi skulle åka någonstans. Jag hoppade först på orden. Poängterade att det här är inte musik man lyssnar på med sin mamma. Han skrattade.
Sedan började jag lyssna själv. Hela tiden. Besatt. Jag funkar så. När jag hittar någon musik jag gillar och fascineras av lyssnar jag om och om igen.
Den text som jag vill dela här med er heter Tankar. Den grep tag i mig. Ja, det kom tårar, i alla fall de första trettio gångerna jag lyssnade på den.
Låten börjar med en verklighet som vi nog alla känner till idag, “Det här livet vi lever, jag hoppas ingen dör inatt. Alla synder vi bär på, alla frågor som vi haft”. Verkligheten ur skribentens perspektiv.
Nu när jag läser texten med kritiska ögon tänker jag att den är ganska okonsekvent och handlar om olika personer och handlingar genom låten. Det gör den suggestiv. En bild målas upp av ett skrivjagets liv, men man får inte veta precis och hur, det är känslan som stannar kvar. Känslan är konsekvent. “Hon vill bilda nåt tillsammans, men det var för tråkigt. Jag sitter ändå ensam, men jag bokade en våning. Varför ska jag ljuga? Lakk, jag svär jag mår för dåligt”.
Kanske är det för att jag själv är mamma, eller så är det för att jag har suttit med så många mammor framför mig som har sörjt sina vilsna barn i utanförskapets speciella fångenskap, som jag går sönder vid de här raderna, “Min fina mamma, du gav allt för att ta oss ända hit.
Och för varje dag som gick, så förstörde jag ditt liv. Aldrig att jag gjorde det med flit. Jag borde gått och blivit en doktor, varför skriver jag musik?”
Nu diskuterade jag ju texten ändå. Jag vill åter poängtera att jag inte vet hur man gör.
Men en sak vet jag. Jag vet att C. Gambino är en av vår tids stora skalder.
