Vad blir det om du korsar en slaktkniv, poesi, punk, Blå Blend och Flen? Mats Pettersborg har svaret i debutboken ”Mellan hat och försoning” som släpps 28 oktober. Trakten skickade några frågor till en erfaren debutant som inte har gått Biskops-Arnö, men väl arbetat på Jättunahemmet.
Hej där Mats, berätta: hur kommer det sig att en 50+are med rötterna i Flen debuterar som poet?
Till stor del slump! Jag har aldrig på allvar skrivit med tanke på att jag ska skriva poesi. Men jag började skriva texter till mitt band, Slaktkniv, utgick från en låttitel och försökte sen skriva en kort text som fångade en viss känsla. Huvudsaken var att det skulle gå att sjunga, till väldigt snabb punk.
Utöver boken har Slaktkniv fått skivkontrakt på AMTY Records och släpper den 20 oktober en trelåtars-EP. Förutom det vi lagt upp själva på Spotify. Så det är jättekul.
Sen har jag nog alltid haft lätt för att skriva. I skrivandet kan jag bygga upp egna världar. Jag tar kontrollen över mitt eget liv. På samma sätt som när jag som barn ritade och drömde mig i väg till andra världar.
Var hittar du inspiration till texterna?
Texterna är ju väldigt korta. Men bakom de flesta finns nån händelse, känsla, eller flera sammanhang som komprimerats till en essens. Så länge jag bara sjöng texterna brydde jag mig inte så mycket om huruvida folk skulle förstå eller inte. Ta Separation, som exempel:
Separation
Kniven i hjärtat, vrider, vrider
Kniven i hjärtat, vrider, vrider
Vad har vi kvar?
Tre kilo barn
Mina föräldrar separerade när jag var fyra. De hade nog aldrig ett bra, normalt stabilt förhållande. Mamma fick sen klara sig själv, vilket inte gick så bra. Kaos, som man säger nurförtiden.
Så när jag själv skaffade barn lovade jag att inte göra om samma sak. Det blev ändå en separation. Jag bestämde mig efter den första sorgen att jag skulle ha en bra relation med mitt ex. Och det har vi haft, vi har satt barnet först istället för oss själva.
”Tre kilo barn”, du ser kanske barnet som ett stycke kött, något i en köttdisk. Men det var också vad min älskade son vägde när han föddes, ett normalt friskt barn. Så det blir en lek med betydelser, läsaren lägger ju in sin egen mening i orden.
När man läser dina texter så får man en känsla av att uppväxten i Flen var rätt tung – men också att ni som då var unga skapade nya sammanhang, som ett slags känslomässig ventil. Om du jämför: hur skiljer sig ungdomars liv och förutsättningar att utöva kultur idag, jämfört med när du var ung?
Man pratar om ”orten” och utsatta områden som att det bara skulle vara storstadsfenomen. Men varje liten håla har alltid några kvarter eller kanske något hus där det är stök. Socialt utsatta människor samlade på en plats. Salsta där jag växte upp var nytt och modernt när det byggdes på 70-talet. Men av någon anledning så samlades väldigt många ensamstående mammor med massa barn på just Salsta. Blandat med invandrare och folk med sociala problem. Min tolkning är att kommunen placerade eller erbjöd de som gick på soc att bo där. Så ett på ytan modernt, snyggt område i naturskön miljö var från ganska tidigt ett problemområde, med gäng och vuxna med dålig koll. Det fanns knappt inga pappor med i bilden. Så på så sätt påminner det om utsatta områden idag.
Vi hade fritidsgården, idrotten förstås, men de flesta jag kände gjorde ingenting. Bortsett från musiken, där hängde jag på. Studieförbunden var aktiva liksom musikföreningarna. Och framför att punken, där alla som var lite utanför kunde delta.
Kan vi hoppas på en uppföljare eller fortsättning?
Absolut, jag skriver för fullt! Kanske med mer press än normalt. Jag har ju i och med Mellan hat & försoning gett ut en bok som skrivits ”av sig själv” på sätt och vis. Utan tanke på att någon ska läsa den. Nu måste jag ta i beaktande att någon faktiskt kommer att läsa det jag skriver! Det är stor skillnad.
Missa inte släppfest + vernissage, mitt i Sörmland 28 oktober. Alla är varmt välkomna!
