Start

Novell
Illustration: Jan van Rooij

Rik. Johanna kände sig rik. 
Hon satt på trappan utanför Konserthuset. Solen gassade i ansiktet och det var varmt.  Hon stirrade på den kletiga och spruckna mobilskärmen i handen. Spärrade upp ögonen, blinkade och stirrade igen. Jo, det stämde. Över tre miljoner på kontot. 
Tjoff! 
Bara så där. 
Hon var rik! Så rik att hon blev yr i huvudet och var tvungen att lyfta blicken ut över torget. Människorna framför henne blev suddiga och hoppade och studsade som dansande gräshoppor.  
Aldrig hade hon haft så mycket pengar. Allt blev plötsligt möjligt. Lägenhet, märkeskläder, säga hej då jävla skitjobb. You name it. Vad som helst. Var som helst. Hur som helst.
Vad spelade en trasig mobil för roll. Pengarna hade bara trillat in och hon ville skrika ut över hela Hötorget att hon blivit miljonär! MILJONÄÄÄR! 
Hon kunde köpa sig ett par Ray Ban solglasögon utan att titta på prislappen. Bara gå in på närmaste affär och välja den snyggaste. Sen langa fram kreditkortet utan att tänka så himla mycket om hon hade råd. Faan, så jävla coolt! 
Hon drog in så mycket luft som fick rum i lungorna, vände upp ansiktet upp mot himlen och släppte ut det mot de vita molnen som seglade omkring långt där uppe. 
”Åhhh, stönade hon, ”så jävla coolt!”
Nyss hade hon ynka trehundrafemtio kronor. Som skulle räcka i två veckor och hon visste att det bara fanns en ensam kaviartub kvar i kylen. Nu hade hon tre miljoner trehundrafemtio kronor. Sju små stolta uppnosiga siffror efter varandra gjort henne rik. 
Det gick inte att fatta. Helt obegripligt. 
Hon som jobbade på Mathem och körde ut varor till folk. Hon som inte hade fast anställning. Hon som, fast hon var tjugotvå år snart, inte hade nån aning om vad hon skulle bli när hon blev stor. Fast hon redan var stor. 
Hon hade blivit miljonär! 
En pappa med en unge som åt glass satte sig snett framför henne. Pappan tittade i mobilen medan ungen slickade på isglassen. Hon fick lust att knacka farsan på ryggen och säga att hon fått tre mille i dag och att hon kunde köpa sig en glasskiosk om hon hade lust.
Tant Helga hade gjort henne till miljonär. Snälla gulliga tant Helga som kommit till hennes födelsedagar, som hade tagit med henne på barnteater och Skansen, som hade ringt till henne varje vecka, som hade skickat vykort och brev. Johanna hade bott hos tant Helga och farbror Robert under flera sommarlov.  Johanna lilla vän, brukade Helga säga. Tänk på att spara lite pengar varje månad. Det ska man alltid göra. För rätt vad det är händer något och det värsta som finns är att stå utan. Men Johanna hade aldrig klarat av att spara. 
Nu hade hon fått tre friska fräscha miljoner, hon behöver inte tänka sig för när hon ville köpa nåt snyggt. Inte behöva gå på HM om hon inte hade lust. 
Tack tant Helga. Tack! Tack TACK!! Så himla mycket! 
Men det fanns en tagg, och det blev som om en varböld omkring den, och det ömmade och värkte. Sveket. Hon kunde inte smälta att de inte sagt nåt. Mamma och pappa hade mörkat för henne år efter år. Om man inte sa nåt så var det inte så tänkte dom kanske. 
Äh, hon skulle inte gräva ner sig, det hjälpte inte. Nu var det som det var och hon hade i alla fall blivit miljonär.
Kenta skulle komma snart. Hon kunde bjuda honom på nån grym bar, och sen krogen. Fast klockan var bara tio på förmiddan, lite väl tidigt för en bar. De kunde gå och fika på det där stället längre ner på Kungsgatan … Vete-Katten. Tant Helga brukade jämt bjuda henne dit när hon var i stan. Johanna fick ta vad hon ville. Hon ville alltid ha semla om det var säsong, annars tog hon Napoleonbakelse eller kardemummabulle. Tant Helga tog alltid chokladbiskvi och kaffe med mjölk. 
Tant Helga ville veta så mycket. Fast på ett bra sätt. Pratade om att Johanna borde plugga vidare. Helga hade aldrig fått göra det, hon hade tydligen blivit sjuk fast hon ville inte tala om vad det var för sjukdom ”och sen hade tåget gått, jag blev fast i Hemtjänsten”. Hennes pappa brukade säga att hon aldrig flyttade hemifrån eftersom hon blev kvar på gården. Sen träffade hon Robert och de gifte sig och övertog gården när Helgas föräldrar dog.
Johanna sträckte ut benen. Hur länge skulle hon vänta på Kenta? Det började göra ont i rumpan av att sitta på stentrappan. Solen gick i moln och det blev kallt. Affärerna hade öppnat. Hon kunde köpa dom där solglasögonen under tiden hon väntade. När hon reste sig spände det i ryggen och magen blev orolig. Helvete, mensen. Inga tamponger. Hon hade lämnat ryggsäcken hemma. Hon drog upp mobilen ur fickan och skrev när kommer du? och började gå mot Kungsgatan.
Mamma ringde.
”Ja,” svarade Johanna.
”Ja, nu är det klart allting. Människan var en kvinna som var mäklare faktiskt.”
”Jaha.”
”Ja, hon bor på Södermalm men tänker flytta ut på gården till sommaren.”
”Jaha.”
”Ja, hon var så förtjust i stället. Men tänker väl göra om en massa förstås. Som de alltid gör.”
”Pengarna har kommit in.”
”Ja, vad bra. Nu måste du sätta in dom på nåt bra ställe. Jag går med dig till banken.”
”Mamma, jag är vuxen.”
”Men det är mycket pengar.”
”Äh, tre miljoner får man inte en etta för ens en gång.”
”Men gumman …”
”Det är väl klart jag ska sätta in pengarna på nåt bra ställe och be banken om hjälp. Vill bara känna mig rik först och spendera lite. Det skulle nog tant Helga ha velat.”
”Det vet jag då rakt inte.”
”Men jag har inte tid att prata med dig längre. Jag ska träffa Kenta.”
”Låt inte honom förleda dig till att köpa nåt nu. Tänk på att det är dina pengar.”
”Ja, ja, sluta nu.”
”Men jag vet ju hur förtjust i bilar han är.”
”Jag kanske köper en åt honom.”
”Men Johanna, säg inte så där.”
”Hej då mamma, vi hörs sen.”
Ordet mamma slank ur munnen av gammal vana. Faan också. 
Hädanefter ska hon kalla henne för Inger.
Johanna stod framför Vete-katten och sköt upp dörren. Där längst inne brukade hon sitta med tant Helga. Det kändes som minst hundra år sen, före coronan och innan hon blev dement. 
Johanna gick fram till disken och pekade på en kardemummabulle och en chokladbiskvi. 
”Och två kaffe”, sa hon och räckte fram kortet. Kortet där hon hade tre miljoner trehundrafemtio kronor. Kortet som var vägen till friheten.
Hon var ledig hela dagen idag och fan för Kenta. Han behövde inte komma alls. 
Hon slog sig ner vid bordet. Sköt fram fatet med chokladbiskvin och en kaffe mot tant Helgas plats. Det gjorde ont i magen igen, den krampade fast på ett annat sätt än mensvärk. Hakan ryckte och det kliade i ögonen, hon var tvungen att blinka och fick lust att gråta. Hon stirrade ner i koppen och rörde försiktigt om med skeden så mjölken spreds ut. 
Somrarna på gården med tant Helga och farbror Robert. Helga luktade trygghet när hon kramades. Och så Rosie. 
Johanna kunde inte stoppa tårarna, de rann utefter kinderna och droppade ner i kaffekoppen som att de ville trösta henne. 
Hon hade älskat att dra med händerna i hundpälsen och Rosie hade tryckt sig mot hennes ben. Nu var de borta alla tre. Lika omöjligt att fatta som att hon hade tre miljoner och att mamma och pappa inte var hennes biologiska föräldrar, lika konstigt var det att Helga, Robert och Rosie inte fanns längre. Det var som att lyckan att bli rik hade ett pris hon var tvungen att betala. 
Fan jävla skit. Nu skulle hon inte tänka neggiga tankar. Det bara drog ner henne i skiten. Och hon kunde ju inte hjälpa att mamma och pappa hade ljugit för henne.
En gång hade Johanna sagt att hon ville bli bondmora precis som Helga. Då hade Helga börjat gråta samtidigt som hon såg glad ut. Du måste skaffa dig ett yrke först, hade hon sagt. Du med ditt läshuvud. Sen får du gården av oss. Det är svårt att leva av bara jorden nuförtiden. Men inget skulle göra oss gladare än om du vill ta över här, efter oss. 
”Gör det nåt om jag sitter här?”
Johanna tittade upp. En kvinna stod framför bordet med en kaffebricka i händerna.
”Nej, nej, inte alls” och Johanna drog till sig fatet med chokladbiskvin.
Kvinnan bar en svart uppknäppt kappa och ljusblå sjal. Hon hade långt gråsprängt hår i en fläta på ena sidan. 
”Oj, sån där chokladbiskvi, det såg jag inte att dom hade”, sa hon.
”Du kan få den”, min mormor skulle ha den men hon kunde inte komma.”
Kvinnan skrattade. Hon hade fylliga läppar för att vara äldre.  
”Jag har inte rört den, jag lovar”, sa Johanna.
”Ta hem den i stället, och tänk på din mormor när du äter upp den.”
”Jag tänker på henne hela tiden.”
Kvinnan började dricka kaffet. ”Jag har varit på kyrkogården idag, Jag kommer från Strängnäs och ska ta tåget hem sen.”
”Jaha”, sa Johanna. ”Är du ofta i Stockholm?”
”Nej, inte så ofta längre. Men jag kommer härifrån från början. Sen flyttade jag för tjugo år sen.”
De blev tysta. Johanna fingrade på bullen. 
”Längtar du tillbaka?” frågade hon.
”Nej, det kan jag inte säga. Nej, inte alls. Men vissa saker förstås. Och vissa människor. Och vissa platser. Jag strövar runt här ibland. Går till kyrkogården och hälsar på. Låter konstigt va?” Kvinnan log och det blev tusen små rynkor runt hennes ögon. 
Johanna skakade på huvudet. ”Jag bor i tredje hand i Örby”, sa hon. ”Men jag vill gärna ha en egen lägenhet.”
”Det förstår jag. Det är ju så svårt i Stockholmsområdet för unga människor.”
”Fast jag har pengar nu. Och fast jobb. Snart i alla fall. Om jag vill alltså. Tror jag.”
”Jamen, då är det ju bara att gratulera, så fantastiskt!”
Kvinnan torkade sig om munnen med sin servett. Hennes ögon var bruna och blicken stadig. Även fast hon måste vara gammal verkade hon ung. Som tant Helga.
”Min mormor bodde utanför Strängnäs. På landet.”
”Jaså.”
”Fast jag fick inte veta att hon var min mormor förrän helt nyligen.”
”Det hade varit som en hemlighet men ändå inte”, fortsatte Johanna. ”Jag blev inte jätteförvånad, mest bara arg. På dom jag kallar mina föräldrar. Att dom ljugit för mig. Att jag inte var deras biologiska barn.”
Det hördes skratt och röster i bakgrunden.
”Ska jag hämta en kniv så delar vi på chokladbiskvin?” sa kvinnan.
”Ja, absolut”.
Johanna torkade sig under ögonen.
”Var bor din mormor nu då?” frågade kvinnan när hon kom tillbaka.
”På kyrkogården i Strängnäs. Jag har inte varit där och … och … min mamma ska finnas där också”, Johanna visste inte var hon skulle göra av händerna som skakade.
”Du kan följa med mig till Strängnäs så ska jag visa dig kyrkogården”, sa kvinnan.
”Det vill jag” svarade Johanna och lyckades peta in en bit av chokladbiskvin i munnen trots att fingrarna knappt lydde henne. Hon blundade, kinderna var blöta men smörkrämen kändes len på tungan och den söta vänliga chokladsmaken spred sig runt om i gommen. Hon hade pengar, kunde åka till Costa Rica, Paris, New York eller Berlin och ta in på hotell. Men det enda hon ville var att åka till Strängnäs och hitta graven, sätta sig på gräset framför gravstenen och släppa fram gråten som höll på att spränga sönder henne. Stryka med handen över namnen på den skrovliga stenen och säga - Hej mamma, mormor och morfar. Jag är här nu. Sen ta bussen ut till gården. Hon visste var nyckeln brukade hänga och än hade väl inte den där mäklardamen flyttat in.
”Men så roligt” sa kvinnan och tittade på klockan. ”Det går ett tåg om fyrtio minuter, det hinner vi med.”
Då var det som om värken runt taggen i henne stillade sig och händerna slutade skaka. 
”Tack”, sa Johanna.
”För vadå?”
”För att jag träffade dig. Just idag.”

Karin Flygare

Karin Flygare är författare, bosatt i Malmköping. Hon romandebuterade 2009 med "Det är så konstigt nuförtiden". Hösten 2020 kommer hennes första spänningsroman "Ställa till rätta ut" på Mormor Bokförlag. Karin håller regelbundet skrivarkurser - håll utkik i Trakten och på Karins egna kanaler!