Där uppe i tornet sitter någon, ritar av verkligen med de detaljer som nu går att urskilja och väljas ut. Ju närmare, desto personligare. Kanske. Ett urval att ösa ur, konventionell färg eller blod i burken, penseln med borst av ögonfransar. Eller inte. Vem kan ifrågasätta. Betraktarens ögonmakt, som ni vet. Inte ett elfenbenstorn nödvändigtvis, men ritdonet frammanar den verklighet som vi som läser försöker förstå.
Trakten läser
Kartritartornet, av Leif Holmstrand, Pequod Press 2023.
För transparensens skull: jag skulle beteckna Leif Holmstrand en kamrat. Transparens är ändå, såvitt jag förstått, inte riktigt kultursveriges ledstjärna. Författare recenserar sina egna böcker under pseudonymer samtidigt som de skrockar gott åt hur de ritar Sveriges kulturkarta. Doft av inavel, Västerbotten, Skellefteå, six-fingers. Luleå Hockey-fans skrockar gott.
Vi skönjer den, odören.
*
Leif har poesi, skönlitteratur och ett inte litet urval av konstskapande på sitt samvete. Han är en baddare med garnet.
Jag förstår inte särskilt mycket om nästan allt, så jag bara undrar: kan Leif sticka en halsduk?
Jag har dragit mig för att skriva dessa ord. Inte för att boken varit en odåga. Inte heller för att det är en bok skriven av en vän. Det hela är mycket enkelt, nämligen att jag inte vet vad jag ska skriva. Kartritartornet är mycket och för mig ibland ogripbar; liknar ingenting jag tidigare läst. Och då har jag faktiskt läst både Plupp och Silmarillion. Och några fler.
Förlaget förklarar:
»Tyra och Jamal älskar varandra, men föraktas av sina påtvingade låtsasföräldrar. Deras liv rasar ner i en ond lantlig dröm. Kartritartornet är en mörk syskonkärlekshistoria om samhörighet bortom hopp, men också en barock bildväv med motiv från John Miltons Det förlorade paradiset och från en allt mer söndertrasad samtid.«
Under läsningen tänker jag både »fan vad många ord« och »detta är ju helt fantastiskt«. Leif Holmstrand har ett ordförråd och -bruk som man sällan ramlar över. Jag kommer att tänka på bernt erikson, versalernas vedersakare, som inte har fallit i glömska eftersom han aldrig varit någon för att glömma eftersom få kände till honom när han var vid livet. Här talar vi om en marginalskrivare och en omdanare av språk.
»En sådan förstörelse måste vi älska, utöver andra reaktioner. Människans olydnad och förlust av det paradis som bott i henne, som varit hennes kronärtskockshjärta av ljus och ombonat utrymme, måste inte utredas eftersom det inte är möjligt. Satan i ormen i ängeln i hallonmasken i änglarna i människorna kan inte bortse från upprorets bestämmelse och inte heller från ondskans delaktighet i allt. Även i det goda. Ingen drevs alltså ut ur himlen. Alla föll, du vet egentligen hur det där fungerar. Lagen fungerar inte, slumpen och skammens släktskapsband är störst. Även du har utsatts. För uppfostran, omvärld, böcker, människor, stora och små skador. Små ekon av ursprunglig förlust i ständigt pågående fall, hela berättelsekurvan: en banal regnbåge tecknad av uttråkad tonåring«
Det känns som om jag flyter med i något som är kontrollerat men långt bortom vad mina klåfingriga bladvändarrfingrar kommer åt. Ofta en sömlös övergång mellan tid, rum, skriv-stil och det är inte sällan först efter ett sjok sidor jag förstår att en skiftning skett. Vart leder den? Det vet man inte säkert och det är charmigt. Från kartritartorn till flykt från Afghanistan till fort Europa. En tragisk historia.
Jag frågar Leif för att försöka få någon klarhet.
1) Vad är det för bok?
Under det långdragna skrivarbetet tänkte jag på Kartritartornet som mitt rakaste, tydligaste, mest berättande arbete. En klassisk roman. Senare insåg jag att andra ser saken på andra vis. Jag tror att jag skrivit en härvigt tät och motsägelsefull text om det omöjliga i familjerelationer, om somliga (inte mina) föräldrars övergreppslighet och om det nödvändiga i specifik syskonincest. Många andra teman finns: omskapande av minne, fantasin som både triumf och vanmaktstillstånd, reellt våld i världen.
2) Vad betyder den för dig?
Skrivandet var en skön tillflykt men också ett sätt att föra ljusskygga motiv till ytan. Även ett sorgearbete. De flesta jag tycker om har dött ifrån mig under arbetet.
3) Varför skrev du den?
För att stå ut, för att vittna — och för att känna glädjen i att tillverka något vackert.
Avslutningsvis: Det finns något skört som följer mig genom boken. Det är svårt att förklara eftersom det bara är en känsla. Behovet att veta är mycket stort. Särskilt när man känner sidornas flaxande ovanför den arma kraniumhöljda sörja som går under namnet hjärna. Berättaren, allsmäktig, pälsar på och hytter emellanåt med näven åt läsaren. Uppfriskande.
Boken lämnar mig rätt sorgsen. Läs och se hur ni påverkas.
