Marie Sälmark drömde om författarlivet men blev journalist istället. Men så, mot slutet av karriären, kom ändå debuten ut. Som så ofta i livet berodde det på ett möte, en yttre katalysator. Nu ger Marie ut sin andra bok, novellsamlingen Kan en ensam trana dansa? Samtidigt kommer Traktens Axel Hellby med sin sjätte bok, Om man var en gädda – historier från Hundberget. Ett möte mellan två novellister känns rätt för Traktens temanummer.
”Kanelbullens dag?” svarar jag på Marie Sälmarks fråga. Hon parkerar sin rosa hoj och informerar om att den 4 oktober också är årsdagen av demonstrationerna mot införande av löntagarfonder i Sverige. I december 1983 röstades de ändå igenom. Bl.a. tack vare finansminister Feldt. Han var dock inte särskilt förtjust själv och skaldade i riksdagen några klassiska rader:
Löntagarfonder är ett jävla skit / men nu har vi baxat dem ända hit.
Stora borgliga demonstrationer hör inte till vanligheterna i svensk offentlighet, löntagarfonderna fick många entreprenörer och företagare, som t.ex. Ingvar Kamprad, att flytta sitt skattebetalande utomlands. Tydligen är den 4/10 också vodkans dag, men det kommer vi inte in på.
Att prata med Marie Sälmark blir lätt politiskt. Inte partipolitiskt, men hon betraktar världen med en ständigt samhällskritisk och empatisk blick. Självklart läser hon dagstidning, vilket styr vårt val av kafé. Kronans konditori har nyss utsetts som stans bästa på bullfronten enligt en artikel i Sörmlands Nyheter.
”Det var här man hängde som tonåring”, säger Marie. ”En kopp te och en varm macka med brieost var en vanlig beställning.”
Hon är uppvuxen på 50- och 60-talen på en gård strax utanför stan men har hunnit se mycket av världen. I 20-årsåldern åkte hon lastbil från London med Kapstaden som mål. Resan gjorde avtryck och har inspirerat nya boken.
”Vi var ute i fem månader och vissa i gruppen hade rest i åratal. Jag tog fasta på det i en av novellerna.”
Under en lång karriär som journalist på såväl Sveriges Radio som TV4 och som frilansare har Marie samlat material. Karaktärer och skeenden, scener och bilder – allt man behöver för att bygga en novellsamling.
”Man gör om något som skaver, sånt där man minns, och det blir berättelser”, säger hon.
”Men verkligheten kan bli hämmande också”, säger jag.
I min egen nya bok var den svåraste novellen att skriva den som bygger på något som hänt mig. Verkligheten kan ställa sig i vägen, ställa krav på slutresultatet. Åtminstone har det funkat så för mig. Marie håller delvis med, hon tycker inte om när inspirationen blir för tydlig:
”Om det bygger på människor i ens närhet vill man inte att folk ska läsa och kunna peka ut Pelle Pettersson.”
Inga nyckelromaner, alltså.
Men som journalist och reporter har hon alltid arbetat med verkligheten. Det var också med reportageboken Lukten av min egen rädsla hon debuterade. Där följer hon Blanca Firpo tillbaka till nästan obeskrivligt svåra trauman i Argentina.
”När Blanca först berättade för mig sa jag åt henne att hon borde skriva en bok. Nej, inte jag Marie, du får skriva. Och så blev det. Men det var svårt, för Blanca kunde inte berätta allt och en del av det hon berättade kunde vi inte inkludera i boken.”
Marie åkte till Buenos Aires, där Blanca befann sig för att medverka i rättegångarna mot militärjuntan. Vistelsen löste upp något av knuten, Blanca kunde berätta mer när hon återsåg miljöer och träffade människor.
Boken om Blancas liv är en stark läsupplevelse, övergreppen är svåra att ta in men verket är viktigt. Trots det är det inte utan humor och glimtar av glädje och livslust.
”Det där är viktigt för mig”, säger jag. ”Under åren som lärare på Åsa folkhögskola har jag mött människor som varit med om svåra saker, övergrepp, misshandel, mobbing. Men de har nästan alltid haft förmågan att skratta. Vi har skrattat tillsammans. Och för mig blir litteratur utan humor orimlig, osannolik.”
Nej, man kanske inte måste skratta i varenda roman. Men Marie nickar ändå och fyller i:
”Blanca har humor! Och sådär funkar det väl. När man är längst ner i hålet försöker man ändå se det ljusa.”
”Ja! Hålet är en bra bild. Man vill ju upp i ljuset, man sträcker sig efter det. Det är så det funkar, humor blir en räddning, ett sätt att komma upp.”
”Och sen växlar det”, återtar Marie. ”Det har jag också sett hos Blanca. Hon kan dra något elakt skämt om världsläget och skratta. Sen i nästa sekund tar hon sig åt axeln och förklarar att de ju sparkade sönder ryggkotorna på henne.”
Mörkret, tragedierna och konflikterna finns förstås med i novellsamlingen också. Att utforska det svåra är en drivkraft för Marie. Att det handlar om mänsklighet märks redan i början av skrivprocessen.
”Det är fascinerande med just novellerna”, säger hon. ”För mig finns där en person i början, en personlighet. Berättelsen kommer ur dem, ja, de tar mig med.”
Vårt skrivande skiljer sig på många vis men när det gäller noveller är våra processer likartade. För mig är det en scen eller en detalj som retar skrivlusten. I novellen ”5-56” såg jag för mig min morfars garage och där stod en man i 60-årsåldern och stretade med en rostig mutter och en sprejburk 5-56. En bandspelare skrällde fram Rolling Stones. Ur det växte novellen.
”Sen måste där finnas något allmänmänskligt också”, säger Marie.
Och hon har förstås rätt. Novellen är friare än romanen, man kan hoppa över karaktärsutveckling och behandla dramaturgin med styvmoderlig hårdhet. Men där bör finnas något som bränner till, som går att relatera till, även om det rör sig om en bagatell, som min novell om rostlösning och att tycka väldigt mycket om Agneta Sjödin.
Novellen måste förstås inte vara ett kammarspel eller ha begränsad kronologi. Maries novell ”Tala är guld” handlar om Frida, som emigrerar från statartrakterna runt Nyköping och i New York förvandlas till Fred, den smärta, kortklippta svenskan. Hon får vara med om en hel del amerikansk historia, som de blodiga demonstrationerna i Chicago, på 60-talet, och Stonewall, gayrörelsens kanske viktigaste katalysator.
”Marie är faktiskt inte mitt förstanamn, jag heter Frederique Marie. Och när jag var utbytesstudent i USA i början av 70-talet såg de mitt namn före jag hann presentera mig och döpte raskt om mig till Fred.”
Är noveller lättare eller svårare att skriva än romaner? Marie frågar mig om hur vi arbetar med kortprosa på kursen där jag undervisar.
”Det är naturligt att välja noveller ibland, för att det är möjligt att hinna med. Men fokus ligger på deras bokprojekt.”
Novellen fungerar lätt som bihang i prosafamiljen. Säljer inte särskilt bra, ett utrymme för lek och experiment, inte lika mycket ’på riktigt’. Men det är också charmen. Leken ger utveckling och låter författaren upptäcka berättelser hen inte kunnat ana. Min nya bok är dessutom något av en slaskhink. Under arbetet med två spänningsromaner följde jag devisen ’kill your darlings’. De bortrensade älsklingarna blev sen stommen i Om man var en gädda.
En annan fördel med novellen är att redigeringen blir mer överskådlig. När man läser hela texten på en kvart är det lättare att identifiera problemområden och utveckla både stil och innehåll.
Men det kan ändå krävas pigga ögon. Under arbetet med nya boken har Marie haft stor hjälp av en lektör/redaktör.
”Du får inte skriva så journalistiskt, sa hon till mig om några av novellerna.”
Att få utveckla sin text med stöd av någon annan är ovärderligt. Visst kan det kännas tufft när man är ovan, att någon annan drar stora streck med rödpennan eller helt enkelt ifrågasätter grundvalarna för berättelsen.
”Men jag är rätt härdad från åren som journalist”, säger Marie.
Hon har suttit i många redaktionsmöten, där inslag och reportage har kritiserats av kollegor. Vanan gör att hon är öppen för att lyssna på invändningarna, för att lära och utveckla sin text mot en bättre version. Själv är jag ofta i andra ändan av den relationen, dels som chefredaktör för Trakten, dels som lärare på en skrivarkurs. Och lärandet går åt båda håll, redaktörskap är en ständig övning i att se och förstå text. Skillnaden i rollerna handlar främst om den närhet författaren har och den frihet redaktören har. Det vill säga, redaktören står utanför och greppar helhet, identifierar misstag lättare. Men författaren är ändå närmast sin text.
Lärande ja, ständigt skall skalden lära nytt!
Marie jämför med när hennes barn flyttade hemifrån och lämnade henne med ensam vårdnad om hästen (maken Anders rider inte).
”Kan du nåt om hästar? Nej? Då behöver jag inte dra anekdoten om guldmedaljen, för den säger dig inget. Hursomhelst, jag insåg att jag måste skola om mig till att rida dressyr. Och det är oerhört svårt. Det ser lätt ut kanske, man vickar lite hit, lite dit. Men det är komplext och blir bara svårare.”
Hon utför en charad i den stoppade plyschsoffan och jag försöker föreställa mig henne till häst.
”Min poäng är väl att jag upplever något liknande med skrivandet”, säger hon. ”Ju mer man lär sig – ju mer man vill och kan – desto svårare blir det.”
Fast dressyr var inte riktigt Maries grej, hon föredrog hoppning.
”Jag är en äventyrare!”
Resan med lastbil genom Afrika var varken det första eller det sista äventyret. Men det var ett av de mer dramatiska.
”Han som var ansvarig för lastbilen blev mördad.”
De hade nått Nairobi i den skruttiga Bedford-lastbilen, som hela tiden la av. Efter rekommendationer slog de upp tälten på en plats för scouter. Lastbilen stod i mitten med tälten i en ring runtom. Vid tretiden vaknade de av skottlossning.
”Han hade en attachéväska med dokumentation som behövdes för resan. De hade väl spanat på honom och skar sönder hans tält i natten. Men han höll i väskan, kramade den hårt och vägrade släppa. Det var så han låg när vi hittade honom.”
När hennes barn började ge sig ut på egna äventyr fick de alltid med sig rådet att släppa ifrån sig vad de hade om någon försökte råna dem.
Från Nairobi vände Marie hem, för att gå en kurs i skrivande på Uppsala universitet. Snart hamnade hon på journalisthögskolan och livet fick en klarare form.
”Jag ångrar ingenting”, börjar Marie säga.
”Je ne regrette rien”, avbryter jag.
”Visst, det är jag och Edith Piaff. Men en sak ångrar jag och det är att jag inte höll liv i mitt skrivande vid sidan av. För jag hade alltid drömmen om att bli författare.”
Själv är jag en sån som ångrar mig hela tiden men det andra, det delar vi; drömmen om att skriva böcker har vi burit på länge. När man väl når dit är det också liknande känslor som utgör glädjeämnena. Marie sammanfattar det fint:
”Att se produkten, hålla i boken, och att få läsare, höra att någon tänkt eller känt något som ett resultat av det man skrivit, det är nog det som gör att man orkar hela vägen.”
Marie Sälmarks Kan en ensam trana dansa? finns på bokhandeln i Nyköping och i näthandeln. Axel Hellbys Om man var en gädda – Historier från Hundberget kommer så småningom i näthandeln men kan redan nu köpas direkt via Axels hemsida. Marie träffar du dessutom på författartorg den 14/10.
