Jones antikvariat på Norrtullsgatan var under många år en samlingspunkt för bokälskare och kulturintresserade i Stockholm. Belinda Jones Alaton växte bokstavligen upp bland boktravar, kulturpersonligheter och skygga bibliofiler. Följ med Belinda in i en svunnen, smått magisk antikvarisk värld.
Jag föddes 1970 och växte upp bakom Jones Antikvariat på Norrtullsgatan 3 i Stockholm. Min far, Ragnar Jones, startade företaget 1948. Även min mamma Siri hjälpte till och vi hade några anställda. Vi bodde i tre rum och kök bakom butiken tills jag fyllde tre. Sedan fick vi möjlighet att flytta till en stor fin lägenhet högst upp i huset. Fastigheten, det så kallade ”Brantinghuset” är belägen mittemot Observatoriekullen och före detta universitetet, ett stenkast från Stadsbiblioteket.
Det var en speciell uppväxt! Redan som ettåring tog pappa mig i famnen och lärde mig att peka ut inkunabeln, alltså en bok från boktryckarkonstens begynnelse, i den stora boksamlingen hemma. I butiken fick jag ofta sitta i en hög stol vid disken till allas beskådande. Eftersom mina föräldrar gifte sig sent och dessutom fick vänta på mig i tolv år, så betraktades jag som en alldeles speciell gudagåva. Alla kunder och bekanta var förvånade och mina föräldrar väldigt glada och stolta. Mamma var 46 år och pappa över 50, vilket var mycket ovanligt på den tiden. Jag var enda barnet och det kunde ibland vara lite ensamt, särskilt som de flesta bekanta och släktingar vi umgicks med hade barn som redan flyttat hemifrån.
Men bilderböcker och läsning fanns det ju gott om och i butiken hände det mycket roligt. Som när det var dags för omskyltning och jag fick leka i skyltfönstren! När mamma var färdig med fönsterputsningen tog jag med mig min kompis och flyttade in med dockvagnar, gosedjur och allehanda bohag. Vi busade, gjorde grimaser och vinkade till förbipasserande. De flesta skrattade och tyckte det var roligt, men det fanns en och annan som såg sur ut.
Jag hjälpte tidigt till med att slå in böcker i brunpapper och så satt jag ofta och ritade vid disken. Jag fick gå små ärenden, som att köpa landgångar till pappa och personalen på lördagar. Ibland hade pappa bokcirkel och biljardkvällar med sina vänner i lagerhuset över gården. Då tittade jag ner på dem från balkongen, fem trappor upp, eller åkte hissen ner och hälsade på dem. Vi gick ofta på restaurang efter stängningsdags. Pappa gillade det, och mamma slapp gärna laga middag efter en lång arbetsdag. Det fanns flera kvarterskrogar i närheten där vi Ibland träffade på bekanta och kunder. Några av pappas stamställen var Tennstopet, Wasahof, Metropol, och Stallmästargården.
Min bästa kompis på lekskolan och lågstadiet var dotter till regissören Carlo Barsotti. Hennes mamma var skådespelare och de hade en teatergrupp, Bella Ciao. Vi fick följa med till Pistolteatern och titta bakom kulisserna när de repeterade pjäser av Dario Fo. Han var god vän till dem och kom ibland på besök från Italien. Att jag som barn suttit och ätit vid samma bord som den beryktade teatermannen var förstås extra roligt när han fick nobelpriset tjugo år senare.
Jag har också ett annat tidigt minne kopplat till teater då jag var i sexårsåldern. Jag fick följa med mina föräldrar och deras bekanta på Dramaten. Vi såg Tribadernas natt av PO Enquist. Det var ju inte precis en barnföreställning och jag förstod inte så mycket. Det var ändå spännande. Vi satt nästan längst fram och jag iakttog skådespelarna, särskilt Ernst Hugo Järegård, som skrek så saliven sprutade. Men det jag minns allra mest är hur jag skämdes när min mamma fick en hostattack och måste springa ut mitt under föreställningen.
Vid denna tid umgicks vi också lite med familjen Paulún. En gång besökte de vårt sommarställe, en stuga i Läggesta utanför Mariefred, och jag lekte med jämnårige Fredrik, som numera är en känd näringsfysiolog. Hans pappa var kund och hjälpte då och då till med snickeriarbeten och annat i butiken. Minnet dyker numera upp då jag äter min frukost med Paulúns granola på yoghurten.
Jag tyckte om att vara i sommarstugan, även om det tidvis var lite ensamt. Jag hade lekstuga och gungställning och stora gräsytor att härja på. Men när jag tänker tillbaka förstår jag inte hur min mamma orkade åka dit på helgerna i alla år. Vi hade ingen bil, så vi åkte tåg från Stockholm på fredagarna och promenerade med packningen på en stig genom skogen. Sedan cyklade vi in till Mariefred för att handla och hämta vatten. När jag var liten hade hon mig på pakethållaren och både kassar och vattenspann på styret! Pappa brukade komma efter på lördag eftermiddag när han stängt butiken. Om vi hade stora saker med oss inför semestern åkte vi ångbåten Mariefred från Stadshuskajen. Det var roligt att titta på utsikten och att kika ner i maskinrummet, och dessutom kunde man äta god ångbåtsbiff på vägen.
Varje sommar kom min morbror och moster på besök i stugan. De hade inga barn, var väldigt aktiva och gjorde många resor ute i världen. Bland annat brukade de delta i arkeologiska utgrävningar och var intresserade av kulturella byggnader, historia, konst, musik och natur. Morbror Johan förde noggranna anteckningar om allt de såg. De hade bil och vi åkte runt i Sörmland och badade och tittade på fornminnen och kyrkor. Jag brukade titta på kartan och pricka av alla fornminnen vi passerade.
Pappas bror, Arne Jones, var en känd skulptör. Han och pappa var bekanta med författaren Lars Ahlin sedan barndomen i Medelpad. Arne och Lars gick på luffen tillsammans i sin ungdom och Lars umgicks mycket med familjen. Det var denna bekantskap i kombination med en längre sjukdomsperiod fylld med läsning, som förde pappa in i bokintresset. Det har alltid funnits ett stort urval av Ahlins böcker i butiken och Arne har gjort omslagen till flera av titlarna.
Som femåring var det ganska tråkigt att lyssna på de vuxna som pratade i oändlighet om kultur. Men jag var ändå lite stolt över att ha en känd konstnär i familjen. På Moderna museet var det roligast att titta på geten (som jag trodde var ett får) med en bilring runt magen och Arnes stora mobila skulpturer utomhus, som var permanent placerade där.
”Farbror Arne” hade en stor ateljé på tomten i Norrviken. Jag minns att det var otroligt högt i tak och en läskig spiraltrappa att gå i. Han gjorde spännande höga skulpturer och en del rörde på sig. Tyvärr dog Arne bara ett par veckor efter min sexårsdag. Jag minns att det var mycket folk på begravningen och att jag fick berätta om den på lekskolans samling dagen efter. Ett halvår efter hans död fick jag en konstbok för barn som han hade köpt åt mig. Det var Världens vackraste tavla av Ralph Herrmans. I den ligger fortfarande Marias brev till mig där det bland annat står:
Farbror Arne skulle ge den till dig på din födelsedag, men då vi skulle gå så hittade vi den inte, för farbror Arne lade grejer lite överallt och så glömde han vart han lagt dem. Han letade flera dagar och var så ledsen, för han ville visa dig att en fin tavla kan vara väldigt enkelt att göra om man bara vet vad man vill med den.
Det hade verkligen varit intressant att som vuxen prata med min farbro om hans konst. Vi hade små miniatyrer av hans skulpturer uppställda hemma, som jag tittade på och lekte med. Det fanns även ett porträtt av min farfar i terracotta och ett stort stenhuvud, ett porträtt av författaren Erik Lindegren.
Kanske på grund av min förkärlek till balett och konståkning med piruetter har jag alltid varit fascinerad av Arnes Spiral åtbörd, som står utanför konstmuseet i Norrköping, där den även fått en galleria uppkallad efter sig. Han gjorde små halssmycken med Spiralen som släktens alla kvinnor fick. När jag var liten kallades jag för Linda och jag fick en unik berlock som han kallade för ”linda”, det är en guldtråd som är snurrad som ett nystan. Jag tycker också mycket om Ros utsprungen, den är uppmonterad på väggen i Rosens kapell i Råcksta. Där begravdes min pappa 25 år senare, med kistan översållad av rosor. I dödsannonsen använde vi en dikt som är skriven av Arne i sin ungdom. Den finns i en handskriven personlig poesibok tillägnad pappa. Arne hade uppenbarligen viss poetisk talang också.
I dessa ängsliga dagar var jag som ett torrt träd
växte inte blommade ej bar ingen frukt
I dessa ängsliga dagar såg jag med rädslans ögon
tordes inte vågade ej se vad jag såg
I dessa ängsliga dagar grät du när jag trodde du log
När jag kom hem från skolan på eftermiddagarna hjälpte jag till mer och mer i antikvariatet när jag blev äldre. Jag tyckte det var roligt att ta betalt, leta fram böcker och visa kunderna till rätt hylla. Vi hade en brokig skara kunder, ofta bolmande på cigarrer eller cigaretter, vilket konstigt nog var tillåtet i butiken på den tiden. Detta trots att min pappa var livrädd för eld, sedan hans barndomshem i Medelpad brann upp när han var runt 15 år. Vår kundkrets bestod av studenter, journalister och författare. Även många skådespelare och andra kulturpersonligheter var frekventa besökare. Det var spännande att träffa kändisar som man sett på TV eller hört talas om.
Jag minns särskilt Gösta Ekman. Det kändes som om herr Gunnar Papphammar kom in genom dörren, och man förväntade sig att han när som helst skulle snubbla. Men man fick inte glo på kändisarna! De måste känna sig bekväma i butiken, och skulle behandlas som alla andra. Det kom också privata boksamlare, politiker och framgångsrika affärsmän, som byggde upp stora bibliotek med rariteter. Dessutom, i skarp kontrast till dessa, även uteliggare och pratsjuka fattigpensionärer, som gick runt med bokkassar och försökte tjäna ihop en slant.
Till exempel hade vi under många år en stammis som vi kallade för ”påsmannen”. Hans vildvuxna hår och starka odör skrämde nog bort en och annan kund. Kanske medveten om detta stod han och tryckte i ett hörn tills det blev lugnt och han tyst lade upp böckerna för prisbedömning. Ibland mumlade han lite försiktigt ifall det var någon extra bra titel han hittat. Pappa bedömde alltid böckerna till sitt rätta värde oavsett vem som sålde dem. Detta var inte alltid fallet hos kollegorna i branschen, vilket blev tydligt då Jan Guillou, tidigt i sin journalistbana, gjorde en dold marknadsundersökning genom att anonymt gå runt med ett urval böcker för värdering. Min far fick då högsta betyg i hederlighet och därmed ett grundmurat rykte om sig att betala bra.
Jag minns också en gammal pensionerad lärare som hette Erik, som levde på marginalen. Han hankade sig fram, och liksom många andra använde han antikvariaten lite som en pantbank. Vi hade en bok där vi skrev in värdet av ett antal böcker som lämnats in. Butiken blev också lite av en social institution, det fanns ju många sällskapssjuka ensamma människor. Erik satt ofta vid disken och pratade i flera timmar. Han hade ett lantställe som han egentligen inte hade råd att ha kvar, och som var svårt att ta sig till. Han hade en cykel vid busshållplatsen, men ofta var han inte i tillräckligt bra form för att åka. En gång berättade han entusiastiskt att han köpt en fin julskinka med väldigt mycket fett på, som han hade tagit ut till stugan där han skulle fira jul. Nu behövde han bara pengar till bussbiljetten för att åka dit. Han lämnade butiken lycklig. Men efter julhelgerna kom han tillbaka och berättade att han inte orkat komma iväg, så den fina skinkan hade fått ligga där oäten och bli förstörd. Det var så sorgligt!
Min mamma var lång och ståtlig och beundrades av många kunder, en del var kända kulturpersoner. En av dem, som bodde i närheten var särskilt påträngande, han kom alltid fram och pratade på stan och satte sig bredvid henne på bussen. Då och då fick hon presenter, exempelvis en vas ”för att hon var en prydnad för Vasastan”. Det var förstås roligt att få komplimanger, så hon kände nog en viss stolthet. Men ofta kände hon sig besvärad och sprang uppför trappan och gömde sig när någon av dem kom in i butiken.
Kanske berodde mammas fina hållning på att hon var Idlaflicka. Hon var bland de första som handplockades till uppvisningstruppen, som bland annat deltog på Lingiadens ljusfest på Stadion 1949. Även jag började som barn på denna koreograferade gymnastik. Ofta var det bollteman med de klassiska röda och vita bollarna som vi kastade och studsade i takt med musiken. Det var roligt med uppvisningar, en gång var jag med på Kungliga tennishallen där jag var placerad i mitten precis framför prinsessan Christina, det var nervöst! Ernst Idla hade flytt från Estland med sina två döttrar som var ledare på träningen i det fina Idlacentret på söder. En av dem dog tragiskt då Estonia förliste 1994. På torsdagkvällarna när mamma hade sin träning åt vi alltid färdiggrillad kyckling och jag fick tid att umgås och leka med pappa, som annars oftast brukade jobba efter middagen. Jag minns särskilt när vi ställde upp alla Allhems landskapsböcker som en mur runt en mjuk matta. Pappa visade på vår stora jordglob och så låtsades vi att vi åkte jorden runt i en båt.
Inför jul hade vi mycket folk i butiken och höll öppet extra länge på kvällarna sista veckan, då många köpte julklappsböcker. Det blev min uppgift att texta och dekorera en skylt till dörren med de speciella öppettiderna. Jag blev specialist på att rita grangirlanger och julgranskulor. Det var roligt med julruschen! Jag slog in julklappar på löpande band. I butiken hade vi gammaldags enfärgat papper i rött och grönt, men även ett senapsgult med antika kartor. På Lucia brukade jag gå omkring i luciakläder och glitter. Pappa hade till och med öppet på julafton till klockan 14. Efter det hann vi precis äta dopp i grytan innan Kalle Anka började. Pappa hade med sig en massa bokpaket från butiken som han lade under granen. En del var till mig och mamma, men många var till honom själv. Det var sådant han samlat på hög under året, som han tyckte passade för oss eller ville läsa själv. Och det roligaste var hans rim och kommentarer, som vi skrattade gott åt. Vi hade fantastisk utsikt över fyrverkerierna på nyårsafton, man såg både ut i parken och långt över takåsarna i staden. Jag älskade att titta ut på det färgsprakande sammelsuriet av fyrverkeripjäser, även när jag var 5 år och hade magsjuka kröp jag upp i den djupa fönstersmygen för att titta.
Strax innan pappa dog fick han också Svenska akademiens hedersstipendium
Vissa år var det antikvariatsmässa i Stadshuset. När jag var riktigt liten fick jag sitta på bordet och nästan höra till utställningen. Men några år senare utforskade jag, tillsammans med de andra antikvariatsbarnen, alla gångar och utrymmen i blå hallen. Vi lekte kurragömma och gömde oss under talarstolen och andra spännande ställen. Min trettonde födelsedag inföll just under mässdagarna och då hade jag tårtkalas på balkongen utanför gyllene salen. Det tänker jag förstås på varje gång jag tittar på Nobelfesten.
Jag deltog redan i barnvagnen på Antikvariatföreningens möten, som oftast var i Stockholm men ibland också på andra håll ute i landet. Jag minns att jag i tidiga tonåren fick följa med pappa till Lund på ett möte och att jag vid det tillfället första gången fick se en fore-edge painting, som gjorde mig mycket fascinerad. Det är en målning som gjorts på bokens snitt och endast syns om man böjer sidorna i ett snett läge. En fantastisk men ganska bortglömd konst, som fått lite uppsving i samband med lyxiga utgåvor av Harry Potter.
De flesta av mina barndomsminnen är glada, men en mörk skugga hängde över oss i flera år. Vi hade en anställd som visade sig vara kriminell. Han verkade först pålitlig och arbetsam, men sedan upptäckte pappa att han stal böcker och pengar. Tillslut blev han avskedad och då blev han galen. Han slog in skyltfönstren flera gånger, ringde både dag och natt och skrek och hotade oss: ”Jag ska avskaffa eeer!”. Många gånger kom han in i butiken och var hotfull och tog dagskassan. Vi var på rättegångar både i tingsrätten och hovrätten, där han blev dömd för olaga hot, men fick bara villkorlig dom, och så var det fritt fram att ringa och bråka igen. Polisen rekommenderade att jag skulle ha sällskap till skolan, vilket jag tyckte var väldigt pinsamt. Detta var jobbiga år, särskilt för mina föräldrar.
Vi hade en katt som pappa döpt till Fjodor efter sin favoritförfattare, Dostojevskij. Han följde med ner till butiken och lade sig gärna i vägen på disken eller mitt i bokföringen under skrivbordslampan. Men annars hade han ett älsklingsställe bakom disken, på en hylla ovanpå ett element, där han för det mesta låg och pöste. Det hände också att han, liksom jag när jag var liten, roade folket ute på gatan genom att sitta i skyltfönstret. Det närliggande dagisets led brukade stanna till och titta på honom, för att sedan gå vidare runt hörnet där hårfrisörskans hund låg och sov. Fjodor brukade också sitta på övervåningen och rafsa oss i håret när vi gick förbi uppför trappan. Men som tur var gjorde han inte det på kunderna!
Efter studenten började jag jobba halvtid i butiken, samtidigt som jag läste litteraturvetenskap på universitetet. Jag hade läst franska, tyska och latin på gymnasiet. Mer utbildning i branschen fanns inte att tillgå annat än genom praktik i butiken. Åren som sedan följde, då jag jobbade heltid tillsammans med pappa, blev tyvärr präglade av problem. Det blev en nedgång i branschens försäljning och samtidigt chockhöjda butikshyror i Stockholm.
Pappa var inte så förtjust i förändringar och moderniteter. Jag minns när han kom i konflikt med banken. Han ville inte lämna dagskassorna i den nyuppfunna bankboxen ute på gatan, och blev utskälld i kassan. Detta bankbråk skildrades i en serie tidningsartiklar där han bland annat kallades ”otidsenlig”. Det var ett begrepp han var riktigt stolt över och brukade skryta om länge efteråt!
Men det blev nya tider och nymodigheter i branschen som vi till slut tvingades följa. Det blev nu fullt upp med katalogisering av alla böcker i en databas för hemsida och internethandel, vilket så småningom ledde till färre kundbesök i butiken. Människor hade blivit mer stressade och kom bara in i butiken för att hämta beställda böcker. De tittade ofta in, men ryggade tillbaka och sade att det var så stort så de skulle komma och titta när de hade mer tid, vilket tyvärr sällan inträffade.
Pappa fortsatte att jobba ända tills han gick bort i cancer i april 2000. Då var han 83 år gammal. Det har skrivits många tidningsartiklar om honom och butiken. Bland annat av stamkunder som Mats Gellerfelt och Bo E Åkermark. Det finns också ett kapitel av Martin Stugart i S:t Eriks Årsbok 1998, Önskebutiken. En gång intervjuades han av Ulrika Knutsson i TV och jag minns att även en radiointervju hade gjorts tidigare. Både Christian Luuk och Fredrik Lindberg spelade in varsitt roligt program i våra lokaler, tidigt i sina karriärer på SVT.
1995 fick pappa Stockholms Läns landstings hedersstipendium ”för sin gärning i litteraturens tjänst genom sitt uppskattade antikvariat på Norrtullsgatan”. Han ansågs av många vara antikvariatbranchens nestor och var mycket kunnig och omtyckt av kundkretsen. Horace Engdahl var en av våra trogna kunder, och strax innan pappa dog fick han också Svenska akademiens hedersstipendium 1999. Detta var han förstås mycket tacksam för och jag minns när han dikterade vad jag skulle skriva i tackbrevet, ”… jag tackar härmed med den största och djupaste känsla av glädje och tacksamhet, i en tid när jag är utsatt för de svåraste prövningar…”
Ett oförglömligt minne från den sista tiden i Stockholm är då vi under en period fick täta besök av Thorsten Flinck och hans dåvarande assistent Hannes Meidal, vars far var Strindbergskännare och kund sedan länge. Vi levererade bland annat pappas eget ex av den sällsynta Balladen om fängelset i Reading av Oscar Wilde, till föreställningen Flinck goes Wilde. Och vi lånade ut böcker som rekvisita till hans fantastiska enmansshow, Strindbergs Paria. Då fick vi gratisbiljetter till premiären, och det var med skräckblandad förtjusning vi såg den otrolige skådespelaren misshandla våra böcker!
Under sex år drev jag butiken i Stockholm tillsammans med min mamma och några anställda. Jag gick i mina föräldrars fotspår och hade med mig min nyfödda dotter till butiken och jobbade mellan amningarna, medan hon sov i min gamla lyxiga barnvagn från 1970.
Men 2006 bestämde vi oss för att bryta upp från Stockholm. Vi hade hittat vårt drömställe, ett rosa sagoslott i Sörmland med renoveringsbehov och en intressant historia, och dessutom en lämplig lokal för antikvariatet. Så på sommaren packade vi ner böckerna i 1500 flyttkartonger, samt hyllor och skåp, och flyttade till Spetebyhall i Lerbo. Där fick antikvariatet en nystart. Numera har vi konserter varje sommar och en del andra kulturella evenemang. Men det är en annan historia!
