Palaver Press ger ut denna klassiker 100 år efter tillblivelsen och så att Uno, nesuno och centomila blir tillgänglig på svenska. Flott, säger Traktens recensent!
Trakten har läst En, ingen och hundratusen från 1926 av Nobelpristagaren Luigi Pirandello, översatt 2021 av Vibeke Emond och utgiven på förlaget Palaver Press.
I romanen En, ingen och hundratusen fokuserar Luigi Pirandello återigen på sitt favoritämne, individens identitet och det sociala livets skilda krav. Berättaren, den rike, sysslolöse Vitangelo Gengè Moscarda betraktar sig själv oavbrutet genom omgivningens ögon. Det yttrar sig på det viset att när hustrun förklarar honom sin kärlek blir Vitangelo svartsjuk eftersom han uppfattar Gengè som sin egen konkurrent. Det är tragiskt och komiskt när galenskapen intar den sysslolöse, som resolut bestämmer sig för att utplåna alla de versioner av Moscarda som omgivningen ser. Omgivningen i sin tur är oförsonlig när den reagerar logiskt på galningens handlingar.
Intressant läsning om ”vem är jag” bortom alla de versioner av jaget som var och en som känner sig bär i sina tankar. Klassikern En, ingen och hundratusen från 1926 av Luigi Pirandello är också en teaterpjäs i åtta akter, en tragikomisk och högaktuell sådan. Ett smakprov på Pirandellos dagsaktuella komik är beskrivningen av hjältens relation till knähunden Bibi, sidan 107:
”… hörde jag henne sucka tungt, som om hon inte längre stod ut med tröttheten och tristessen som tyngde även denna lilla söta, bortskämda hunds liv så mycket.”
Hjältens jagkänsla och egna upplevelser krymper vid varje möte med en medmänniska. Det är lätt att föreställa sig hur sociala medier skulle kunna förminska självupplevelsen hos en jagsvag individ. Vad är en Instagrammare inte beredd att göra för att leva upp till hundratusen följares förväntningar?
Dramatikern, roman- och novellförfattaren, poeten Luigi Pirandello föddes 1867 på Sicilien och dog 1936 i Rom. Han kan vara en av hela 1900-talets mest betydande dramatiker, som 1934 belönades med Nobelpriset i litteratur och som var samtida med Kafka! Roligt också att upptäcka att det finns andra dramatiker än Eugene O´Neill (som fick Nobelpriset 1936), Tennessee Williams och Lars Norén om man vill tillbringa en afton på teatern tillsammans med andra galenskapare.
”Vem är du vem är jag levande charader” låten från 1987 av Lars Holm som Arja Saionma sjunger, men Pirandello var först.
Värt att notera i sammanhanget är att Akademien inte delade ut något Nobelpris i litteratur 1935 med motiveringen att den inte kunde finna en värdig mottagare.
