Nyköpingsläraren Stefan Antonsson debuterade som författare ifjol med En dag på jobbet, en knivskarp skildring av skolans bryderier anno 2022. Den här gången är han mer personlig, med en lustfylld dragning till lärodikten. Men blicken för folk och samhälle lever ännu klar och intakt.
Det är att läsa hans prosasamling som det är att läsa lärodikt: små maximer utmejslade till en räcka hjärtevärmande göteborgska berättelser. Stefan Antonssons Dô-historier eller Noveller på göteborgska är fyllda med den yrkesskadade lärarens levande livsglädje. Där finns berättarglädjen och leken med orden, där finns medvetenheten och uppmärksamheten hos en tjôtig och käck go göbbe, där finns en livslinje ritad från ålderns vår till höst hos en av lärarkårens stora fanbarare.
Trakten läser
Dô-historier eller Noveller på göteborgska av Stefan Antonsson, Visto förlag, 2023.
Har man träffat Stefan Antonsson vet man att han pratar från diafragman. Och har man väl träffat honom kan man få sig en bild av pappa Curt: en mysig, go göbbe i all sin prakt, men ingen göbbe man vill reta opp. När Stefan skildrar uppsträckningar kan man riktigt känna det hetta om kinder och panna. Blicken. Tystnaden. Rösten. Pappa Curt släpper en inte förrän livsläxan är lärd. Och det är just en livsläxa det är fråga om.
Mamma Eva står för det teoretiska: språket. Orden ska sitta på rätt plats och formuleras rätt därför att språket är vad vi har för att förstå varandra. Pappa Curt står för det praktiska. Låter det inte som den perfekta familjekonstellationen? Lärodikten tar sin utgångspunkt redan i förordet. Det finns någonting alldeles vitalt i familjesammanhållningen och i rollerna: ”Om min mamma hade tålamod som en nervskadad iller,” skriver Stefan Antonsson, ”hade min pappa tålamod som ett maratonlopp.” Som vore föräldrarna en språkpolis och en polispolis.
Men även maratonlopp har ett slut. Det är där det bullrande ”Dô” kommer in i bilder, när pappa Curt tappar tålamodet eller vill göra en mycket viktig poäng. När en lastbilschaufför rasar vid ett trafikljus eller en ung, hurtfrisk, vältränad flygvärd ledsnar på ordval. Men inte bara det. Man måste se ”Dô” som en inramning av sensmoralen i novellerna, ilningen av identifikation och självinsikt, alldeles innan den katharsis som lärodikten förfäktar.
Man kan inte, ska inte, läsa Dô-historier i ett svep. Man ska läsa den en novell i taget. Låta novellerna sjunka in. Därför att de bär alla en bild av livet som de flesta må ha upplevt, men som bortom självklarheten och skratten ändå måste reflekteras över. Minns du att jag skrev ”tjôtig och käck”? Det betyder utåtriktad och socialt kompetent. Jag visste inte det. Hur tjôtig och käck måste inte en människa vara för att vara lärare idag? Grundskollärare dessutom. Förutom kommunernas räddningspersonal är de det närmaste superhjältar vi kommer idag.
Titlarna må vara halvfärdiga, på gränsen till banala, och ibland svänger novellerna ut i vägrenen som om författaren egentligen velat säga någonting helt annat men ångrat sig på vägen. Så från början läser jag med fördragsamhet. Men några noveller in i Dô-historier händer det. Jag börjar dra på munnen. Och snart kan jag lägga boken på skrivbordet och gå skrattande ut i köket för att ladda kaffekokaren.
Inte ens när tre rånare rusar in på Systembolaget med laddade skjutjärn blir det riktigt otäckt. När rånet är över fortsätter människors liv sin gilla gång (omedelbart efter!). Men vad ska människor egentligen göra, undrar man när chocken lagt sig!? I Stefan Antonssons bokvärld släpper människor det hemska omedelbart, och två dagar senare rumlar en bullrande go finne in i butiken med storbeställning och det hela är som glömt. Här saknas bara ett ”Dô”.
