I Sverige ska vi ha en skola för alla elever; ingen exkluderad; alla inkluderade. Så deklamerar i alla fall en sprättig skolchef, kommen till skolan i cab och glassig backslick, kväkande om allas lika värde samtidigt som specialpedagogerna reducerats till lärarnas konsulter.
Trakten läser:
En dag på jobbet, roman av Stefan Antonsson, Visto förlag, 2022.
Stefan Antonsson gör ett mästerligt jobb för att hålla lugnet i stormen. Han är sitt lågaffektiva evangelium trogen genom hela boken, men ändå – ändå! – är kängorna mot skolledningen inte mindre kännbara än en välriktad spark på testiklarna.
I En dag på jobbet målas en lärares tillvaro upp från insidan och ut. Och för mig som läser följer den ena chocken på den andra. Nästan så jag hoppas få tillbaka den gamla tidens skola, med auktoritära svin till lärare som piskar elever med hopvikta hopprep.
Jag måste försvara mig själv på något sätt (!), barn kan vara fruktansvärt elaka. Både mot varandra och sina lärare. Samtidigt: lärare som Stefan Antonsson är superhjältar. Ett sådant tålamod, en sådan kärlek till sitt yrke; jag undrar om det inte finns några pokaler?
Men En dag på jobbet är ingen litterär gräddbakelse. Den hade faktiskt mått bra av en eller varför inte två extra korrekturvändor. Som läsare önskar jag mig en ny, mer genomarbetat upplaga därför att den här boken förtjänar verkligen en rejäl skara läsare!
För dra mig baklänges vilken fight Stefan Antonsson bjuder upp till! Det är det ena skottet efter det andra i en hämningslös salva som gör läsningen till ett potentiellt vapen i skoldebatten.
En dag på jobbet ska läsas självbiografiskt. För Hanna och Alle, elever och berättelsens antagonister, är troligtvis verkliga. Vilket ger berättelsen kraft! Mig hade dessa elever på stört förvandlat till Darth Vader, Sauron eller Voldemort.
Men Stefan Antonsson står pall. På något jäkla vis står han pall. Min enda slutsats blir att han verkligen (!) tycker om barn – så mycket kärlek en lärare idag måste hysa för att inte förvandlas till mörkrets furste.
Och föräldrarna sen! Fler än ett par verkar ha missuppfattat skolans uppdrag och blivit tvärsäkra på att de befordrats till kunder på en affärsmässig marknad där eleverna reducerats och plomberats till regelrätta produkter.
Jag hade velat vara en fluga på väggen under ett av Stefan Antonssons alla värre möten. Och sedan förvandlats till en dinosaurie. Särskilt när snipiga föräldrar gör idiotiska försök att försvara sin heder när deras unge underpresterar genom att skylla på läraren.
Tyvärr – eller tyvärr, det är skam att säga i sammanhanget – lyser Stefan Antonssons kärlek till yrket och eleverna och det relationella arbetssättet igenom. Texten präglas av upprepningar som i längden blir svårsmälta. Mer återhållsamhet på önskelistan!
Som läsare av text önskar jag mig alltså en mer genomarbetad upplaga. Men som mottagare av en lärares livsvärld finns ingenting övrigt att önska. Stefan Antonsson skildrar en värld lika underbar som den är vidrig. Det är skolan som den är!
Och om någon enda läser den sista sidan utan att dra på munnen, då undrar jag om det inte är de snipiga föräldrarna som fortfarande sörjer för sin stukade heder.
Själv grät jag.
