Jag bodde fyra år i Sydafrika. I mars kom jag hem. Jag verkade som Sveriges första kulturråd på den afrikanska kontinenten. Med vattnet kluckande under bryggan på Stenön kommer ro – och oro. Jag textar med vänner och konstnärskontakter i Sydafrika.
Jag har kommit hem till ett land där regeringen går in med stödpaket efter stödpaket till kulturen. Många verksamheter har räddats, författare tycks ha fått skrivtid, för i sommar och i höst kommer debutanter och kända namn med romaner och diktsamlingar; bildkonstnärsvännen säger till mig att det har varit ett fantastiskt år, hon har aldrig sålt så mycket eller målat så mycket. Ändå larmar intresseorganisationer om att skickliga frilansansande musiker och skådespelare lämnar konsten. Kanske för alltid. Inte ens stora stödpaket räddar de svagaste i strukturerna.
Att välja konstnärsbanan anses riskfyllt även i pandemifria tider – att vara beroende av sitt eget skapande är krävande, man är sitt eget verktyg, vinstmarginalerna är små även om man ”slår”, kontinuitet kan ej garanteras. Vilken förälder önskar sitt barn en svår och otrygg framtid som kulturarbetare? Den som själv lämnat allt, börjat på nytt i främmande land och inte hunnit få ihop en trygg pension? Den som tvingats flytta från arbetslöshet och fattigdom till fast anställning? Det finns gott om statistik som visar att barn från en trygg ekonomisk och kulturell bakgrund i högre grad väljer riskyrken som exempelvis skådespelare.
I Sydafrika med sina ca 50 miljoner invånare har en generation vuxit upp efter apartheidregimens fall och demokratins införande 1994. De kallas Born Frees börjar höras och synas också i kulturlivet; författare, poeter, filmare, och inte minst konstnärer och modeskapare tar plats i offentligheten. De allra flesta av dessa kommer från familjer som splittrats och tvångsförflyttats i generationer, som inte fått gå på högre utbildning, som inte lärt sig läsa på sitt modersmål (Sydafrika har 11 officiella språk) och vars kultur förminskats, exotiserats, förlöjligats. Tänk om Sveriges befolkning på 30-talet bestått till 80% av statare, eller om den idag hade bestått av 80% samer vars mor- och farföräldrar tvingats lämna sitt språk och sina platser. Så är det i Sydafrika idag. Obeskrivligt armod och djupaste förtryck är en generation bort. När några av dessa Födda Fria vågar välja den riskfyllda konstnärsvägen är det alltså betydelsefullt av många skäl.
Kultursektorns lidande i Sydafrika började samma dag som festivaler i Europa stängde förra året. Många musiker och artister får normala år sin årsinkomst genom turnéer i Europa. Därefter stängde hela det sydafrikanska samhället.
Utan mycket stöd från staten har sydafrikanskt kulturliv ändå utmärkt sig för att vara uthålligt och uppfinningsrikt, så även i pandemitider. Men nu svajar det kulturella ekosystemet: anrika Fugard Theatre stängde nyligen, Baxter Theatre har ställt in sina två stora produktioner och så vidare. Viktiga mentorer och inspiratörer dör i Covid19, både äldre musiker och konstnärer men också till exempel förläggaren Nadia Gotham, som haft enorm betydelse för unga svarta författare och förläggare.
Ett minne: vi samarbetade med Drama For Life, ett masterprogram som är en del av WITS Universitet, som utbildar dramapedagoger som arbetar i slummen. Vi skulle bland annat stå för maten under två dagars workshoppande. Förslaget inkluderade frukost, stor fika, lunch, stor fika, och jag frågade om vi inte kunde ta bort frukost och fika, för det såg extravagant ut – det är ju ambassadens och skattebetalarnas pengar. Jag fick svaret att de alltid serverar flera mål mat när det är kurser och seminarier som pågår en hel dag eftersom så många av studenterna inte har råd att äta. Det är för att de ska orka hänga med i arbetet men också en fråga om värdighet.
I dagarna kom en rapport om tillståndet för Sydafrikas ekonomi: en tredjedel av landets medelklass riskerar att kastas ut i fattigdom som en direkt följd av pandemin.
Hur det återverkar på unga människors möjlighet att välja en konstnärsbana är inte svårt att sia om.
För den intresserade finns fler texter av Hedda på detta tema på Kulturrådsbloggen.
