I Katrineholm invigs nya offentliga konstverk – ibland utan att allmänheten märker det. Vissa väcker debatt, andra inte. Olika syn på konst och vad den får kosta kan ibland leda till krockar i media.
Under de senaste åren har det byggts mycket i Katrineholm, stora byggen som Järvenskolan, Stensättersskolan och Dufvegården och nybygge/renoveringar som Sandbäcksskolan. En effekt av att enprocentsreglen tillämpas av kommunen, så som i nära nog hälften av Sveriges kommuner, ger konst för några hundra tusen vid varje bygge.
Konstverket Naturrutan, gjort av Ellen Ehk Åkesson i brons, på Sandbäcksskolans gård invigdes den 22 mars. Det är tänkt att verket ska kunna användas i undervisningen i flera olika skolämnen. Konstverket berörde och upprörde. Läs mer om debatten i Katrineholms-Kuriren och en insändare.
Ellen Ehk Åkesson är född 1976 i Nybro i Småland där hon fortfarande bor och verkar. Hon har sin ateljé i före detta glasbruket Pukeberg i Nybro. Hon arbetar även som konstnär på Orrefors Kosta Boda och arbetar i glasbruket i Kosta.
Ett av konstverket på Järvenskolan har redan fått ett folkmunsnamn: ”Rotvältan”. Det heter dock Monument över en tall och är gjort av Johan Tirén och Anna Högberg och innehåller fler delar än själva ”rotvältan”. Läs mer om konstverken och invigningen i Traktens artikel. Och om debatten i Katrineholms-Kuriren. En viktig del av verket var att bjuda in elever som fick vara med i processen, inte bara få möta konsten utan även få chans att påverka innehållet.
Konstverket Rörelse av Julius Nord på Stensättersskolan blev till viss del en av händelserna, precis före hösten, under Konstsommaren i Katrineholm 2023. Sällan (om aldrig) har väl så många offentliga verk invigts i staden inom tidsrymden tre månader. En film om installationen av verket Rörelse finns här. Även det här verket byggde på dialog och möte med eleverna som fick ta aktiv del i hur det skulle utformas. Elevernas teckningar har legat till grund för den del av verket som klistrats på idrottshallens fönster.
Verket vid entrén är ett mänskligt solur med titeln Nutid, dutid, dåtid, nåtid. De består av en markplatta med årets månader och siffror. När barnen ställer sig på den aktuella månaden, faller en skugga på en siffra. Genom barnets position visar kroppen tillsammans med solen vilken tid det är på dygnet. Barnet utgör solurets ”gnomon”, en interaktiv visare. Glysarna finns precis intill soluret. Två mjuka former vilar i gräset och breder ut sig som två klättervänliga stenar och sittplatser.
Moa Lönn är född 1979 i Kalmar och bor nu och verkar i Södra Sandby utanför Lund. Hon är bland annat utbildad på Konstfack i Göteborg. I sin praktik undersöker Moa Lönn frågor kring klimathot, livets bräcklighet och vårt ansvar.
Konstverket Dansande trädet eller (Little Dancer) vid Forssjö förskola Växthuset är gjort av Johan Paalzow. En skulptör som länge bejakat det lekfulla och som mött många blivande konstnärer under sin tid som lärare på Konstfack.
– Jag bryr mig inte så mycket om vad till exempel den akademiska konsten säger – det är roligare att försöka berätta för allmänheten att konst är så mycket, det gäller alla egentligen, att man kan göra kreativa val själv, man behöver inte ha förutbestämda regler för sig själv. Jag kan tycka att vi kan vara mer kreativa, säger Johan Paalzow i Traktens artikel om utställningen Over the Top i Katrineholms konsthall.
Flera av de här verken finns vid eller i skolor. Och kan alltså beskådas av elever, bland andra. Men det innebär att de ofta hamnar lite utanför strålkastarljuset och allmänhetens blickar (när debattens vågor klingat av). Det tycker vi är synd och publicerar därför en karta över var alla de nya verken finns.
