Från Mellösa sprids hennes smycken över världen. I brukets galleri kan man nu ta del av Lockners skicklighet även i större skapelser.
Trakten ser:
Åsa Lockner, Om det forsätter så här, vet jag inte vad jag gör, utställning, Hälleforsnäs konstgalleri, 19 november till 14 januari.
Åsa Lockner jobbar både i det lilla formatet, med eftertraktade smycken, och i det stora formatet – med plåtar som skulle kunna vara förstorade grunder till smycken – och med installationer som nyttjar skuggor som förstärkning av verken och skapar en lätthet trots att materialen är metaller av olika slag, förvisso ibland tunna hamrade kopparband eller omsorgsfullt mönstrade kopparplåtar. Det finns en mjukhet i materialen som överraskar och en stapel cylindrar av tenn visar detta tydligt. Håller de på att smälta? De är dessutom placerade på en spegel. Effekten som uppstår är smart, och tyngd på ett skört material, som vi har åtskilliga ordspråk om att akta oss för att repa eller skada eller… krossa, framkallar försiktighet när man rör sig runt verket för att hitta ”rätt” reflektioner.
– Utställningen behövdes förankras och få en koppling till jorden. Det var så mycket som hamnade på vajer och liksom på tå så det behövdes för att verken inte skulle sväva iväg. Det blir även en fin optisk effekt med spegeln, tornet går åt båda hållen, säger Åsa Lockner.
Åsa Lockner har en magisterexamen i metallformgivning från Konstfack och är representerad med verk på Nationalmuseum och Röhsska museet.
– Jag kommer från metallsidan, jag kommer från silversmidet och när jag började ”skulle” allt bli slätt och blankt och fint men jag har alltid tyckt att metallen är mer spännande när den är mjuk och har lite textila kvalitéer, säger Åsa Lockner.
Har du samma angreppssätt oavsett om du jobbar med små smycken eller stora objekt?
– Det är första gången jag jobbar så här stort men jag har jobbat ganska likt med smyckena och de här objekten. Skillnaden är att funktionen är färdigt för att de finns som objekt – utan ringskena eller örhängeskrok. Grundvärdet som jag utgått i från är att jag inte ska bli en annan konstnär för att jag byter format utan mer att jag ska förhålla mig liknande men med skalförskjutning, berättar Åsa Lockner.
Rummet är ju väldigt närvarande – inte minst via skuggorna.
– Jag har länge tänkt på att jobba rumsligt, med smycke blir det så mycket funktion, ett smycke känns självklart och enkelt när det är färdigt och sedan lägger man det mot kroppen och då ska det samspela med den – kroppen är ett spännande moment men det är också komplex och svårt och dessutom individuellt, alla ser olika ut och rör sig olika. Att jobba med rummet istället var befriande och lustfyllt, säger Åsa Lockner.
Att jobba med rummet istället var befriande och lustfyllt.
– Men människan är inte oviktig när jag inte jobbar med smycken, rummet är människan, den mänskliga närvaron är viktig även om man inte behöver vara så fysiskt kopplad till resultatet [när det är större objekt som man inte bär på sig], säger Åsa Lockner.
Foto: Oksana Verkhola
