När Josefin Lindskog inte jobbar på Nationalmuseum och Moderna museet som konstpedagog eller som scenograf och kostymdesigner på någon teater i landet ger hon sig ut på en introspektiv resa på jakt efter det allmängiltiga via det personliga. Resultatet kan ses i hennes nya utställning.
Trakten ser
Begränsad framkomlighet, utställning, Josefin Lindskog, Katrineholms konsthall, 20 augusti till den 1 oktober 2022. Vernissage 20 augusti kl. 10–14, invigning kl. 11.
Stora superrealistiska verk i form av teckningar, som den till stora delar består av, kräver sin tribut kroppsligen: händer och handleder tar stryk. Men för Lindskog är det lite av en livsnödvändig paus:
– Ibland kan det vara mer vilsamt att teckna än att sova för mig.
Att tala om gränsen mellan verklighet och fiktion känns i det här sammanhanget helt rätt. På väggarna superrealism, men reducerad med grafit till gråskala, på enorma ark, med tredimensionell känsla. Lindskog brukar placera skulpturer som fångar upp från teckningarna, ett täcke, eller som i Katrineholms konsthall välarrangerade högar med kläder. I Katrineholms konsthalls stora rymliga vita kub med takhöjd som räcker till samspelar dessa platstagande verk i olika tekniker fint med varandra.
På ena väggen, som är 16 gånger 8 meter, hänger 14 teckningar i formatet 130 x 140 cm – verket ”190328:1–14” – gjorda med grafitpulver med fotografier som förlaga, men med frihet för besökarna att själva välja var fokus är.
– Det var oerhört svårt att få den här oskärpan med dagens moderna kamerateknik. Om fokuset inte är på motivet var är det då någonstans? Man kan fantisera om det när man tittar på en bild, det finns inget fokus någonstans så man kan få hitta på det själv.
Det var oerhört svårt att få den här oskärpan med dagens moderna kamerateknik. Om fokuset inte är på motivet var är det då någonstans?
Josefin Lindskog
[—] det finns inget fokus någonstans så man kan få hitta på det själv.
Det sägs ibland att de tomma ytorna är lika viktiga som blyertsstrecken för en teckning. I verken ”210902:3–1” leder frånvaron till minne om en påtaglig närvaro. Avtryck från en kropp dröjer sig kvar i teckningen som om den var gjord av memoryskum. I andra ger den tredimensionella illusionen oss en hint om att det finns en kropp under tygstycket, men det är så ”stelt” att det kanske bara är avtrycket av kroppen som finns kvar i tyget och dess veckningar.
Är textil ett hårt material för dig?
– Textil för mig hänger ganska mycket ihop med kropp. Men det blir ofta hårt när jag har bearbetat det visuellt. Det är ingen yta på kläderna, de är bara vikta och staplade. Om man är skolad i textil kan man bli lite rigid: När man ska skära till ett plagg finns det regler för det. Och olika materialkompositioner. Det är lite en process att slå sig fri från det och göra vad fan man vill med materialet och då blir det kanske hårt – när jag jobbar.
Dysterkvisten Schopenhauers Världen som vilja och föreställning rymmer en del om levnadskonst och trots att allt är vilja och strid och lidandet är ofrånkomligt så kan självförnekelse, estetisk kontemplation och medlidande erbjuda lindrig. Mycket av hans filosofi är ägnad åt hur lidande kan övervinnas. ”Verkligheten och människornas innersta väsen är en blind vilja, vilket alltså även är tinget i sig”. (NE, 17 augusti 2022)
Länken till Schopenhauer är denna: Det verkar finnas en hel del strid och vilja i Lindskogs verksvärld. Men hon erbjuder ju samtidigt den lindring som kan ges – estetisk kontemplation. Det är en kamp i och med och mot kroppen som visas. Och sådant som vi skulle undvika att spara som fotografi (för att det är viktigt att se snygg ut, för att det är viktigt att objektet är i fokus, att det är viktigt att det finns skärpa på rätt ställe) blåses här upp till stort format och ger därför upplevelser med skärpa som skapar stilla stunder i stressat samhälle. Samtidigt: att komma så extremt nära och på grund av formatet överväldigas av någons kamp mot sig själv och sin egen kropp, faktiskt förstärkt ibland av att teckningarnas fokus inte är ”inställt” på objektet, ger en känsla som torde vara omöjlig att uppleva förutom just som superrealism.
Det känns oundvikligt att inte koppla konsten till tankar om tingen. Lindskog har läst konsthistoria vid Stockholms universitet och idéhistoria vid Södertörn. För mig smyger det in lite Kant och tanken om att vi inte kan komma åt tinget utan endast fenomenet. Eller Platon. Lyckas Lindström med sin realism glänta på dörren till idévärlden? Textil som Lindskog använder finns ju både rent konkret och som avbildat med en nästan skrämmande detaljerad tydlighet i teckningarna. Lindskog har gått Tillskärarakademin, har en kandidatexamen från Konstfack i textil konst, samt en kandidatexamen från Dramatiska institutet/Stockholms konstnärliga högskola i scenografi och kostymdesign. Men textilen berättar om någonting annat än sig själv, den bär betydelse bortom begränsningen. Vad symboliserar en tröja? Vilka minnen representerar den? Tröjan som idé – när tog den form och hur har den varit med och byggt den struktur vi lever i? Våra kroppar sätter avtryck i de kläder vi bär. Vi sätter avtryck med de kläder vi bär. Och med idén att vi måste bära kläder – för någonting annat än skydd – och de därför blir medel för design och med det bland annat för konstnärlig kommunikation. Vi sänder ju en hel del andra budskap också med våra kläder: om klass, politik, intressen, musiksmak… och under tryck så pressas detta till inkapslade avlagringar – lämnar ”rester” kvar i textilen (trots att de är tvättade i 90 grader) från alla de personer som burit dem – i de stenstodsliknande skulpturerna ”O, Mother” och kanske särskilt i ”Belong(ings)”.
Och så det där med tingen igen. Lindskog har på senare tid börjat jobba med trä i form av grenar. Ständigt på jakt efter den, för henne, perfekta grenen under sina promenader med hunden.
– Jag lyfte blicken upp i träden och började förkroppsliga dem också och började se olika kroppsrörelser och kroppspositioner där bland grenarna. Jag har byggt jättemånga ramar som jag har tänkt att jag skulle spänna in grejer i. Nu när grenarna kom in så… jag märker att jag blir nästan besatt av ytan. Att den ska bli som hud, att det ska bli slätt och lent.
Det har hittills blivit till verken ”Framed 1” och ”Framed 2”. Och med det växer antalet tekniker och material som Lindskog har i sin verkslåda ännu mer. Kanske det leder till ytterligare en examen? Klart är att Josefin Lindskog vet hur man rör om, upprör och berör – oavsett teknik.
Upplev utställningen på fler sätt:
Lunchvisning den 24 augusti kl. 12.15.
Fler evenemang kopplat till utställningen tillkommer, exempelvis babyvisning och konstlördag.
Foto: Erling Persson
