Trakten ser
Matti Kallioinen, Anknytningsförsök, utställning på Katrineholms konsthall. Visas 23 oktober till 4 december.
Man kan se några av Matti Kallioinens verk – i bland annat Malmö och Helsingborg – i form av stora offentliga permanenta konstverk, med en känsla av kroppslighet som vrider sig runt och skapar rumslig kedja. Skulpturer som vänder ut och in på sig själva. Nu kan man beskåda verk med samma tema i Katrineholm.
Ordstäv som ”inget är starkare än den svagaste länken” och ”vi är starka tillsammans” är nötta eftersom de har en så tålig kärna av mening i sig. När vi går runt bland Matti Kallioinens verk i Katrineholms konsthall tänker jag på Jean Liedloff och på Anders Broberg. Hur viktigt det är att knyta an. Och hur sociala medier svämmar över med innehåll om olika anknytningssätt. Att vi plötsligt är vår anknytning. Liksom vi sägs vara vår (personlighets)färg.
Teorin har gjorts grotesk. Tappat sin anknytning till det vetenskapliga ursprunget. Kontinuumkonceptet blev till anknytning som blev till populärvetenskapliga begrepp som trygg/otygg-undvikande/otrygg-ambivalent. Sättet Kallioinen använder färg och form tycker jag visar tydliga blinkningar till dessa teorier. En huvudfråga utkristalliseras: Vem utför anknytningsförsöken? Publiken med konstverken? Konstnären med idén? Verken med teorin?
– Titeln Anknytningsförsök har flera bottnar, säger Kallioinen. En är att jag själv plockade upp det här verket efter ett och halvt års paus och då kände jag att det blev en process där jag behövde knyta an till verket. Man kan se även andra betydelser av titeln i verket. Det anspelar mycket på den mänskliga formen och hur mänskliga karaktärer skapas i samspel mellan människor. Det är en slags basala människoformer som är enkelt konstruerade. Alla rörelserna kommer från fläktar som sitter i varje kropp som går av och på och skapar alla de här rörelserna. Att de får sin karaktär och blir som en person är väldigt mycket i samspel med de andra figurerna. För mig visar det hur mycket man är beredd att identifiera sig med någonting: någonting ganska enkelt, lite tyg och lite luft och det är man beredd att känna igen sig i.
Vid Mariakyrkan i Helsingborg finns en av Kallioinens skulpturer och den ger i dialog med byggnaden från 1300-talet en förstärkt känsla av modernitet och lekfullhet. En flytande pastellfärgskala skapar ett mjukt intryck, som om det var gigantiskt godis. Samtidigt finns det ingen annan plats som så tydligt handlar om vår önskan genom alla tider att knyta an: Inåt, utåt och uppåt.
– Jag försöker gripa tag i något undflyende hela tiden. Det finns ingen källkod till verkligheten, universum, livet som man bara kan lära sig. Allting är hela tiden upplevelser man måste avkoda på olika sätt. Ett tema som finns i allt det jag gör är en rörelse mellan insida och utsida.
I Katrineholm kan man se ett syskon till detta verk, i mindre format. Reducering som visar kärnan i idén. Mycket råare yta. I enkel monokrom långt från den pastelliga opaka candy-metallic som är en stor del av upplevelsen när det gäller bland andra de offentliga skulpturerna i Malmö och Helsingborg. Och de tvådimensionella skulpturerna på väggarna i Katrineholm har en ännu större tydlighet i sin förenkling.
– De här målningarna är som skulpturer, det är en slags reliefer med linjekonstruktioner på som är gjorda i skulpturmaterial. På sätt och vis en humoristisk variant på målarduken. Det här är målarduken man aldrig kan spänna upp – den är skulpterad.
Något sker när intimiteten ökas. Det är lätt att närma sig dessa verk i konsthallen. Och därför även skrämmande. I utställningens huvudnummer står man mitt i ett pågående kontaktförsök mellan stora dockor som fylls med luft. Det är tungt för dem att andas. (Korta lösryckta stunder känner man en viss lättnad när de lyckas andas tillsammans.) Man kan dock inget göra för att hjälpa dem. Man kan interagera men inte få någon egentlig respons. Det stannar vid att bli försök till anknytning. Det är en mycket vacker och mörk upplevelse ackompanjerad av självspelande instrument.
– Jag försöker få ljudet och ljuset att samverka med rörelserna. Inte så att det skapar en färdig berättelse men någonting som väcker associationer fast fortfarande är ganska abstrakt.
Trots all mekanik blir konsthallen i Katrineholm till en plats för reflektion och introspektion. Trots all färgrik monokrom finns det en hel del andra stråk. Tekniskt sätt är även gråskala monokrom men jag får tankar om att nästan inget i livet är svart eller vitt. Den här utställningen är stark. Och går att uppfatta på många olika sätt. Katrineholms konsthall visar än en gång framfötterna.
Aktiviteter kopplade till utställningen:
- Vernissage den 23 oktober med invigning klockan 12.
- Babyvisning 28 oktober klockan 10-11.
- Konstverkstad Höstlov 2 november klockan 13-15.
- Dansworkshop Höstlov 4 november klockan 14-16 (ålder 9-13 år).
- Lunchvisning 10 november klockan 12.15-12.35.
- Konstverkstad 13 november klockan 13-15.
- Konstnärssamtal 25 november klockan 17.30.
Alla bilder i artikeln är tagna av Oksana Verkhola.
