Från Spetebyhall kommer ett stycke kulturhistoria, som kopplar dagens Katrineholm och världen, till tiden runt förra sekelskiftet och fram till andra världskriget.
I dessa oroliga tider, med klimatkris, krig i vår närhet och ”paradigmskifte” i politiken, känns det viktigt att påminna om andra världskrigets fasor, med dess fruktansvärda antisemitism. Men även att minnas medmänskligheten hos de människor, som riskerade sina egna liv, för att rädda så många andra som möjligt.
Ett exempel på detta är paret Valdemar och Nina Langlet. Valdemar föddes 1872 och växte upp på Spetebyhall i Lerbo utanför Katrineholm. Han var författare, journalist och tidningsman och blev utsänd som korrespondent till Ryssland av SVD, där han träffade sin andra hustru, Nina Borovko. Liksom hennes far ägnade han sig åt esperanto, ett världsspråk som var tänkt att förena alla länder!
Då jag växte upp i en lägenhet bakom Jones Antikvariat i Stockholm på 70- och 80-talet hade vi en brokig skara kunder. Bland dem fanns flera överlevare från koncentrationsläger. De brukade ibland berätta, och vi fick signerade ex av deras biografier. Min far, Ragnar Jones, var mycket berörd av deras levnadsöden. Han ömmade alltid för människor som blivit oskyldigt dömda eller orättvist behandlade. Detta satte sina spår även hos mig. Jag känner alltid stor empati för människor som på något vis har det svårt och jag önskar att vi alla kunde leva i frihet, sida vid sida!
När man läser Valdemars bok ”Verk och dagar i Budapest” och Ninas bok ”Kaos i Budapest” måste man beundra och förvånas över deras mod, beslutsamhet och uppfinningsrikedom mitt i detta inferno, Budapest 1944. Båda var språkbegåvade och hade lätt att samarbeta med andra länders motståndsrörelser och andra företrädare för räddningsaktioner. Samt, trots den hotfulla situationen, även upprätthålla förhållandevis goda kontakter med de ungerska myndigheterna.
Däremot skar det sig när det gällde samarbetet med de svenska myndigheterna, som präglades av misstro och problem. Det är tragiskt att läsa om hur missförstådda de kände sig när de trötta och utan pengar återvände till Sverige efter krigsslutet. Anmärkningsvärt är att Valdemar då bland annat anklagades för att ha varit tyskvänlig före kriget. Om så var fallet måste han ha ändrat sig när han såg konsekvenserna på plats i Ungern, och sedan gottgjort detta tusenfalt med sin omfattande räddningsaktion. Till skillnad mot så många andra i dåtidens Sverige, som stillatigande såg på eller kanske till och med applåderade. Det var förstås inte så lätt på den tiden att veta vad som hände utanför det egna landets gränser. Kanske var det extra svårt att tro på den grymma sanningen om förintelsen, som Valdemar rapporterade om utan att bli trodd. Här ser man vikten av oberoende journalistik, tryckfrihet och dagens möjligheter att följa sanningsenliga nyheter i media.
Eftersom jag gärna vill bidra till att sprida kunskap om Valdemar och Ninas räddningsinsatser, och dessutom känner extra starkt för kvinnors öden, som ju ofta kommit i bakgrunden i historieskrivningen, blev jag glad när jag för ett par år sedan fick förfrågan om att skriva en artikel om Nina Langlet för SKBL, svenskt kvinnobiografiskt lexikon.
Nina föddes i Odessa, växte upp i St Petersburg och studerade i Charkiv. Jag är glad att hon slipper bevittna dagens händelser i Ukraina, då hade nog hennes hjärta slitits itu!
Jones Antikvariat finns på Spetebyhall (och nätet) sedan 2006. Fotot av huset är taget av Belinda Jones Alaton. Läs Belindas artikel i Svenskt kvinnobiografiskt lexikon här.
