Kulturskribenterna Christopher Paulstam och Robert Myhreld möter varandra i två essäer om psykiatrisk vård. Här är Christophers text, med Roberts avslutande replik. Roberts text finner du här.
Jag undrar varför det är överläkaren och inte en psykolog som sitter där. Vad har en läkare i mitt huvud att göra? Ska han inte syssla med somatiska besvär? Mitt förtroende för honom är i botten redan från början. Jag återberättar på taffligt vis samma historia jag drog för läkaren på psykakuten och för sköterskan som satt med mig på psykakuten i väntan på sköterskan: jag har dragits med återkommande depressioner i tjugo år och nu är jag trött. Färdig att ge upp.
Jag sitter halvt på stolen och ser mig omkring. De är läkare alla tre, alla förutom killen som ledsagade mig från avdelningen. I mitten sitter överläkaren, avspänd och med jeans och skinnjacka medan hans aspiranter sitter rakryggade på varsin sida om honom. Överläkaren studerar mig en stund och ber mig sedan berätta vad jag känner. Han har naturligtvis studerat journalen men han vill höra mig berätta med egna ord.
Han frågar om aggressionerna. I journalen står att jag inte bara har funderingar på att skada mig själv, utan också andra. Jag är arg, förklarar jag. Och det är jag. Jag är rasande. Under de fjorton dagar jag spenderar inom slutenvårdens väggar ska jag få upprepade utbrott, skalla väggarna, slå sönder knogen mot en garderobsdörr och samla avdelningens personal utanför dörren till mitt sterila rum. Jag är på rätt ställe.
Men den här läkaren kan inte se in i min själ. Han ser bara min kropp. Han lyssnar på orden jag säger. Han läser mig efferent, ytligt, så som Freud redan på sin tid menade att man inte ska lyssna på sina patienter. Men jag fattar. Han har mycket att göra. Han är ensam överläkare. En ung man aspirerar som hans ersättare. Det fattar jag på en gång. Aspiranten sitter till höger och för noggranna anteckningar. Överläkaren är en helig person och han kommer också läsa mig efferent. Det gör de alla. Jag inser med en gång att jag måste argumentera för min vård. Jag säger det värsta jag kan komma på bara så att de ska hålla kvar mig. Det är ren strategi.
Vårdarna på avdelningen gör sitt bästa för att läsa mig estetiskt, det vill säga motsatsen till efferent. I alla fall de flesta. De sätter sig och lyssnar när jag ber att få bli lyssnad på. Under hela min vistelse på slutenvården växer frågan inuti mig: varför gör läkaren psykologens arbete? Så när jag kommer ut och är någorlunda klar i huvudet, när de lugnande medicinerna har slutat verka och jag inte sover bort både dagar och nätter, skriver jag till Region Sörmlands kommunikationsavdelning och frågar. Det här är svaret jag får av divisionschefen:
”Psykiatri är en medicinsk specialitet där vi arbetar vi [sic] i team där flera professioner tillsammans med patienten bidrar till ett helhetsperspektiv. Läkare som är specialiserade på psykiatri har förutom det medicinska perspektivet även en grundläggande utbildning i psykoterapi. Patienter som vårdas i slutenvården är i en sämre fas av sitt sjukdomstillstånd och medicinska frågeställningar både gällande det psykiatriska men även inkluderande annan somatisk samsjuklighet är viktiga liksom ibland även bedömningar gällande tvångsvård. Psykiatrikerns bredd när det gäller bedömning ur de olika perspektiven gör att en specialist i psykiatri är medicinskt ansvarig för vården. Under en vårdtid på slutenvårdsavdelning träffar patienter även andra professioner som tex sjuksköterska, skötare/undersköterska, kurator , alla speciellt kunniga på sitt område. Ett tätt samarbete finns med öppenvården där patienten ibland har en pågående psykologkontakt. Jag hoppas att svaret bringar lite klarhet? Läkaren gör inte psykologens arbete men det stämmer att kunskapsområdet för flera yrkesgrupper inom psykiatrin tex läkare, psykolog, sjuksköterska, kurator är överlappande och det är en stor fördel.”
(mina kursiveringar, citat ur mailkonversation 2023-08-22)
Det tycks alltså vara blandningen mellan det somatiska och det psykologiska som ger överläkaren mandat att fatta beslut. Det är kanske rimligt. Men det kändes inte bra när jag satt där på det första bedömningssamtalet. Man känner sig som försöksdjuren på laboratorierna måste känna sig: ibland dyker ett efferent ansikte upp på andra sidan gallret och studerar en med glasartad, frånvarande blick. Läkaren samlar information som en matematiker samlar tal ur ekvationen. Några samtal med psykolog, kurator och sköterska ägde aldrig rum ”Under en vårdtid på slutenvårdsavdelningen”, faktum är att jag i skrivande stund fortfarande väntar.
Vad sägs om en psykolog på avdelningen, som har huvudansvaret framför en läkare? En psykolog är utbildad för att vara i mitt huvud och bedöma mitt tillstånd. Läkaren kan komplettera psykologens utlåtande med en somatisk analys. Det skulle få i alla fall mig att känna mig mindre som ett försöksdjur på slutenvården och mer som en patient och en människa. Det skulle förmodligen underlätta för patienter att söka i sina inre världar efter de rätta orden, om de bedömdes mer estetiskt än efferent. Det visste man tack vare Freud redan för hundra år sedan.
Robert kommenterar Christophers text:
Patienten är i en utsatt situation i mötet med läkaren som, trots allt, är vetenskapens företrädare, uttolkare och den som svingar dess svärd. Att inga samtal med varken sköterska, psykolog (som inte ens fanns på avdelningen) eller kurator ägde rum under Christophers tid på avdelningen förvånar mig inte. Tvärtom. Helthetsbedömningar krävs alltid inom den psykiatriska vården var än den ges.
Christopher skriver att i första mötet med överläkaren sitter denne i mitten ”avspänd och med jeans och skinnjacka medan hans aspiranter sitter rakryggade på varsin sida om honom.”
Jeans och skinnjacka är inte direkt vad man förväntar sig av en läkare av vilken sort som helst. Min egen erfarenhet av överläkare på liknande avdelningar är att de är rövhattar sittande högt upp på stegrande stridshästar redo att skriva ut eller sy fast. Inte sällan måste man kunna dansen för att få den vård man vill ha och i många fall behöver. Det kommer an på erfarenhet, sinnestillstånd samt om man har rätt vokabulär för att kunna förmedla själsliga tillstånd.
Med detta i bakhuvudet är relationen mellan patient och läkare en livlina patienten måste vårda ömt. Akta sig för tårna, väga orden på pillervåg, anbringa rätt ansiktsuttryck, ha lagom mycket tryck i handslaget.
En ska akta sig för döda fisken.
