Trakten missade vernissagen men den aktuella utställningen på konstmuseet i Eskilstuna pågår lyckligtvis ända till den 2 oktober. Nu har Traktens konstduo, Verkhola/Persson varit på besök.
Trakten ser
Okända vittnen, utställning av Anna Lindström på Eskilstuna konstmuseum, 21 maj – 2 oktober.
Anna Lindström är Eskilstunas konstförenings stipendiat 2022. Hon visar, med en rad tekniker, i sin utställning ”Okända vittnen”, upp en berättelse om ett par.
De vill inte ha kontakt med oss. Kanske för att minska intensiteten i närvaron. De olika teknikerna förstärker på ett sätt som gör att vi lättare kliver in i den historia som berättas, det blir tydligt att vi står mitt i den och gränsen mellan fiktion och verklighet blir lite suddig. I några verk är det ”klassiskt” måleri det handlar om, nakenhet och posering – realistiskt avbildat. Men så finns det i varje verk en skevhet, något som skapar frågor. Framför det verk som gett utställningen sitt namn hör jag plötsligt Baudelaire och tänker på Rondolinis ”Tiffany” på Open Art.
Den centralt placerade skulpturen ”Ett verk att söndra” verkar eklektiskt – positivt menat som efterbildande och stilblandande. Ser man närmare på verket finner man nycklar. Och svart humor.
Utställningen känns utlämnande, obehagligt privat, i en tid av sociala medier. För här i rummet skäms jag. Paret jag tittar på vet att jag tittar och det gör plötsligt mig till den tvivelaktiga. Det är planerat och medvetet, nära och privat på ett sätt som faktiskt inte användarnas bilder i sociala medier är i närheten av. En märklig effekt i en tid på året där bildflöden med ”poserande” i bikini inte är ovanligt.
”Jag ser mig själv, i den här utställningskontexten, till lika stor del regissör som konstnär” skriver Lindström i utställningens presentationstext.
Anna Lindström skildrar inte exhibitionister. Hon avslöjar voyeuren i oss alla och envar.
”Många av mina verk förhåller sig till kulissen som en metafor för vad som är regisserat respektive verkligt”, skriver Lindström i samma text.
Det här är en utställning som är prosaisk, i den mening att verken samverkar för att få oss att ta del av en berättelse, ett skeende över tid. Men när vi gör det dyker det upp frågor och de avbildade objektens ovilja att fungera som speglar i ett socialt utbyte gör att vi istället ser vår egen blick. Paret känns påträngande närvarande i sin detaljerade realism och sitt format – och samtidigt märkligt frånvarande. Skickligt, omskakande och till lika delar vackert.
Längst upp syns Anna Lindströms ”Samtycke”. Mer om utställningen finns på museets hemsida. Text Erling Persson, foto Oksana Verkhola.
