Hennes konstnärskap sträcker sig över nära nog sju decennier – mer än så behöver inte sägas om Gittan Jönssons envishet som konstnär. Ständigt aktuell och ständigt granskande. Hon har en vässad blick för samhälleliga maktstrukturer och är självklart därför bland annat en pionjär inom feministisk konst.
Trakten ser
We are all astronauts on a spaceship called Earth, utställning av Gittan Jönsson, Eskilstuna konstmuseum, 1 oktober 2022 till 19 februari 2023.
Jönssons vägran att anpassa sig, eller låta sig kuvas, visar sig i hennes breda konstnärskap som med lätthet rör sig mellan olika tekniker och material: från porslinsfiguriner till måleri, video- och ljudverk, serier och installationer. Hon har tonsatt dikter. Hon har spelat i band. Det som förenar är att skapa plats för den enskilda människans vardagsbetraktelser och vardagliga göromål och samtidigt sätta dem i ett globalt perspektiv; Med politisk udd och förmåga att få oss att förstå att vi faktiskt kan förändra världen – såväl tillsammans som på egen hand. Manifesterat tydlig i exempelvis en figuringrupp som skickar referenser till terrakotta-armén, eller Katerina Mistals Figuranter, men här är det en mängd kvinnor med dammsugare som samlats. För att blottlägga och sedan städa bort dammiga strukturer som inte hör hemma i ett jämlikt samhälle? Ja, och det finns så mycket att städa upp eftersom att tidigare generationer har slarvat. Ett tema som syns extra tydligt i målningen Evighetens barnbarn från 2020.
Att stanna kvar och följa med genom en fascinerade konsthistoria, som tyvärr inte har fått den plats den förtjänar, ges det möjlighet till i filmen Parallella linjer. Gittan Jönsson var mitt upp i att lyfta fram denna av män medvetet bortglömda historia redan på 70-talet, hon var en av dem som tog plats och gav plats – lyfte fram kvinnors konst. (Och hon fortsätter outtröttligt.) I filmen är det just det kollektiva som betonas, hur samskapande skapar styrka och ger upphov till nya sätt att jobba. Föder förnyelse. Och jag ”måste” använda den liknelsen eftersom en stor del av filmen rör sig kring kroppslighet och faktumet att vara livgivande. Och det leder vidare till den märkligt seglivade motsättningen mellan karriär och moder som dessa porträtterade och intervjuade kvinnor visar är just förlegad. Samtidigt gör det, när jag sett denna film och därför fått färsk kunskap om hur mycket av det som pionjärerna kämpade mot som dagens kvinnliga konstnärer fortfarande måste kämpa mot, att jag egentligen inte kan skriva det här. Jag är vit, medelålders, barnlös man med akademisk utbildning som på senare år lyckats kryssa i många rutor i normenkäten: fast jobb, biogasbil, gift… ja ni fattar hur orimligt det är att jag skriver om en utställning som är djupt rotad i kampen för kvinnors rättigheter.
Eller så är det just det som är poängen. När män börjar skämmas, när män börjar ifrågasätta sitt privilegium och ser samma nödvändighet att riva patriarkatet, känner en obändig lust att skjuta sig själva i foten för att ge plats för något nytt – då kan vi vara med och byta ut till något bättre på det rymdskepp vi alla åker omkring på och vi därför tillsammans måste ta hand om.
Alla foton, Erling Persson.
