I Denisa Samuelssons novell får vi en detektivhistoria, hur kan det ha med Åsa folkhögskola att göra? Ett mysterium i sig.
”Herr Roland Bergström, stämmer det?” Kommissarie Bo Rapp böjde sig fram och såg över glasögonen på Roland som nyss klivit in i det minimala kontoret. Rapp torkade sin panna med en näsduk medan han pekade på besöksstolen. I samma stund som han öppnade de båda fönstren på glänt flög en fluga in i rummet.
Rolands sista termin på Åsa folkhögskola gick mot sitt slut och maj månad gjorde sitt bästa för att locka fram sommaren. Trots att klockan inte ens slagit åtta på morgonen var rummet redan olidligt varmt.
Roland höll ut skjortkragen med pekfingret för att släppa in lite luft och förargligt nog var det inte bara solens gassande som fick svettdropparna att tränga fram. Inte kunde väl någon ha sett honom i fredags kväll?
Han var helt säker på att han varit ensam på plats, alla studenter och bybor hade varit kvar vid dansen, musiken och skratten. Fyra, fem pilsner innanför västen och doktorsparets dörr stod redan på glänt. Det var nästan som om de bjöd in honom i den pompösa villan.
Väl inne i parets sovkammare landade hans blick på smyckeskrinet som låg på ett toalettbord. Pärlhalsbandet och de matchande örhängena skulle passa så mycket bättre på hans Majvor än på den där gamla skatan doktorinnan.
Eller helt ensam hade han inte varit, rättade han sig själv. Blotta minnet fick honom att badda pannan med den broderade näsduken som han drog fram ur byxfickan. Han mindes tillbaka till när han lät halsbandet glida ner i kavajfickan samtidigt som hans blick föll på den sovande kvinnan i rummet intill. Hon låg på mage, naken i sängen och höll på att skrämma vettet ur honom. Utan att vare sig beundra utsikten eller låta örhängena göra sällskap med halsbandet i fickan rusade han ut ur huset. Hade brallisen sett honom trots att det såg ut som att hon sov? Var det därför han nu satt hos den här översittaren?
Dittills hade hans största bekymmer varit huruvida han skulle klara av matematiken och svenskan som han var på Åsa folkhögskola för att läsa upp. Han hade drömt så länge om att byta karriär och nu var det bara veckor kvar innan han var klar med sina studier. Han skulle bjuda med Majvor på restaurang och ge henne halsbandet i försenad morgongåva. Sedan kunde de äntligen påbörja sitt nya liv i tvåsamhetens tecken.
När hade skjortkragen börjat kännas så här trång? Han svalde och kliade sig i nacken som för att göra utrymmet mellan nacken och det minimala hålet större. ”Det stämmer, mejerielev Roland Bergström för att vara helt korrekt.”
”Mejerielev, ja ja.” Den tjocka polisen framför Roland hånlog mot honom.
”Kan kommissarien vara så vänlig att tala om för mig vad jag gör här?” Roland kände inte igen det kraxande ljudet som kom ur honom och han harklade sig innan han fortsatte. “Undervisningen börjar klockan halv nio och jag vill ogärna missa den eftersom jag planerar avlägga examen om två veckor.”
Kommissarie Bo Rapp sneglade på bordsuret som stod på ekskrivbordet. Nog skulle han kunna klämma ur den här nervösa sprätten framför honom både ett och annat. Rapp lutade sig bakåt och satte händerna bakom huvudet innan han åter tog till orda: ”Jag läser här i era papper att ni håller på att skola om er?”
”Det stämmer, till sundhetsinspektör.” Roland försökte sig på ett leende som inte ville räcka ända till ögonen.
Kommissarie Rapp tog lång tid på sig när han tog fram en blankett ur skrivbordslådan och reservoarpennan från pennstället.
”På grund av er astma?” Rapp såg upp från pappershögen framför sig.
”Ja visst, jag behöver verkligen gå nu så om det inte var något annat?” Roland gjorde sig i ordning för att gå. Ville den där feta pliten få honom kuggad på kursen?
”Då ska jag inte dra ut på Bergströms tid mer än nödvändigt. Var vänlig och sätt er igen och berätta nu lugnt och sakligt vad ni gjorde i Sköldinge by fredagen den 14 maj.”
”Jag satt inne på mitt rum i elevhemmet Häggen och läste på inför magister Magnussons förhör idag.” Roland sjönk ner på stolen igen med en suck. Flugan tycktes också ha tröttnat på att vara i rummet och den surrade argt när den inte hittade sin väg ut genom fönstret igen.
”Jaså och vad läser ni för verk då, herr Bergström?”
”Nässlorna Blomma, vi ska diskutera den i grupper nu alldeles strax, min grupp väntar säkert redan på mig.”
”Och vem tillhör Bergströms grupp?”
Roland suckade och rabblade upp kamraterna: ” Nancy Andersson, Bo Anander och Sylvia Abrahamsson.”
”Märkligt, enligt de uppgifter som jag tagit del av var dessa tre på dansen i Sköldinge i fredags och ni var tydligen också där. Kan det inte vara så att ni minns fel om vad ni gjorde i fredags kväll, herr Bergström?” Kommissarien pendlade med pennan i takt med urverkets tickande.
”Jo, ja det var så sant, kommissarien, en stund var jag där och roade mig men jag återvände till mitt rum strax efter klockan 22.” Roland försökte hålla blicken stadig och hans leende svek honom inte den här gången.
Kommissarie Rapp bläddrade återigen i pappersbunten framför sig och hummade som svar på Rolands påstående. ”Slog ni följe tillbaka med någon av era kurskamrater?”
”Nej, jag gick ensam. Sylvia och Bo dansade så jag brydde mig inte om att gå fram till dem och störa. Jag tror de har en flirt på gång, de två.” I den bästa av världar skulle gubben tröttna på honom om han babblade på om oväsentligheter.
”Ja, ja, det stämmer att herr Anander var kvar med fröken Abrahamsson men fröken Nancy Andersson sågs lämna dansen ungefär vid den tidpunkten ni menar att ni lämnade den. Gick ni raka vägen hem till kursgården, Bergström?”
”Ja visst, jag hade bara kommit halvvägs i boken så jag hade inte tid för något annat.”
“Jag förstår, när återsåg ni era kurskamrater efter festligheterna?”
”Det var först vid frukosten dagen därpå.”
”Men fröken Nancy Andersson dök aldrig upp, inte sant?”
”Nej, det stämmer nog, hon åker hem till sina föräldrars lantbruk på helgerna ibland och nu gör hon säkert sig i ordning för svensktimmen, precis som jag borde göra.” Flugan som irrat runt i rummet hittade äntligen ut genom fönstret och Roland avundades den sin frihet.
”Jag vet med säkerhet att fröken Nancy inte kommer att dyka upp på era lektioner framöver och jag tror att ni vet varför.” Kommissarien vände bort sin blick och såg längtansfullt ut på den soliga dagen.
Roland hajade till över kommissariens påstående. “Vad insinuerar kommissarien egentligen?” Roland Bergström rättade till sin slips, harklade sig och reste sig från den hårda besöksstolen. ” Magister Magnusson väntar mig nu. God förmiddag, kommissarien.”
”Inte så bråttom, Bergström!” Kommissarie Rapp spände sin klarblå blick i Roland Bergströms något ljusare. ”Ni är här med anledning av att fröken Nancy Andersson hittades död i doktorsparet Petréns villa. Vi har hört vittnen som påstår att de såg er skynda iväg från villan sent i fredags kväll.”
Roland stelnade till och försökte svälja ner den hårda klumpen som började växa i hans hals. Det här var inte bra. Han hade kunnat ta gift på att ingen sett honom. Var det alltså Nancy som legat i sängen, död?
”Då tar vi det hela en gång till. Jag skulle inte bekymra mig för undervisningen idag och inte heller resten av terminen.” Rapp torkade sig återigen i pannan. “Som jag ser det, bäste herr Bergström, finns det mycket som talar mot er just nu. Sätt igång och berätta allt om fredagen, annars kan ni räkna med att spendera en lång tid här hos oss.”
Detta verk är en del av en hyllning till Åsa folkhögskolas 150-årsjubileum, skapat av deltagare på kursen Skriva bok – från ax till limpa. Är du intresserad av skrivarkursen så startar nästa läsår i januari. Sök kursen här.
