Nu vet hon – fri hyllning till folkbildningen

I Viktor Axelssons novell möter vi krocken som kan uppstå när en människa tar nya steg, växer, utvecklas och börjar förstå.


Hennes största rädsla är att bli avslöjad som tom. Hon är rädd för att det inte finns något inom henne som är värt att uttrycka. Det som med säkerhet finns däremot, är en överlevnadsinstinkt att inte förödmjukas, inte kritiseras, och en upptagenhet att tyda dolda angrepp, att ständigt värdera sig själv och hur hon uppfattas.

  Så är det att bo med honom – Storbonden – som nu roar sig med att hitta på egna verser till visan han sjunger.

Han skrattar åt sin egen kvickhet. Hon hatar honom, men avundas hans lätthet.

  Ibland kan hon kokettera för Storbonden med att hon med de andra flickorna har varit pratig. Det är som hon säger att det funnits något i henne som kommit ut som ord ur hennes mun, hon är minsann inte tom, det finns visst något där. Hon gör det genom att i glättig ton oroa sig över att hon har sagt för mycket. Sedan suckar hon och säger att hon borde tygla och kontrollera sig. Som om inte det enda hon gör är att tygla och kontrollera sig.

  I skolan är det annorlunda. Hon fylls med energi när hon träffar sina skolkamrater, energi till att tala och visa upp sig. Priset hon betalar är skammen för sin ”titta vad jag kan”-mallighet när hon lyckats säga något intelligent – en skam som gör det svårare för henne att lyssna och hon tappar bort sig.

  Hon måste, nej hon vill, bli bättre på att konversera. Hon vill kunna ha samtal utan att förvandlas till en liten flicka som liksom springer i väg och fångar fjärilar så fort hon inte talar själv.

  Tillförsikt fröken, som magistern skulle säga, tillförsikt. Hon tänker att skolan är en plats som befriar henne från Storbondens ständiga krav på redogörelse. Hon behöver inte redogöra för något överhuvudtaget. I skolan är man inte ute efter något specifikt i hennes tal, man verkar inte bry sig om vad talet betyder, om det korresponderar med fakta eller inte. För henne verkar det som man lyssnar på talet som en helhet, utan att bry sig om verkligheten utanför, som i en dröm.

  Kanske lyssnar man efter något sant? Så många samtal hon haft med de andra flickorna i byn; så många besvikelser. Antingen för att hon sagt något för andra eller tredje gången, vilket känns som en liten inre död, eller för att hon berättar det för första gången och därför utesluter för mycket, vilket känns falskt.

  Hon får en ingivelse att hitta på egna verser till Storbondens visa hon också. Han är snabb med att visa sitt förakt, skrattar och säger hånfullt att hon har ett så uppdämt lekbehov att hon är som en liten kanin när hon försöker, en kanin som tittar ut ur sin håla och ser sig omkring efter hot. Hon hoppar på hans skämt och säger att kaninen vill tillbaka till sitt hål igen.

  Hon vill tillbaka till skolan.

  Innan visste hon inte vad hon skulle kalla det Storbonden höll på med. Nu vet hon, och det är hon tacksam för.


Detta verk är en del av en hyllning till Åsa folkhögskolas 150-årsjubileum, skapat av deltagare på kursen Skriva bok – från ax till limpa. Är du intresserad av skrivarkursen så startar nästa läsår i januari. Sök kursen här.

Trakten redaktion

Redaktionen jobbar gemensamt under täckmantel av Södermanlands landskapsinsekt strimlusen, i familjen bärfisar ordningen halvvingar.