Ett skolfoto från 1938 har fångat Katarina Aronssons intresse och inspirerat till denna novell.
Gulla hade tittat på Ellen och inte kunnat tro sina öron. Var det verkligen sant? Hon hade alltid varit så säker på att det inte var för henne och hon hade accepterat sitt öde helt utan att ifrågasätta. Det var bara så det var. En gång fattighjon, alltid fattighjon. Livet här på torpet Kulla under Höje herrgård var slitigt, men hon trivdes. Med barnen, djuren och söndagarnas utflykter till Sköldinge kyrka. Hon hade egentligen allt hon behövde.
Men där stod nu hennes matmor och påstod att det fanns en plats även för såna som hon. I en helt annan värld. Att man inte alls behövde vara finfolk för att gå i skolan och att tiderna nu håller på att förändras.
“Demokratins vindar börjar blåsa allt kraftigare”, hade Ellen sagt. “Arbetarna växer sig starkare hela tiden. Tänk om du hade kunnat följa med och titta på första maj-tåget, Gulla. Då hade du förstått. Vår tid kommer, det lovar jag dig. Men vi måste våga, måste vara starka. Kräva det som är vår rätt och ha kraft att ta klivet framåt. Det är du som är framtiden, Gulla. Räta på ryggen, ta din rättmätiga plats och visa Vera och Sossatina att det är kvinnans skor som ska bryta den nya marken.” Gulla hade aldrig hört Ellen yttra så många meningar i följd förut och hon förstod glöden bakom det som hennes matmor försökte förmedla. Hon lovade sig själv att inte göra henne besviken.
Så nu sitter hon alltså här i gräset med benen prydligt vikta åt sidan, tillsammans med nästan fem dussin andra flickor, mot en fond av djupgröna löv växande på knotiga grenar. Fotografen domderar och sliter upp än den ena, än den andra flickan för att placera henne på den bästa platsen. Flickorna lyder utan protest, många av dem vana vid en betydligt omildare behandling. Till sist blir han nöjd och kan ta sin bild. Efteråt blir Gulla sittande en stund i gräset när att de andra gått vidare till hörsalen. Hon måste nästan nypa sig i armen för att förstå att det är sant. Om två höstar kommer hon att kunna titulera sig lanthushållslärarinna.
Mörkret lägger sig över sovsalen och de dämpade viskningarna tonar ut. Någon kan inte hålla tårarna tillbaka när hemlängtan blir alltför stor, men blir erbjuden att krypa ner i grannsängen som tröst. Snart tystnar gråten och lugnet lägger sig till ro jämte mörkret. Alla sover snart. Alla utom Gulla, som inte kan bli kvitt oron som maler. Skulle hon, en enkel bondtös från landet, kunna mäta sig med de andra flickorna? De verkade så självsäkra, så världsvana. Flera av dem hade anlänt till skolan i häst och vagn, medan hon själv hade fått gå hela vägen till fots och var både smutsig och trött när hon kom fram. När hon gick förbi de där vagnarna som stod parkerade bakom ståtliga hästar, ett av ekipagen var till och med ett fyrspann, blev klasskillnaderna mellan skolans elever så tydliga. Även om Ellen hade präntat in i henne att skolan verkade i demokratins namn var det så svårt att styra ur gamla hjulspår och när hon tänkte på hur några av flickorna och deras föräldrar hade tittat på henne rös hon till. Hur skulle det gå?
Klockan sex på slaget håller hon på att ramla ur sängen när husmor ställer sig mitt i sovsalen och slår tre slag med en träslev på en stor panna.
“Morgonmålet serveras i matsalen om 15 minuter”, förkunnar hon och stegar sedan ut ur rummet. Flickorna gnuggar sig i ögonen och tittar storögt på varandra. Vissa av dem ser ut att knappt ha en aning om var de befinner sig, medan andra – däribland Gulla – snabbt skuttar ur sängen, bäddar den och slänger på sig kläderna. Därefter är de redo för frukost, med nästan tio minuter till godo.
Väl nere i matsalen blir även Gullas ögon stora när hon ser allt det goda som står uppdukat på bordet precis innanför dörren. Redan på väg ner i trappen hade hon känt doften av nybakat bröd och det vattnas i munnen. En stor skål med gult smör står bredvid brödfatet med en stor kastrull med gröt intill, flankerad av stora mjölkflaskor där fettet lagt sig som en hinna på insidan av flaskan där det har skvalpat upp. Hon tittar på de andra flickorna och trots att de alla är klädda i samma rutiga uniform med håret i knut är det lätt att se vilka som är rikemansbarn och vilka som är fattiglappar bara genom att betrakta minen de gör när de får syn på på frukostbordet. Ränderna går aldrig ur, tänker Gulla, men slår bort tanken när det blir hennes tur att förse sig.
Hon går fram mot ett av borden och vänder sig mot flickan som redan sitter där med sin frukost. Hon har bruna ögon och runda kinder och för sent upptäcker Gulla att det är flickan från fyrspannet, vars föräldrar hade tittat som mest överlägset på henne. Nu är det för sent att ångra sig, så Gulla sträcker fram sin hand.
“God morgon. Gunilla heter jag. Får jag slå mig ner?”
Flickan nickar mot stolen bredvid sig och lyfter på ögonbrynen.
“För all del. Vem är jag att hindra dig?” Sedan sträcker hon fram sin egen hand. “Lycka heter jag.”
Är det verkligen det?, tänker Gullla, men säger ingenting. Istället upprepar hon flickans namn, sakta som för att försöka smaka på det.
“Lycka. Vilket förtjusande namn.”
“Åh, det säger alla. Själv vet jag inte. Ett namn är ett namn och Gunilla är väl så gott som något?”
Gulla blir förvånad över flickans vänliga inställning, hon hade trott det rakt motsatta med tanke på hennes föräldrars sneda blickar igår. Tänk, hon har inte ens varit här ett dygn och hela hennes världsbild håller redan på att förändras. Det finns mat i överflöd och rikemansbarn tycks inte ha något emot att prata med fattigflickor som hon. Kanske var det som Ellen hade sagt trots allt? Att det var kvinnorna som skulle leda vägen framåt och att demokrati och rättvisa skulle vara ledstjärnor som styrde deras vandring mot nya tider. Hon önskar och hoppas av hela sitt hjärta och viskar tyst för sig själv när hon sätter sig ner bredvid Lycka.
“Du ska inte ha kämpat förgäves, Ellen. Det lovar jag dig. Jag ska bli den förebild för småflickorna som du alltid har varit för mig.”
Sen biter hon en rejäl tugga av sin smörgås och tar en stor klunk mjölk innan hon vänder sig mot Lycka och ler sitt största leende på länge. Den andra flickan smilar tillbaka. Tillsammans kommer de att uträtta storverk här på Åsa, det känner sig Gulla alldeles säker på nu.
Detta verk är en del av en hyllning till Åsa folkhögskolas 150-årsjubileum, skapat av deltagare på kursen Skriva bok – från ax till limpa. Är du intresserad av skrivarkursen så startar nästa läsår i januari. Sök kursen här.
