Vad är väl en kurs på folkhögskola? Något vanligt? Eller spännande? Det undrar Karin i Vilja Schröder Slagbrands novell.
Ut genom dörren till hennes nu så stora lägenhet hörde hon en kvittrande röst:
“Hej! Jag heter Alva, jag tänkte presentera mig för de närmsta grannarna, du måste vara Karin. Paret Granberg sa att jag borde börja med dig, att du är väldigt trevlig.” Karin tittade upp på den unga kvinnan en trappavsats upp. Hennes glänsande hår föll ner över båda axlar och armar men den tjocka luggen kunde inte dölja hennes glittrande ögon. “Hej på dig!”
“Jag har bara bott här i några dagar, men haft helt fullt upp, jag kommer hyra Granbergs lägenhet iallafall terminen ut. De är nere på solkusten och försöker få klart med huset, lite avundsjuk får man väll vara. Jag studerar borta på universitetet.”
“Ja, jag har nog bott här sen jag var lika gamla som dig…” Karin betraktade den vuxna flickan ner och upp. “… Men jag ska faktiskt iväg, jag ska studera.” Karin fick harkla sig snabbt.
“… Eller det är bara en kurs på folkhögskola. De ordnar fint med internat, så vi får se om jag kommer hem över helgerna.” Karin kände sig fånig, hon undvek oftast att delge sin framtida plan.
“Jag ska faktiskt gå till biblioteket nu, hitta böckerna som saknas.” Med en gest mot trappan neråt började hon gå. Med tanken att detta skulle sätta punkt och avsked på den trevliga men något framfusiga introduktionen.
“Jasså, vilka böcker saknar du?”
“Jag hade en del hemma, men det är tre jag inte hittar.” Karin pratade snabbt, som om hastigheten, i vilken hon presenterade de kvarstående böckerna, skulle avgöra huruvida Alva kunde komma på fler frågor.
“Jag tänkte hursomhelst att det kunde vara roligt att ha något att göra, pensionärslivets frihet är bara glamorös de första åren.”
“Helt rätt! Det låter som bra lista med böcker.” Karin blev som generad över detta intrång, flertalet hade hon ju redan hemma.
“Ja, det får jag hoppas. Jag flyttar ner till skolan redan på måndag, så det blir nog inte att du ser mig så mycket förutom då kanske på helgerna.”
“Då ringer jag om jag hör några suspekta ljud i veckorna då!”
Karin släppte av den tunga kassen på bordet. Hennes mans antika skrivbord tog nästan upp hela ytan framför vardagsrummets fönster. Det var nästan lika stort som fåtöljgruppen i den socialt tilltänkta hörnet i rummets början. Hon slog sig ner för att inse att det var första gången hon någonsin satt sig på skrivbordets tillhörande stol. Hon vecklade ut den prydliga listan över skönlitteraturen kursen krävde, och bockade av de en för en innan de hamnade i en papperskasse. Karin fick en olustig känsla som om den alldeles för stora stolen bakom det alldeles för stora bordet svalde henne hel och omslöt henne i en grav.
Den tredje boken på listan var en tunn kärleksroman som hon måste ha köpt den precis när de hade gift sig. Författarinnan var svensk och hade inofficiellt krönts till årets bok av alla läsecirklar. Boken hade känts lika lättsam och simpel som livet men Karin kunde inte minnas handlingen. Den var dammig upptill efter att ha tjänat sin plats som prydnad på hyllorna längst ner.
Karin hade alltid älskat lägenheten, hon trivdes med grönskan i området, de charmigt pastellfärgade husen och mest av allt älskade hon vardagsrummet, stort nog att även fungera som hennes bibliotek. Bokhyllan hade ett imponerande omfång men den hade inget till övers för utsmyckning och strök sig diskret mot hela långväggen. Nära tillhands från skrivbordet stod musikön, med dess samling av både kassetter och LP-skivor. Det var en sådan möbel som tar plats och kunde upplevas lika stor som skrivbordet. Ön hade en mycket mer gedigen och påkostade blandning än böckerna, även om ingen av alla dessa varken tillhörde Karin eller föll henne i smaken. Låtarna hennes man noggrant sorterat och sett efter hade alltid känts antingen för sorgset, för glatt eller för ingenting. Den jazz hon ändå kände någon form av samhörighet hade han förstört, detta genom att spela samtliga på högsta volym, för lågt eller när det inte passade sig som när bebisen precis somnat.
Den andra var en av de några böcker som tillhört hennes man, en svensk deckare. Den var också en av få böcker som var inbundna, förutom hans böcker var de andra inbundna sådana hon fått till jul eller födelsedagspresent. Karin kunde inte tänka sig att han någonsin läst, eller kanske precis när Tobias kommit till världen och hon var för “upptagen”. Bokens rygg hade inget damm att stryka bort, boken hade till skillnad från hennes äldre böckerna som var längst ner, istället delat ett högt hyllplan med de andra fåtal inbundaböcker.
Den sista och tredje saknades, både hemma och på biblioteket. Det var en äventyrlig roman med fantastiska inslag, Karin mindes att hon läst recensioner precis innan det att maken insjuknat. Hon ville också minnas att hon gått till bokaffären för att köpa den, men mindes inte om det var så att pocketupplagan inte kommit än eller var slutsåld. Hon letade och letade och gav upp, då som nu.
Mot kvällen gav hon stolen ett nytt försök med ett litet glas vin, som istället för ett stort krävde påfyllning oftare. Skolan hade skrivit att flera exemplar av böckerna fanns där att låna, men Karin ville inte vara en börda. Böckerna på skola kände hon, skulle få vara öronmärkta till de unga som tog lån som skulle betalas tillbaka. Inte till henne, en pensionerad änka, som ägde sin lägenhet och bara var lite uttråkad och ensam.
En tung men snabb knackning bröt tystnaden. Alva vinkade genom nyckelhålet och höll något i handen. “Den här var med på listan va? Det är ju inte så många som skriver den här typen av äventyrsberättelser i Sverige. Jag har klottrat lite i den och du hade kanske redan hittade den på bibblan? Jag tänkte bara att jag skulle fråga om du skulle behöva den?”
“Ja tack gärna, en äventyrsberättelse behöver jag.”
Detta verk är en del av en hyllning till Åsa folkhögskolas 150-årsjubileum, skapat av deltagare på kursen Skriva bok – från ax till limpa. Är du intresserad av skrivarkursen så startar nästa läsår i januari. Sök kursen här.
