I Åsa folkhögskolas arkiv finns mycket sparat, en norsk dagstidning från våren 1945, t.ex., som inspirerat Anette Jacobsson till en novell.
VÅREN 1945 ÅSA FOLKHÖGKSOLA
Siv sneglade ut genom skolfönstret och vred sina händer och suckade. Varför hade inte Britta dykt upp ännu? De hade varit bänkkamrater från första dagen på Åsa folkhögskola. Siv som var den mer tystlåtna och försiktiga av dem var road och imponerad av den högljudda, frispråkiga Britta som inte tvekade för något. Hon ställde de frågor som Siv bara vågade tänka och hon diskuterade engagerat och gärna med både lärare och andra elever. Hon var orädd att möta andra åsikter och diskuterade både krig och politik. Kriget, som en del var ganska mätta på, eftersom det pågått så länge hade lagt en mörk skugga över den trygghet och glädje som funnits före det bröt ut i Europa. Och oron var stor över att landet skulle bli mer indraget än det redan var. En del visste om att det rullade tåg tvärs över vårt land som innehöll tyska vapen och annat de behövde för att hålla kriget igång. I Sverige användes ordspråket ”En svensk tiger” men det betydde även att man teg om att det gavs stöd åt den angripande tyska krigsmakten som hade satt Europa i brand och fått människor att leva i skräck för bombningar och invasioner.
”Förstår ni inte att vår regering understöder kriget? Vi måste ena oss och demonstrera mot vansinnet med de tyska transporterna på våra järnvägar!”
Precis så hade Britta sagt en tidig morgon när hon stod utanför skolan med en skara intresserade åhörare. Några av eleverna hejade på medan andra skruvade på sig och ifrågasatte ifall hennes uppgifter verkligen var sanna om tysktransporterna på de svenska järnvägarna.
”Det är helt sant. Min farbror jobbar med tågtransporter och han skulle aldrig ljuga om något sådant”, svarade Britta med hög röst och satte armarna i sidan när hon blev ifrågasatt.
Siv kunde bli orolig ibland när Britta basunerade ut sina åsikter om kriget och dess orättvisor. Samtidigt vann Britta mångas respekt med sin tydlighet. En av lärarna på skolan uppmuntrade Britta att skriva om de ämnen som engagerade henne. Det hade sedan hänt att hon fick läsa upp sina uppsatser för klassen. Det hade aldrig kunna ske i den vanliga skolan, tänkte Siv som både var inspirerad och lockad av alla nya tankar och den mer fria filosofi som fanns på Åsa folkhögskola.
När Siv var som mest upptagen av sina tankar om sin frispråkiga väninna såg hon hur Britta kom cyklande mot skolan med det lockiga bruna håret som stod ut som en kvast från huvudet i fartvinden. Siv log för sig själv. Äntligen dök Britta upp. Det var på tiden eftersom hon börjat bli riktigt orolig. Britta var ju oftast punktlig men nu var klockan kvart över åtta och lektionen hade varit igång en bra stund.
“Hallå, ni måste bara få veta! Det är fred!” ropade Britta när hon högröd i ansiktet sprang in i klassrummet.
Magister Bergfeldt vände sig från den svarta tavlan och stirrade på Britta med uppspärrade ögon och halvöppen mun.
“Vad är det du säger! Hur vet du det? sa han med flackande blick.
Britta skyndade fram mot katedern och slängde upp en färsk dagstidning ur sin blå axelväska.
Magister Bergfeldt lyfte upp tidningen och under lågt hummande läste han texten samtidigt som ett stort leende växte fram över hans breda ansikte. Sorlet ökade i klassrummet. Ett par av eleverna hade rest sig från sina platser och gått fram till katedern.
“Kan ni förstå … det är verkligen fred. Ja, om jag nu läser rätt i tidningen. Kom allihop vi går ut på gården”, sa magistern med darrande röst.
Det skrapade i det bruna trägolvet när stolar och bänkar flyttades och skratten blandades med enstaka snyftningar. Karin som kom från samma ort som Siv grät stilla. En gråt som Siv direkt förstod vad den kom sig av. Hennes pappa hade en bevakningstjänst vid flottan i Karlskrona och de hade inte setts på drygt ett halvår. Var kriget slut så betydde det att han äntligen kunde komma hem igen. Siv skyndade fram till Karin och gav henne en stor kram och sa att hon förstod lyckan som fanns i hennes tårar.
Magister Bergfeldt hyschade och sa åt eleverna att lugna ner sig bara för en liten stund.
”Innan vi släpper lös glädjen, låt oss samlas i en tyst minut för att hedra alla de som offrat sina liv för freden”, sa han och böjde sitt gråsprängda huvud mot bröstet.
Siv höll ett stadigt grepp om Brittas och Karins händer. Hon blundade och en mängd olika bilder dansade framför hennes ögon. Hon såg de svartvita journalfilmerna från skyttegravar och bombningar som som visats på bion. Och hon såg även föräldrarnas allvarliga ansikten framför sig, när de talat om kriget och oron över att hennes storebror Nils kanske skulle bli inkallad. Tankarna förde henne också till de arma stackare som aldrig fick komma hem igen. Krigsoffren. Sen kände Siv hur solen värmde hennes kind och sakta öppnade hon ögonen och tittade på sina klasskamrater och magistern.
”Det är fred!”, ropade magistern och skrattade.
Glädjen och tumulten som utbröt sen framför skolan skulle hon aldrig glömma. Den dagen skulle dyka upp i minnet många gånger under Sivs liv och återberättas både för barn och barnbarn.
Detta verk är en del av en hyllning till Åsa folkhögskolas 150-årsjubileum, skapat av deltagare på kursen Skriva bok – från ax till limpa. Är du intresserad av skrivarkursen så startar nästa läsår i januari. Sök kursen här.
