Under Åsa folkhögskolas första år, på 1870-talet, utbildades jordbrukarsöner i agronomi. Det har inspirerat Jesper Olsson till en novell.
I väskan ligger diplomet som rektorn överräckte vid avslutningen i skolans stora sal. Där ligger också hans bästa skjorta, som han bytte från innan han satte sig på cykeln. Och där ligger hans skrivdon, som han hoppas få tid att använda även hemma på gården, åtminstone någon kväll i veckan. Hösten är en bråd tid, men det går inte att arbeta utomhus när det har blivit mörkt, och då kan det bli ett par kvällstimmar över för studier.
Det har varit ett omvälvande år för Göte, som har gått en kurs i agronomi. Hans far hade inte varit särskilt intresserad av att släppa iväg honom. Lantbruk kan du lära dig här hemma, hade han sagt, och det stämde förstås. Om det bara gällde att ta över gården, som far och farfar hade gjort, räckte det säkert att gå bredvid far i några år. Men om Göte ville komma någonstans, få anställning på en stor gård, se något annat, då behövdes det utbildning. Ingen godsägare anställde längre en rättare eller ladufogde utan utbildning. Förr hade man kunnat börja som dräng och arbeta sig uppåt, men nu gick det knappast.
Det var mor som hade sagt det avgörande. Om Göte har viljan ska inte vi stå i vägen, tyckte hon, och far hade fått ge med sig.
Nu var alltså kursen slut, och han hade med sig diplomet hem. Han hade skrivit ett brev i början av veckan och talat om att han skulle komma till kvällsvard på lördag, och det skulle han hinna, trots den dåliga vägen genom skogen.
Vilket år det hade varit. Kursen var sin sak, där hade han fått lära sig det han behövde, lärarna var kunniga och böckerna hade inte varit något problem. De var skrivna för sådana som han, som visste allt om vad en ko var, men inte hade läst frivilligt sedan folkskolan. Men nu gjorde han det. Skolans läsrum hade dagstidningar av de flesta politiska färger, både lokala och stockholmstidningar. Ingen satt där och läste så mycket på kvällarna som han, och det var inte bara agronomi han hade förkovrat sig i. De flesta andra nöjde sig med skämttidningen Hvar 8 Dag, som brukade vara upptagen för det mesta.
Och så fanns förstås ”husmoderskursen” som var bonddöttrarnas motsvarighet till agronomkursen. De lärde sig allt man behövde för att kunna sköta ett stort lanthushåll, även om mycket av deras tid gick åt till att laga mat åt hela skolan. Det hade märkts i början av hösten att en del av flickorna inte var så vana vid kökssysslor. Brödet hade varit dödbakat och såsen för salt. Men efter hand hade det gått bättre för dem, och nu på våren hade maten varit bättre än Göte var van vid hemifrån. Det var förstås inte heller så dumt att det fanns en hel grupp med giftaslystna arton- och tjugoåringar som inget hellre ville än att hitta en agronomutbildad ung man som hade goda utsikter att ta över en gård. Ett par stycken av flickorna hade inte ens någon bror, så där kunde man gifta sig till en gård, om man ville. Göte hade ändå inte fastnat för någon, för han ville vara fri att flytta vart han ville för en bra tjänstgöring.
Detta verk är en del av en hyllning till Åsa folkhögskolas 150-årsjubileum, skapat av deltagare på kursen Skriva bok – från ax till limpa. Är du intresserad av skrivarkursen så startar nästa läsår i januari. Sök kursen här.
