Det är ALLTID värt att gräva igenom bibliotekets utgallrade böcker. Christopher Paulstam gör ett närmast oanständigt kap på Koordinaten i Oxelösund och minns en pregnant bråkmakare som tog i så att … ja, läs själva.
Trakten läser
”Ett andra anstånd” av Jan Myrdal (2019)
Läs mer om boken hos Norstedts
Det finns en tjusning i att umgås med döda författare. Jan Myrdal rationaliserar det i Ett andra anstånd, och kanske gör han det anständigt för mig att tala om det jag tänker tala om nu. Jag väntade nämligen med att läsa honom tills något år efter hans död. Så pregnanta bråkmakare som Strindberg och Myrdal gör sig bäst i sitt raljerande och sitt bråkmakeri om de inte existerar och kan försvara (läs förenkla!) sina verk för läsarna. Av ungefär samma anledning har jag slutat läsa förord.
När jag ska intervjua människor i jobbet måste jag ju läsa på lite om dem för att ställa upp frågor och spara tid, så riktigt likadant fungerar det inte i fråga om samtal. Folk blir lätt upprörda och stötta om man inte vet något om dem när man tränger in i deras safespace. Vad en person skriver är alltid intressantare därför att det ofta kommer sig av långa samtal som personen haft med sig själv. Jämförelsen mellan att läsa vad en människa har skrivit och att tala med människan kan likställas med jämförelsen mellan en trailer och en film. Eller ett förord.
Jan Myrdal var en giftig man. Och vad man än har för åsikter om honom var han ett geni. Lasse Didings kritik i dokumentären I väntan på Jan Myrdals död – att Myrdal lärt sig om människorna genom läsning – är befängd. Det är ju tvärtom! Ingenting säger mer om en människa än det hon skrivit. Deras käbbel i dokumentären påminner mig om en dialog jag skrev för Opulens, Litteratören och entreprenören . Jag håller på litteratören varje gång därför att han är bunden till sanningar, hur de än biter, snarare än till säljmentalitetens pacificerade skådespel.
Jag köpte Ett andra anstånd på utgallringshyllan på biblioteket i Oxelösund. Vid disken ville jag fråga varför i helvete man gallrat ut den här boken och säljer den till hoaxpris (5 SEK!!!), men det blev inte längre svårt att räkna ut när jag läst ett femtiotal sidor. Han tog ju liksom i så han måste ha skitit på sig i sina skrifter, den där Jan Myrdal. Vilket jag tycker är väldigt uppfriskande. I det slaka, fogliga havet av deckare, barnböcker och ren facklitteratur är det skönt att läsa något som harvar i triadens mitt – inte avväpnat, inte okunnigt, inte tråkigt. Utan vässat. Obändigt. Och totalt respektlöst. På Voltaireskt vis. Det gillar jag.
