I sin senaste prosabok återkommer författaren och kulturchefen i Strängnäs, Christer Hermansson, till en miljö som många känner igen med skräckblandad förtjusning: den kommunala förvaltningens korridorer kan vara både tryggt förutsägbara och kaotiskt klaustrofobiska. Hermansson har varit där länge nu, både i sinnevärlden och i skrivandet.
Jag läser boken från pärm till pärm, skrattar åt visdomsord som ”Om man har ett skrivbord behöver man ett kontor”, känner igen den passivt aggressiva skrivbordsfascism som lätt brer ut sig i byråkratiska organisationer och ler åt torra ordvitsar om att kommunens revisorer aldrig granskar chefens övertrasserade ”oturskonto”. Texterna får mig att tänka på Fursten, Samurajens väg, Omgiven av idioter, Monty Python, Kafka, Beckett och Dumskallarnas sammansvärjning. Det är smart, associationsrikt, underhållande.
Trakten läser
Kontorschefen och cellisten. Prosatexter om arbete, chefskap och liv av Christer Hermansson, Trombone förlag, 2021.
Hermanssons kommunala kontorslandskapsmålningar tonar fram i lätt absurdistisk dimma. Han driver med kontorschefen och de anställda, den oftast händelselösa miljö som plötsligt färgas av arkivarieblod eller försåtligt upplagda förhandlingar om hur många personliga fotografier en anställd egentligen får ha på skrivbordet. Det kan vara ganska vasst ibland, men hela tiden också mycket mänskligt.
Världen utanför kontoret är i princip frånvarande. Den pensionerade cellisten utgör ett undantag. När de möts på gatan frågar cellisten kontorschefen: ”Vad gör du, förutom att bära slips och portfölj?” Frågan blir obesvarad, men ”Kontorschefen och cellisten” kan läsas som ytterligare ett skickligt försök att hantera det pågående, ständigt öppna ärendet.
Personligen kan jag ändå önska att Hermansson i nästa bok kör en ctrl + alt + del, formaterar hårddisken, sänker garden och ger sig ut på okänd, eller åtminstone tidigare oskriven, mark. Men kontorsberoendet är inte så lätt att bli av med.
