Omständigheterna när man möts är på många vis avgörande. Anna Florengrim har funderat kring hur hon själv mött människor i musiksammanhang.
Mina föräldrars analoga telefon ringer. Nummerpresentatören visar ett främmande telefonnummer. Jag lyfter luren, svarar, men ingenting hörs från andra kommunikationsänden. Av rädsla skriker jag till.
Händelseförloppet avbryts abrupt av det likaså fysiska skriket. Bittida vid fyrasnåret väcks jag ur drömmen. Med telefonnumret på näthinnan kliver jag förbryllad upp. Riktnummerstrukturen indikerar en måttligt avlägsen abonnentadress, om det existerar. ”Numret går till [namn, gatuadress] i Norrtälje.” Den automatiska nummerupplysningens mekaniska svarsröst har en lite gåtfull ton. Efter drömtillfället 2005, möjligen 2006, undrade jag ibland: Varför uppenbarades telefonnumret? Vadan skriket?
2011 besökte jag julkonserten i en Sörmlandskyrka. Till min häpnad medverkade en musiker med telefonabonnentens namn. Efteråt kom jag fram till att det verkligen var hon som framträtt.
Jag funderade på om jag skulle våga kontakta henne. Midsommarveckan 2012 beskrev jag så sällsamheterna skriftligt. 2013, för nästan exakt ett decennium sedan kom det vänliga svaret, sedan mitt meddelande hittats. ”Drömpersonen” instämde i sammanträffandets märklighet och presenterade möjligheten att träffas i samband med sin kommande musikmedverkan i Sörmlandskyrkan. Kontakten har sedan behållits, liksom fascinationen över dess uppkomst och det gemensamma men individuellt präglade konstmusikintresset. Drömkompisen är hobbytvärflöjtist och -sångerska. Jag är oskolad lyssnare, instrumental- och särskilt pianoentusiast med viss aptit på välexekverad blockflöjtsmusik.
Drömmen inträffade vid tiden då min konstmusikförkovring expanderade markant. Pianomusik kändes tidigt genuint självklart. Önskan att samtala med musikkunniga personer fanns också. Inte bara möta från publikplats. Annat har utvecklats vartefter. Ibland behövs kanske något (re)aktiverande möte.
Vid ett tillfälle då Drömkompisen och jag planerade ett konsertbesök i Stockholm fick hon olyckligtvis hastigt förhinder. Förpliktelser, förkylning etcetera uppehöll tillfrågade bekanta som erbjudits den lediga biljetten.
Jag såg fram emot att höra bland annat en av Bachs Brandenburgkonserter framföras av musiker jag första gången hörde i Vingåker 2006. Vardagstillvarons ledsamheter, och att publikstolen intill skulle stå tom, sordinerade likväl något.
Halvtimmen innan konsertstart övergavs hoppet om att någon biljettövertagare skulle dyka upp. På väg mot konsertsalen kastade jag en bakåtblick över foajén. Insvepande kommer Blåsaren, som tidigare meddelat att han tyvärr inte kunde ”haka”. Repetitionsmöjligheten med några konsertmedverkande uteblev dock varpå han köpte en budgetbiljett – men uppgraderades nu givetvis raskt.
Brandenburgkonserten avnjöts, med Stockholmspremiär för Anders Hillborgs nyskrivna komplementstycke. Den upprymde kompositören kindkysste violinsolisten Pekka Kuusisto efteråt och blombuketter flög från scenen. Ett knippe gled ur mitt grepp, till framförvarande stolsgrannens favör. Ett annat infångades av kvicka blockflöjtisthänder, som överräckte fångsten till biljettdonatorn. Hemåt och hemmavid betraktade jag tankfullt blomstren med tillhörande kort: ”Till Anders Hillborg med hälsningar från [två blomgivare]”.
Några år tidigare, efter en stunds konverserande, lade Blåsaren ifrån sig sin välförtjänta konsertbukett på Säfstaholm och framsträckte högerhanden i presentationsgest. Fortsättning följde. Bortom mina initialt tveksamma örons mjuknande för blockflöjtslätena; jag var aldrig fördomsfull rörande instrumentets uttrycksmöjligheter, bara alltför oerfaren. Bortom artonde konserttillfällets ”fortsätt komma på mina konserter – like it!” (periodvis erinrat i vidare betydelse: ”Fortsätt, trots tillvarons tungroddhet!”)
Ett ovanligt långt uppehåll mellan skönblås- och kommunikationstillfällena bröts på ett ovanligt sätt. Dagen före återhörandet i Järna kontrollerade jag om evenemangsändringar tillkommit. Just då blicken lämnat datorskärmen plingade mobiltelefonen. Sms från Blåsaren (då ovetande om min planering). Frågan gällde ”frilansuppdrag (i Sörmland) med kort varsel”. Felskickat meddelande? Nej, men den tänkta entrévärden hade dunderförkylnat och behövde en ersättare. Följande kväll stod jag således i Gula villan och samlade sedlar i ett svart blockflöjtsetui. Ett obegripligt välsynkroniserat hedersuppdrag.
En exceptionell konsertupplevelse 2018 skedde också i Järna. Att äntra den cylindriska konstinstallationen Skyspace, exteriört lik en jättebadtunna, gjorde mig inledningsvis småvimmelkantig efter en gassande kammarmusikfestivaldag. På den begränsade marmorgolvdiametern stod cembalon jämte cellistens respektive Blåsarens stol. Lågmäld muntlig introduktion ersatte, eller frigjorde från, mellanprat och programblad. Sittande på den bågformade väggbänken togs den lilla åhörarskaran med på en rymdkapselfärd fylld med ultrakoncentrerad barockmusik, allt under den i skymningstakt färgskiftande takskivan, slutdekorerad av kosmiska ljuspunkter. Den akustiska närkontaktupplevelsen tillförde (väl)bekanta kompositioner och ljud nya dimensioner. Särskilt cembalon – vars lite dynamikbegränsade klanger (i mina öron) ibland sammanflyter eller hamnar i bakgrunden – nådde extraordinär kraft och pregnans. Extranumret uteblev, i brist på naturligt ljus. Men vad sinnena redan mött var tillfyllest upplysande.
2013 inrymde också konsertskildringsskrivande, hos Ateljé 42 i Stjärnhov. Den perioden mötte jag i ett Sörmlandsnära konsertsammanhang en högt uppsatt musiker. Som ofta vid initialmöten ställdes frågan om jag själv är musiker eller musicerar. Tyvärr blir svaret alltid nej.
– Men du skriver om musik. Du är skriftställare, sade Musikern.
– Jag har skrivit lite på uppdrag av en kammarmusikarrangör. Hur visste du det? undrade jag.
– Jag känner det i min ande.
Musikern framhöll vikten av att tro på sig själv, och tillade att hon utan den tron inte hade nått sin position.
Men tillskott utifrån kan underlätta.
Den första skrivuppgiften var nog både enklast och svårast. Konsertduons pianist var även kvällens (huvud)tonsättare. Därtill min vän. Första gången vi möttes, efter hans konsert i Vingåker, komplimenterade jag kortfattat men uppriktigt de av hans kompositioner jag hade hört via inspelningar. Språkandet på stående fot vidareutvecklades till innehållsrik e-postkorrespondens.
Efter tre månader kom ett meddelande rubricerat: ”Idag är jag en av de lyckligaste människorna”. Daniel hade föregående kväll gett en konsert med enbart egna kompositioner. Kort därförinnan utgavs hans första notpublikation – vänsterhandspianostycken baserade på dikter av dedikationsmottagaren, vännen Tomas Tranströmer. Nu ville Daniel tacka mig för återuppväckt motivation på kompositionsområdet. I juletid levererades i min brevlåda nypublicerade pianoopuset Tre stycken, tillägnade kuvertadressaten. Tre stycken tack, inklusive ett sms i notskrift.
Min dragning till instrumentalmusik har blivit starkare, liksom behovet av vila från ord och människoröster. Instrumentalmusiken blir delvis bortommänsklig, oaktat medvetenheten om dess komplexa människoursprung. Förhållningssättet förefaller stundom aningen avvikande.
– Hur ofta händer det att någon frågar om det är sång på en skiva, och sedan blir jätteglad när det inte är det?! utbrast Andreas Landegren då jag kikade på hans album Science of Imagination innehållande egna verk.
Nyinvesteringen, signerad med hälsningen ”Till ’pianistfreaken’ Anna!”, utgjorde rekvisita då han villigt (men något ovan vid situationen) lät sig upptas i mitt sporadiskt påfyllda fotograferingsprojekt med motivet pianisthänder.
– Nu är du lika cool som [projektmotivet] Lang Lang! avrundade jag fotosessionen.
På väg från skivförsäljningsbordet i Katrineholm hörde jag på avstånd Andreas repetera för duokollegan Anna-Lotta Larsson:
– Hur ofta händer det…
Oavsett människointeraktion innebär musiklyssnande möten (ibland krockar) i betraktarindividens inre. Dessa kan vara nog så effekt- och affektframkallande, även utan ord. I mina vakenhetens och sömnens minnesinnerfickor sammanstrålar allsköns tidsplan och talrika svårskattbara musikhändelser. Händelser som för två decennier sedan inte ens nått tanken, planen eller drömmen.
