MC Frölund har berättat om möten med musiker i tidigare Traktennummer. Den här gången har han svårt att välja rubrik, ska det heta ”Möte i Monsunen” eller ”Ett möte i Aulabacken”? Lika svårt är mötet att glömma, en rocklegend skymtar emellanåt i backspegeln.
Evert Taube skrev sin sjömanssång 1935. En riktigt saltstänkt historia där en ung Evert Taube möter sin gamle barndomsvän Fritiof Andersson och de berättar hemska rövarhistorier om livet till sjöss.
I vers nummer sex berättar Fritiof följande:
-Jag blev held up i Kina, jag blev rånad i Shanghai
Jag har suttit hos pirater uti pant
Men jag gifte mig med dottern till mördaren Fu Wai
Sade Fritiof, det är hemskt men det är sant
En riktig skröna där Fritiof vid mötet med Evert berättar om hur en hop vilda djur, med en elefant i spetsen, kom lösa ombord på lastfartyget och ställde till med en hemsk oreda i en hemsk cyklon. Det vore något att kunna berätta om…
Jag har inte varit till sjöss och inte har jag levt ett speciellt äventyrligt liv men jag har haft lyckan att få göra en hel del möten med otroliga, spännande och roliga människor. Många av dessa möten gjorde jag under tiden jag spelade musik och också var ”konferencier” på många av DUD:s (Drag utan Drog) konserter i Katrineholm. Några av mina mest intressanta möten skedde under de åren på 80-talet då konserterna var många och banden var bra.
Ett band som kom fram och som man minns var Dag Vag med den karismatiska sångaren Stig Vig eller Per ”Stickan” Odeltorp. Bandet, som spelade reggaepop, startade 1977 och var då, tillsammans med Ebba Grön, en av Sveriges mest populära akter. Stickan, en lång och gänglig typ spelade bas och sjöng.
Där, någonstans vid skiftet mellan 70-tal och 80-tal spelade Dag Vag i Katrineholm. Spelningen hölls i Tallåsskolans Aula, och kvällen var mycket välbesökt. Jag var där på eftermiddagen när bandet ställde upp sina grejer och testade ljud. De bodde på ett av stadens hotell och efter soundchecken pratade jag med en stund med Stig Vig. Vi snackade musik, han berättade lite om hur det var att leva ett musikerliv. En lugn och trevlig människa, som jag upplevde honom, vid det mötet.
Han frågade lite försynt om jag hade bil och kanske kunde skjutsa honom till hotellet och jag sa:
– Inga problem. Jag har bilen står utanför.
Bilen i fråga var en Peugot 204 av, idag, okänd årsmodell. Jag minns dock rattväxel och den totala bristen på både värme och acceleration. Vi knallade ut till bilen. Till saken hör att Tallåsskolans Aula ligger i en väldigt brant nerförsbacke, som i detta fall skulle innebära vissa saker.
Stickan lade in sitt basfodral i baksätet och lyckades packa ihop sin långa kropp i passagerarsätet där fram. Jag satte nyckeln i startlåset och vred om nyckeln varvid motorn lät: Absolut intet.
Jag hade glömt att stänga av lyset. För er som inte ägt bilar från 60-70-talet kan jag berätta att lyset slog man på och stängde av manuellt. Men det senare hade jag glömt bort.
– Öhhh, fan jag har glömt lyset på, stammade jag fram. Har du lyst att skjuta på lite. Vi står ju i en nerförsbacke…
– Okey, sa Dag Vags basist och gick ur bilen.
Jag lossade handbromsen och Stickan började putta på bilen. Jag klev ur och hjälpte till att skjuta med min bildörr öppen. Rätt så snart var bilen ute från trottoarkanten och den branta backen började göra sitt. Jag hoppade in i bilen och slängde igen dörren. Min starthjälp sköt på för glatta livet och jag märket att hastigheten snart skulle räcka till så jag slängde i växeln och med kopplingen nere titta jag till i backspegeln. Basisten och sångaren hade fått upp ångan och började se ut som Hjulben på flykt undan Gråben.
Jag släppte upp kopplingen med trean i och motorn hostade till men startade samtidigt som jag slängde ytterligare en blick i backspegeln där Stig Vig i tempo furioso fortfarande sköt på i nerförsbacken.
”Om jag bromsar nu kommer han att slå ihjäl sig mot bilen”, tänkte jag och gasade istället på.
Men till min stora förvåning var ”Stickan” fortfarande kvar med händerna på bagageluckan. Jag gasade på ytterligare för att komma en bit framåt så att han skulle förstå att bilen var igång. Nu hade jag kommit fram till fyrvägskorsningen i slutet på backen och beslutade att gasa till ordentligt så att jag snabbt kom över korsningen, där egentligen höger-regeln gällde men i denna situation struntade jag i detta och gav Peugoten plattan i mattan.
I detta ögonblick tittade jag i backspegeln och såg att ”Stickan” hade ”släppt” vid mitt ryck men han ångade fortfarande på i en avsevärd hastighet. Detta mest på grund av att han troligtvis inte kunde stanna så tvärt i nerförsbacken. Jag rullade in mot kanten och han kunde kliva in i bilen. Fullständigt slut efter löpturen men troligen glad över att jag inte hade stuckit iväg med hans instrument. Vi kom lyckligt fram till hotellet.
Många år senare träffade jag Per ”Stickan” Odeltorp igen. Det var på en gala där man firade jubileum med att bjuda in en massa band och människor som spelat på ett musikställe genom åren. Jag kom in i ”logen” och där satt, bland en massa andra, Stig Vig. Jag gick bort och skulle lägga ifrån mig jackan och när jag var på väg ut igen så stötte vi ihop, och han tittade på mig och sa med sin lugna och ganska släpiga stämma:
– Har inte vi träffats tidigare?
Man kanske inte förändras så mycket som man tror på drygt 20 år men jag blev ändå väldigt förvånad att han verkade komma ihåg mig. Han var dessutom känd för att kunna vara ganska tvär och lite småsur.
Jag påminde honom om färden nerför Aulabacken och han skrattade och sa att det var ”en-typ-nära-döden-upplevelse” för honom. Vi stod där ett tag och snackade om då och nu och det var ett trevligt möte som jag bär med mig.
Några år senare, 2012, dog Per ”Stig Vig” Odeltorp, men hos mig lever han kvar. Ibland när jag tittar i backspegeln på min bil kan jag nästan se hans desperata blick mot basen i baksätet.
