Anna Arvidsdotter är poet och författare, även verksam som redaktör och skrivpedagog. I Traktens temanummer bidrar hon med en dikt från ett gråmulet Malmö, där hotfulla brev och obehagliga lampor skapar klaustrofobi.
ansvar att skydda
ute gråmulet och malmövinden vilar kvar i ansiktet
jag håller en nummerlapp, barnet i min hand
det blir min tur jag säger ett namn
de nickar
och vi väntar
ingen tittar på någon
skammen skadlig och stor, det finns inga samtal inget kallprat
barnet vill leka med lego
tror att leken är fri
det är november och vi väntar i foajén
väntar för att nazister skickat brev
hotat och hängt ut
nu vill de värna barnet
har orosanmält för att värna barnet
barnet kan utsättas för nazistiskt våld
malmövinden fast som en mask i ansiktet
de har stämplat våldsbejakande vänsterextrem
och barnet vet inte vad det betyder
vet inte att hon kommer synas
hennes rörelser granskas
vet inte hur ord kan lysa att tanken måste vara fri
gråmulen interiör och obehagliga lampor
vad är det med lobbys, väntrum, korridorer som tvingar till krypkänslor
rum så tydligt gjorda till anhalt, här ska man samlas upp, inte mötas
barnet fortsätter att fråga efter lego jag säger att jag inte vet om de har lego
jag klär av barnet vantar mössa termobyxor
allt som ska hålla henne varm i vinter
och så blir vi hämtade
ledda en trappa upp in i ett litet rum det finns leksaker utanför men inget lego
barnet vet inget om hur man bygger samhällen
att hennes mamma gör något som kan kallas radikalt
att ord är vapen, ibland
menlösa, ibland
hon testar och ser vad de innehåller
vet inget om klassarv än inget om intolerans eller mytiska tider vet inget om stöveltramp
hon frågar, mamma, finns monster på riktigt?
i brevet står det ”det är inte en fråga om hur, utan när,
trakasserierna övergår i nazistiskt våld”
det står ”då kan vi bara hoppas till gud
att inga barn finns i närheten”
barnet leker och jag sitter i rummet och lugnar
säger att hotet om våld bara är ett hot om våld
de finns inte här, inte i malmö. självklart
finns det nazister i malmö. kommer de att mobilisera sig?
om vi säger ifrån, kommer de att röra sig i leden då?
vita soc-kvinnor ser mitt välvårdade ser samspelet
vita soc-kvinnor läser upp brevet pratar med barnet
vita soc-kvinnor lägger ner ärendet
jag klär på mitt barn alla de varma plaggen igen
kom nu vännen
jag är ingen, jag är inte rädd, de har viktigare mål
det är klart att jag är rädd
vill inte skrämmas till tystnad men har ett ansvar att skydda
vinden sliter i kroppen det är så i malmö det är så på vintern
vinden, denna slitna metafor
fascism uppstår inte ur intet i fullskalig terror förskjutningen är inte total från början
den kryper, en smygande verklighet, hela tiden siktet inställt
och jag är inte förvånad när jag blir en måltavla
normaliseringen
avtrubbingen
språket som inte längre förmår att bära
mitt barn, tystna inte
lyssna inte när de säger att mamma är farlig
fortsätt fråga fortsätt fundera på vad som finns
på riktigt
Poeten Anna Arvidsdotter är uppvuxen i den lilla byn Brönnestad, Hässleholms kommun, men sedan 2015 baserad i Malmö. Skrivandet cirkulerar kring klasstillhörighet, arbete och relationer, vilket resulterar i hudnära samhällsskildringar.
Efter medverkan i många antologier och otaliga scenframträdanden var det dags för debut med diktsamlingen Händer att hålla i, utgiven på Lil’Lit förlag, en diktsvit om klassbundenhet och en kroppsligt betingad tillvaro.
Gråmulen parkering i Malmö fotograferad av Bengt A Lundberg.
