Avresedagen rycktes jag upp ur en obehaglig dröm, vars innehåll jag inte minns. När vargtimmen tydligast gör skäl för sin benämning, kom den där melodiska signalen från mobiltelefonen. Fem i fyra på natten. Tio minuter av morgonångest, nej, inget symptom på depression eller annalkande sådan, jag hade bara haft en obehaglig dröm, och ryckts ur den innan den hade fått en upplösning som mycket väl hade kunnat bli god. Det vill jag tro. HBT-metod, kallade någon det. Ibland funkar det. Sedan länge hade jag ersatt standardmelodin i Samsung-telefonen med en egen vald slinga ur Zorbas dans. Jag älskar Mikis Theodorakis. Ändå var jag fylld av obehag när melodin letade sig in i mitt omtöcknade huvud. Om en halvtimme skulle taxin hämta mig. Men det dröjde en stund innan jag erinrade mig detta. Jag var kvar i drömmen, och kanske kan jag ännu ana konturerna av den. Ingen tid för kaffe så tidigt på morgonen, ingen dusch, några villrådiga tillika sömniga blickar i hallen, sedan kom taxin, ner med det sista i handbagaget, necessären någorlunda förberedd kvällen innan, morgontidningen som hade hunnit komma och som jag hämtade i trapphuset. Jag rakade mig inte, utan ägnade de sista minuterna åt att scanna tidningens etta. Jag fick associationer av rubrikerna, associationer men ingen vägledning, inga ledtrådar till drömmysteriet. Jag övergick till att tänka på något annat, på Mikis Theodorakis igen. Ja, varför inte? Hur kan jag vakna med panik när det inte finns någon särskild anledning? Resfeber? Knappast, jag är en mycket resvan individ. Hur kan morgonångesten ta över till den grad att det krävs mobilisering av alla motkrafter för att hålla den stången? Depression? Knappast. Visserligen brukar skoven komma plötsligt men ett par dagar av förberedande tecken är legio. Under halvtimmen i taxin till Arlanda försöker jag sortera vad jag ska ägna mig åt när jag kommer fram. Omöjligt. Annat kommer emellan. Som ett virus. Nej, inte som ett datorvirus, mer som ett oväntat besök; som ett oönskat besök ockuperas hjärnkontoret av mentala intrång och nu är det inte någon melodislinga med Mikis Theodorakis som ursprung. Vi omges av sirener, vi omges av sirener, utryckningsfordon i blåljusbranschen, fast sken, blinkande sken och detta tjutande. Sirenerna! Föraren ser oberörd ut. Någon annans olycka någon annanstans är vardagsmat. För oss alla gäller det att överleva. Lågt ställda förväntningar? Inte alls.
Villrådig är jag de första dagarna i Aten. Lite diskret fotograferar jag containerletarna, de luggslitna männen som rotar efter något att äta, sälja eller reparera. Alltför tidigt vaknar jag även här. Två, tre timmar senare kommer det nu betydligt trevligare larmet från min telefon. Zorbas dans; melodin får klinga ut. Jag älskar som sagt Mikis Theodorakis. Och i stan på dagarna, i stan på kvällarna, hör jag hans sånger på caféer och tavernor, på uteserveringar och inne i rökiga restauranger. Överallt de suggestiva rytmerna och stroferna som hörde till kampen mot juntan en gång i tiden till. Varför spelas de nu? Jag funderar på kvinnor i den grekiska mytologin, de som lockar män med sin skönsång och sedan ser till att vi slungas mot säker en död vid klipporna. Man måste ha något hopp, någon livlina, inte en dödsbringande ängel som byter skepnad och får en fågels huvud, ett väsen, ”sirener”. En dag dök en gammal kompis upp. Jag fick aldrig veta varför, och jag var inte särskilt glad över samvaron, men vi besökte det nya Akropolismuseet. Vi kommenterade de tomma montrarna med artigt formulerade skyltar att här borde vissa arkeologiska fynd exponeras, men de hade stulits och finns på British Museum. Min kompis var upprörd över tjuvandet. Jag hävdade att till exempel britterna hade lika stor rätt till fynden. Historien förändras. Med nya tider kommer nya anspråk. Min kompis såg tveksam ut. Det må verka otroligt men jag hade inte särskilt tänkt på Mikis Theodorakis som en person hörande till den stad jag nu befann mig i. Det må verka otroligt men insikten drabbade mig först i tunnelbanan från Atens flygplats till hållplatsen Syntagma. När jag hade bytt från blå till röd linje mot Agios Dimitros och såg en affisch, som i och för sig inte hade ett dugg med Mikis Theodorakis att göra, utan med en konsert någonstans i en hall, vars namn jag inte kunde uttyda, så slog det mig. Aha, Mikis. En morgon fick jag veta något som skulle ha gjort mig religiös om jag inte redan hade varit det. I en villa, in till höger efter åtskilliga trappsteg upp på kullen, ja, strax ovanför huset där jag vaknade för tidigt på morgnarna, där bor han, Mikis Theodorakis. En död kackerlacka på ett av trappstegen, en levande sladdertacka i min väg. Kvinnan och hennes kutryggiga man till sällskap försäkrade mig att visst, jo då, i två hus längre upp bor han, ta bara till höger, kompositören och sångaren som jag tydligen är så intresserad av, intresserad så till den grad att det spritt sig i grannskapet. Kvinnan och hennes sällskap pekade: – That´s the way. Om han brukar vara synlig? Om Mikis syns? Nja, tveksamt. Han är gammal, men man kan få en skymt av honom när han åker i hissen, den där hissen som syns på utsidan av villan, hissen som glider uppåt eller neråt, uppåt och neråt. – Ja, svarade jag. Det är typiskt hissar. Och eftersom hissen rör sig utvändigt, delvis utvändigt, kan man, om man har tur, se den store genom glasväggen mellan två våningsplan. Nu hade jag inga svårigheter att bestämma vad jag skulle använda vistelsen till. En form av semester, visst. Målet för varje dag var att få en skymt av mannen, vars musik jag somnat och vaknat till under decennier. Jag funderade över om jag ändå inte skulle skaffa en mer exakt vägbeskrivning. Kan det vara så enkelt att jag råkar befinna mig på samma plats, Filopappou-kullen, som en person, som är världsberömd kompositör och som har kantats så mångas väg under åren? Man älskar sin livskamrat och sina barn; vilka fler människor älskar man? Jo, man kan älska stora personligheter, historiska individer. Det är en individ av det senare slaget som en morgon kommer gående nerför trapporna. Jag har inte planerat hur jag ska göra. Jag har just kokat ägg och får ett infall att rusa ut och bjuda honom på ett hårdkokt. Det avstod jag från, naturligtvis. Men jag rusade ut med en äggkopp i högerhanden, tog två färska jordgubbar från matsalsbordet i farten, placerade den ena i utrymmet för det ovalformade ägget och den andra på den i koppen fastsatta lilla runda assietten. Den gamle mannen, den gamle symbolen för kamp mot förtryck stannade, det var inte så svårt eftersom han gick så långsamt, och tittade vänligt på mig. Jordgubbarna verkade han inte bry sig om. Han tittade på mig, granskade mig uppifrån och ner; hans blick stannade vid mina skor, som var lika gula som citronerna. Jag anar att också han har citroner i sin trädgård. Jag funderar på om jag ska be om en autograf, jag undrar om han ska erbjuda mig sin autograf, människor passerar oss och tittar leende och överseende på det som verkar vara en för dem vanlig social situation. Vilket uttryck! ”Social situation.” Är han sur där han står och rätar till kragen på sin kavaj? Nej, det tror jag inte. Han tillhör väl ändå inte de kändisspottade. Han är ingen Robert de Niro, precis. – Mikis Theodorakis? Så borde jag säga. Men det slår slint i skallen på mig. Någon outgrundlig anledning, kanske, en flisa från drömmen hemma i Sverige, får mig att säga: – Merlina Mercouri. Han skrattar hjärtligt, tar mig på axeln och säger: – Aldrig på en söndag. Aha, jag skrattar, inte hjärtligt, snarare tveksamt. Jag upprepar hans replik i frågande ton: – Aldrig på en söndag? – Ja, säger han och har nu bytt från engelska till tyska. Vi ses samma tid i morgon. I morgon är det måndag.
Här hade berättelsen kunnat sluta, om det inte fanns en fortsättning. Här skulle berättelsen kunna sluta, eftersom fortsättningen är en icke-fortsättning. Ty nästa dag, vid samma tid, gick jag naturligtvis ut och väntade på min granne. Det var tomt, det var tyst. Ingen Zorbas dans. Inga applåder. Inga bifallsrop. Jag kom aldrig att få någon förklaring till att vårt möte uteblev. Jag var för finkänslig för att fortsätta trapporna upp, för många vildhundar i närheten, och ringa på dörrklockan på den bastanta ytterporten i järn. Hur många gånger brukar inte vi resenärer, när vi upplever en för oss dittills obekant plats säga, att så vackert och fint det är här. Hit måste vi åka flera gånger. Ibland säger vi ”Hit måste vi åka någon gång”. Tänker bort att vi faktiskt redan befinner oss här. Att det ska vara så svårt att ta till sig stundens ögonblick i stället för att drömma om en liknande upplevelse nästa dag! Naturligtvis invände mitt sällskap, min kompis, eller före detta kompis. – Den du talar om dog för två år sedan, sa han. Jag förstod att det var meningslöst att säga emot. Jag hade bevisligen mött Mikis Theodorakis.
”Sirener” är en utökad version från Jan-Ewerts kommande bok Bagaget (Widegrens förlag), en kortprosasvit om 73 årsvisa notiser med nedslag i självbiografiska minnen och kommentarer till samtida skeenden.
