Albert Camus Myten om Sisyfos är en vidrig liten skrift som ter sig storslagen enbart tills man slår upp den och börjar läsa ordentligt. Allting är en enda lång lektion i hur man lär sig acceptera det oacceptabla. En lektion i hur den kuvade kvinnan lär sig le medan slagen haglar. Skulle man sammanfatta hela boken i en bild skulle det vara det lilla barnet som efter alldeles för mycket stryk slutar känna slagen så till den grad att det skrattar efter varje prygel.
Men när jag mådde som sämst läste jag Myten om Sisyfos med stort intresse. Jag öppnar boken så här några år senare och på varenda sida finns minst en mening understruken; jag tog alltså boken på extremt stort allvar. Och ska jag vara ärlig räddade den mig. Den existentiella filosofin1, till vilken boken ändå måste räknas, betydde mycket för mig när jag mådde som sämst. Och den mest betydelsefulla var faktiskt Myten om Sisyfos. Idag skäms jag nästan över anledningen.
Jag såg nämligen mig själv som en hjälte. För att jag tålde så mycket. Det är absurt. Men den absurda människan (se fotnot 3) intresserade mig omåttligt, därför att jag identifierade mig som en absurd människa. Camus går igenom tre av dem: förföraren, skådespelaren och erövraren.2 Jag identifierade mig som den enslige överlevaren. ”Jag hyllar människan inför det som krossar henne,” skriver Camus, i vad som låter exakt som något Nietzsches Zarathustra skulle säga. Jag var förkrossad, samtidigt förmögen att känna mig högfärdig. Bara Dostojevskij kan skapa sådana motsättningar i en karaktär.3
Myten om Sisyfos hjälpte mig så tillvida att den eldade på min högfärd i misären. ”Att beskriva är den sista uppgift som återstår för en absurd själ,” skriver Camus. Jag tog honom på orden. Skrev mig ut ur misären. En text i taget. Mitt stora intresse för existentialismen låg i den absurda friheten; oavsett vad jag tänkt, sagt, gjort eller kommer att tänka, säga och göra, är jag alltid fri. Jag kan alltid gå tillbaka, göra om och göra rätt. Konsekvenser är bara luftslott.
Jag tyckte om att Camus påkallade den ”klarsynta likgiltigheten”. Jag träffade min familj och kunde hålla långa utläggningar om varför det är viktigt att känna ångest och om Edmund Husserls fenomenologiska epoché (det vill säga att man sätter hela verkligheten ”inom parentes” för att kunna betrakta ett ting eller ett fenomen i sin renaste gestalt), men jag var likgiltig inför deras livsvärldar och inför vad som skedde i samhället och i världen. Albert Camus gav mig verktyg att försvara mitt beteende och samtidigt kalla mig för smart. Det är skamligt.
Skapa för ingenting. Lev bara för att dö.
Jag struntade dessutom i all självhjälpslitteratur, fas jag nog hade behövt den. Jag läste klassiker, koketterade med min ångest och frossade i min ”klarsynta likgiltighet”. Tyvärr, inser jag idag, sittande fast i en svunnen tid, rädd för att kliva upp ur min grop. Ibland försökte jag. Men när verkligheten kom för att hälsa på blev skammen så påtaglig, och med den kom drömmar om brott och självmord. Jag sökte snabbt skydd i bokhyllan igen.
Jag läser fortfarande inte självhjälpslitteratur. Jag föraktar den. Fast jag tycker inte heller om det jag läser när jag slår upp Myten om Sisyfos igen. Men, tänker jag, kanske är det så att sisyfosmyten är den perfekta självhjälpen. För den dömer inte ut någons tillvaro som meningslös. Till skillnad från hemska självhjälpsförfattare som Jordan Peterson. Den snarare påbjuder meningslöshet: skit i allt och lev ändå! Hierarki och konkurrens – vem bryr sig? Bostad och inkomst – vem bryr sig?
Skapa för ingenting. Lev bara för att dö. Låt världens alla måsten och behov – bokstavligt talat vartenda ett – rinna av kroppen som vatten från ett duschmunstycke lika meningslöst som vänskap, kriget i Ukraina och Katrineholms stadsplanering. Det är den absurda tankens lärdom. Den som tröstade mig när jag var djupt deprimerad och psykologiskt utslagen; jag satt vaken på nätterna, sov på dagarna, tog aldrig av mig morgonrocken, gick aldrig ut och led av svåra ätstörningar. I praktiken är den absurda tankens lärdom att man måste tänka sig lycklig under de förhållandena. Det är befängt.
Det gör boken till en hemsk upplevelse när jag ögnar igenom den på nytt. Camus talar om ögonblicket när Sisyfos precis sett stenblocket rulla nerför sluttningen igen. När han vänder sig om för att återvända till bergets fot. Han ber läsaren zooma in på den dömdes ansikte på vägen nerför. Människan som återvänder ”mot ett lidande som han inte får se slutet på”. Han kallar det för ”medvetandets stund”. Men vad är det egentligen för kraft som får en att klarsynt likgiltigt traska tillbaka ner bara för att fortsätta knuffa stenen uppför berget? Min var högfärd: jag satte stolthet i att betrakta mig som det misshandlade barnet som för länge sedan slutat känna prygelns smärta.
Det var naturligtvis tvärsom. Jag kände prygeln mer än någonsin. Men Myten om Sisyfos tillät mig på ett sofistikerat sätt att ljuga för mig själv.
Fundera nu på varför boken tilltalade dig.
1Man brukar säga att existentialismen föddes 1945, närmare bestämt i och med Jean-Paul Sartres föredrag ”Existentialismen är en humanism” i Paris. Men i själva verket föddes den 1933 på ett litet kafé, där Sartre för första gången fick höra talas om det som kallas fenomenologi, en tysk uppfinning av filosofen Edmund Husserl som kunde göra filosofi av en cocktail. Sartre sprang omedelbart till närmsta boklåda och krävde ut allt av Edmund Husserl, sprättade upp en bok och började läsa på stående fot. Man kan vara petig och gå tillbaka så långt som till Nietzsche, Kierkegaard och Blaise Pascal, men det är att ta i så man skiter på sig.
2Samtliga är fullt medvetna om sin tillvaros totala meningslöshet, men det hindrar dem inte från att agera på sina lustar och begär som om det mest meningsfulla i världen.
3En sådan motsättning är ett sätt att definiera en absurd människa. Camus nämner Dostojevskij flera gånger i boken.
