Han har influerat Såväl The Cure som Amos Oz och häromåret famlade vi alla efter hans pandemiskildring Pesten. Det omistliga verket är dock L’Etrangér.
Trakten läser
Främlingen, roman av Albert Camus, Albert Bonniers förlag, nyutgåva tryckt 2004, översättning av Sigfrid Lindsrtröm.
Algeriet var en fransk koloni från 1830-1962. Albert Camus, som härstammade från franska bosättare, föddes 1913 i koloniala Algeriet och dog 1960 i Frankrike. Han levde således med ett utanförskap dubbelt främlingskap. Främlingen som publicerades första gången 1942 är hans romandebut.
På 150 sidor berättar Camus om en helt vanlig människa på den tiden då Algeriet var en fransk koloni. Herr Mersault åker buss åttiofyra kilometer från Alger till Marengo för att begrava sin mor och berättar sakligt och obekymrat om livet och det som händer i hans oplanerade tillvaro under en sommar som slutar med att han fängslas för mord.
Det är vasst det Camus skriver på sidan 94 och 95 om hur Mersault omfokuserar och förhåller sig till fängelset och staden över tid:
”Men vad jag led mest av i början av fängelsetiden, var att jag fortfarande tänkte som en fri människa. Jag kände till exempel längtan efter att vara på en badstrand och gå ner mot havet. När jag fantiserade om hur de första vågorna plaskade under mina fotsulor, hur jag kastade mig ut i vattnet; fantiserade om den känsla av frigörelse som man känner när vattnet omfamnar en, då kände jag med ens hur trångt det var mellan murarna i min fängelsecell. Men det räckte bara några månader. Sedan blev alla mina tankar en fånges tankar. Jag såg med förväntan fram emot den dagliga promenaden på fängelsegården eller besöken av min advokat. Jag lyckades mycket bra med att få resten av tiden att gå.”
Camus lyckas verkligen fånga oförglömliga sommardagar vid havet. Jag är betagen av Främlingen. Om att stå utanför och titta in, om att bli betraktad. Camus formuleringar skapar en serie av bilder som konstant rullar i min skalle under och efter läsningen.
Albert Camus nobelpris i litteratur 1957 motiverades med:
”För hans betydelsefulla författarskap, som med skarpsynt allvar belyser mänskliga samvetsproblem i vår tid”.
Jag slås mer av hur väl Camus skildrar det till synes meningslösa i den mänskliga tillvaron. Jaget, Mersault, beskriver sina och sina medmänniskors upplevelser utan att göra några värderingar. De människor Mersault möter saknar däremot inte uppfattningar om hans handlingars moraliska värde. De är skoningslösa och framförallt opportunistiska när de bedömer och dömer hans gärningar. I Främlingen saknar livet objektiv mening och sanning i sig själv existerar inte. Nihilism eller hur!
Jag har nu plockat fram novellsamlingen Landsflykten och riket publicerad första gången 1957 det året Camus blev nobelpristagare. Min läsning av den bästa nihilisten någonsin fortsätter.
