Det började med Ett öga rött. Vem var det som skrivit den? En röst inifrån förorten så äkta att kulturetablissemanget tappade hakan. Det visade sig vara en högt utbildad ung man, Jonas Hassen Khemiri, som sedan dess har etablerat sig som flerfaldigt prisad författare. Novellen ”Elixir” av Alejandro Leiva Wenger från samlingen Till vår ära försökte på samma sätt fånga den nya svenska dialekt som växte fram i orten. Och den nya verkligheten. (Loo Sattarvandi har sagt att han för första gången kände igen sig socialt i en litterär värld när han läste Leiva Wenger.)
Men det finns de som menar att förortslitteratur inte finns, den bör helt enkelt ses som en del av arbetarlitteraturen. (Landström) Den skildrar vardagen för löntagare som arbetar hårt eller hur den ter sig för personer som är en del av gig-ekonomin eller för bidragstagare som inget arbete har. Det finns även personer som lever utför, som inte har tillgång till något annat än en alternativ gig-ekonomi där lönen är mat och en madrass på ett källargolv. Det är här bland exemplen levnadsvillkoren liknar de som alltid skildrats i arbetarlitteraturen. Länge har det dessutom sagts att det inte finns någon arbetarklass i Sverige. Det som inte betecknas finns inte…
Sverige är dock ingen socioekonomisk lök – där en liten del tillhör toppskiktet, de som äger och styr, och en liten del botten, de som inget har och över ingen råder, och i mitten en stor medelklass; arbetarna som nått villa, Volvo och vovve-stadiet: som materiellt har en standard som tidigare endast var förunnad den bildade medelklassen. För det som fattas är friheten. Denna nya ”medelklass” styr inte över sina egna villkor, jobbar för någon annan och har mycket små möjligheter att påverka. Offentlighetens arena tillhör fortfarande de bildade klasserna, även om många yrkesverksamma i detta skikt har avsevärt lägre lön än de anställda från den maskerade arbetarklassen. Dagens (arbetslösa) arbetarklass bor bland betongen.
Jonas Hassen Khemiri Alejandro Leiva Wenger Hassan Loo Sattarvandi
Romanen visar en klassmedvetenhet hos författaren som lagom tydligt färgar av sig på berättelsen.
Hassan Loo Sattarvandi debuterade 2008 med Still. En våldsam och depressiv eller våldsamt depressiv roman om liv som fastnat, som står still, under en sommar i Hagalund. En roman med utmanande stil i såväl ordval som tempo och teknik – det finns inte en enda punkt i romanen, bara komman. Belägring från 2011 är hans andra bok. Den utspelar sig under en enda dag och är långa telefonsamtal mellan huvudpersonen Caspian och en vän. Romanen visar en klassmedvetenhet hos författaren som lagom tydligt färgar av sig på berättelsen. Att den är menad att vara en transkribering av telefonsamtal haltar lite, de snackar helt enkelt för snyggt. Det de snackar om är dock allt annat än snyggt och skildrar ett samhälle som ger läsaren ont i hjärtat. Kom ihåg att den är från 2011, världen har på flera sätt blivit värre än den var då!
Efter Belägring kom novellen Om himlen smälter, 2012. Den driver med det lärda, samma Caspian förför här flickor med hjälp av citat av Claude Gustave Rouxiére ur hans bok Vi kommer alltid att dö igen. (Försök inte låna den…) Å andra sidan handlar den om många sorters kärlek och är dessutom en drabbade skildring av krig, fantasier som håller vid liv, sorg och saknad. Novellen är ursprungligen skriven för Sveriges Radio.
Har vi inte kommit längre? Vad är det som gör att så många fortfarande tvingas leva under sådana förhållanden som nämnda författare beskriver och med så stor ekonomisk osäkerhet – med ett hot om att skadas fysiskt och psykiskt hängandes över sig? Benjamin Dousa skriver i boken Snöflingorna faller över Husby ”I den här boken ger jag min förklaring. Den handlar om hur det pragmatiska Sverige släppte in postmodernismen så långt i skolan och samhällslivet att signaler till slut blev viktigare än verkligheten, även i politiken.”
Här stiger poeterna in. Med sådana författarnamn (och skildringarna i ditos dikter) som Daniel Boyacioglu och Johannes Anyuru (eller senare danske Yahya Hassan, hör en av hans dikter uppläst på SVT play) står det klar att dagens arbetarhjälte inte är uppfödd på mjölk från svenska bondbyar, inte stått vid maskiner som svarvat nya kullager åt SKF eller bockat plåt till Volvobilar av tidig modell. De har i stället lyckats skapa en något så när fungerande tillvaro – under nivån för existensminimum. Trångt boende, som i längorna och torpen under seklets början, med mössan i hand väntandes på något tillfälligt jobb hos någon släkting som lyckats får några hjul att rulla med medel från hemlandet eller från sparsamma släktingar (för några lån till egna verksamheter går inte att ta i svenska banker).
Eller med Boyacioglus ord: ”Vit makt och svartskalleförakt som tack för grym jävla bra svart arbetskraft”. Han skriver också ”Jag har fan ett meningsfullt jobb, betald hobby. Inte nog med poetens ursprungliga uppgift som språkförändrare och utvecklare. Därtill tillkommer en massa jobbförmåner. Man får vara ute i skolor och snacka poesi med ungdomarna.”
Här stiger kvinnorna in på scenen och skriver romaner som på ett nytt sätt skildrar en vardag i ett utanförskap som blivit konstant. Som blivit normalläget.
Ida Linde betraktar döden, ser på vidhängande sorg, via referenser från myternas värld som floden Styx och Karon i diktsamlingen Karons tunnelbana. Allt detta sker under färd med vagn mellan olika stationer i Stockholm längs blå linje, den kortaste som bara är 25 kilometer. Längs den finns även spökstationen Kymlinge som aldrig togs i bruk: ”om någon släpper av en älskling där/finns en grön skog att försvinna i/men då straffas Karon” En rad som för mig sammanfattar detta betraktande och funderingarna kring att leva som om man väntar på döden är: ”Natten är som narkosen/den behöver en anledning/för att vilja vakna”. En lågmäld och lärd samling.
I Modersmål av Mona Monsar är döden och sorgen våldsam. Språket trasigt ”Deras skam som splittrat glas i min strupe”. Det finns kraft och motstånd – en vilja och en önskan att ha rätt att bestämma över sitt språk och sin berättelse: ”Ni vill att jag ska skriva om misär/Att folk sålde knark på min gård/Att jag lärde mig leka tjuv innan jag förstod vad polis var/Men det är inte min sanning/Arton år i Tensta/Vänner i varje trappuppgång/Ett hem i varje familj”. Men också sorg över att inte fullt ut höra hemma någonstans: ”En fot innanför, en fot utanför/en dörr som aldrig kan sparkas in/en hinna som aldrig brister”.
Det finns kraft och motstånd – en vilja och en önskan att ha rätt att bestämma över sitt språk och sin berättelse:
En som skriver precis så där som ”ni” vill i Monsars dikt är Mats Berggren. Flera av hans ungdomsromaner skildrar livet i förorten, så där sant och osminkat – som Södertyperna, som gänget i Still hatar, tror att det är. I Sent ute får han hjälp av Bawer Coskun som växt upp i Bredäng och romanen bygger därför på verkliga händelser. Berggrens böcker är läsvärda: En enda kväll, Din syster måste dö, Onsdag kväll strax före sju exempelvis. Men de ingår inte någon ny arbetarlitteratur skildrad inifrån, snarare en ungdomslitteratur som har några delar som det faktiskt går att känna igen sig i som ung idag men tillräckligt tillrättalagd för att man ska våga läsa högt ur den.
Jenny Wrangborg Sara Besicher Jennie Dielemans Marjaneh Bakhtiari Melody Farshin Nora Khalil
Men tillbaka till skildringarna av permanenta utanförskapets vardagsliv. De heter först Wrangborg, Besicher och Dielemans sedan Bakhtiari, Farshin och Khalil. Kvinnorna som berättar historierna.
Jenny Wrangborgs diktsamling Kallskänken är en berättelse om kamp. Arbetande människor i ett kök för fram historian med ett inifrånperspektiv – poeten jobbar i verkligheten som kallskänka. Sara Beischer har jobbat som vårdbiträde inom äldreomsorgen och i debuten Jag ska egentligen inte jobba här får vi följa med Moa som har timanställning på äldreboendet Liljebacken. Om Jenny Dielemans Tackar som frågar: historien om många människor sägs det i en recension: ”Fisksätraversion av Altman-klassikern Short Cuts”. Berättelserna är på klassiskt arbetarlitteraturvis förankrade i kollektivet. I Marjaneh Bakhtiaris debut Kalla det vad fan du vill får vi träffa utvandrare som blivit invandrare som förstår det i relation till icke-invandrare. Berättelsens allvarliga tema skildrat med humor är de identitetskriser som drabbar huvud- och bipersonerna och som utvecklar dem genom inte bara kulturkrockar utan även via generationskrockar. Så till den grad att ”I den här scenen, när familjen plaskar i kärlek och lycka, är det dags för oss att dra oss undan och återlämna dessa människors liv till dom själva”.
Berättelsens allvarliga tema skildrat med humor är de identitetskriser som drabbar huvud- och bipersonerna och som utvecklar dem genom inte bara kulturkrockar utan även via generationskrockar.
I Melody Farshins triologi Mizeria, Lowkey och 100K ser vi världen via tvillingarna Aicha och Ali, och det som skrivs fram är den del av orten som Farshin kommer från.
I Mizeria får vi inblick i vardagen. ”Trettioen minuter över och ingen syns till, glädjen är större än vid jackpot. Trots tvättid en gång i veckan så räcker tre maskiner aldrig till, hon behöver samtliga fem för att kunna bli klar utan stress. Ali och Aicha bruka hjälpa till när dom kan, dom känner till ryggbesvären hon haft sedan tvillinggraviditeten. Hennes man Hussein arbetar dubbla pass och har knappt två lediga timmar för vila per dag innan han får fem timmars sömn och gör sig redo för nästa skift. Idag är hon ensam i tvättstugan, och börjar genast grubbla.”
I 100K berättar Nano ”Min huvudvärk är envisare än Klarnas betalningspåminnelser. Jag försöker framkalla någon känsla hos mig, har varken känt glädje eller sorg på länge. Beställde skor som jag inte ens har råd med, bara för att bli hype. Använde mormors pensionärsrabatt, så den hamnade hos hennes postombud. Värt resan för så saftig rabatt. Men det har ändå känts som att jag stirrar på färg som torkar. Ali pratar om hur långsamt tiden gick när vi satt inne. Jag tycker att den går minst lika långsamt nu.”
I Nora Khalils debut Yani och i uppföljaren Abow får vi träffa ungdomar som hanterar livet och det nödvändiga upproret med en stor dos humor. Dessutom osminkat. Rayan säger i Yani ”NO-lektionerna var cok onödiga. Speciellt om man redan visste att man inte skulle bli läkare eller professor. Vi satte på oss våra vita, långa rockar och lekte med bägare och pipetter som om vi hade en framtid. Einstein garvade säkert åt oss och tänkte: Vad gör ni, bre? Ni ska ändå till babas pizzeria.”
Och det är inte svårt att förstå uppgivenheten och den tappade tron som så klart sänker elevernas motivation. I Sverige är skolan gratis. I Sverige kan alla söka till universitetet. Men att göra det och att sedan stå stark under en bildningsresa, som troligtvis gör dig ”rotlös” och kastar dig in i en annan sorts utanförskap, är inte det mest lockande. Det leder till att snedrekryteringen fortsätter och universiteten befolkas av nya personer från grupper som alltid varit representerade – av hävd, börd och tradition.
Dessa kvinnor har gemensamt att de med stor skärpa och svart humor skriver fram och analyserar en nutid som ofta inte skildras med full färgpalett (…)
Dessa kvinnor har gemensamt att de med stor skärpa och svart humor skriver fram och analyserar en nutid som ofta inte skildras med full färgpalett – men här i dessa romaner sprakar det, här finns både det mörka och ljusa, det mättade och blekta.
Något som också gäller Alexandra-Therese Keining färgstarka samarbete med Peter Bergting. Nour och den magiska drycken är en seriebok om skoltillvaro i en förort och om att få hjälp med att hitta sin inre styrka. Det ligger ett stråk av magisk realism över den. Halim hos Hassen Khemiri möter Dalanda och blir tankesultan. Nour möter en mystisk kvinna och hittar oanade förmågor inom sig.
Pekbok för ungar från betongen av Joel Uhr och Josefin Herolf är härligt utmanande och dubbelkodad som barnlitteratur ofta är. (Eller som bra litteratur från länder med censur är.) Här lär sig barnen användbara ord, inte ord utifrån vad som passar sig och från den goda litteraturen. Samhällskritik men också en provocerande hyllning till orten.
Kanske hip-hopen kan slå in dörrarna till jobb som kirurg, kärnfysiker, sociolog också, den har ju verkligen gjort ett svettigt värv när det gäller musikbranschen (och indirekt litteraturen, i synnerhet poesin).
Parallellt med denna nya arbetarlitteraturs inträde på scenen sker en mobilisering som liknar den för arbetarna i början av seklet, som stred för rösträtt och för att bli en del av samhället genom att bilda fackföreningar och politiska partier, men även via folkbildning och kulturpolitiska aktiviteter. Idag handlar det istället om fördelningspolitik och krav på att bli betraktade som fullvärdiga medborgare. Och nu liksom då sker ett sökande efter den bildning och kunskap som kan leda till stärkt självkänsla och ge näring åt kampen för ett rättvist samhälle. Nu kallas mobiliseringen för Ortenrörelsen. (Sernhede) Och poeterna och rapparna hålls högt inom denna rörelse, som en form av nyhetsförmedlare och samhällsskildrare. Kanske hip-hopen kan slå in dörrarna till jobb som kirurg, kärnfysiker, sociolog också, den har ju verkligen gjort ett svettigt värv när det gäller musikbranschen (och indirekt litteraturen, i synnerhet poesin).
Foto: Max Burkhalter
Foto: Sofia Runarsdotter
Foto: Cato Lein
Foto Seveda Svensson
Foto: Shahab Salehi
Foto: Mehran Afshar Naderi
Foto: Caroline Andersson Renaud
Foto: Daniela Spiroska
Foto: anwar ramadhan från Pixabay
Lästips:
Alexandersson, Per, När bilarna brinner
Bakhtiari, Marjaneh, Kalla det vad fan du vill
Beischer, Sara, Jag ska egentligen inte jobba här
Berggren Mats, En enda kväll
Berggren, Mats och Coskun Bawer, Sent ute
Berggren, Mats, Din syster måste dö
Berggren, Mats, Onsdag kväll strax före sju
Boyacioglu, Daniel, En för alla, tre för en
Dousa, Benjamin, Snöflingorna faller över Husby
Dielemans, Jenny, Tackar som frågar: historien om många människor
Erba, Augustin, Blodsbunden
Farshin, Melody, Mizeria deluxe – The shishko edition
Foley, Douglas, Shoo bre
Foley, Douglas, Shoo len
Hassan, Yahya, Dikter
Hassen Khemiri, Jonas, Ett öga rött
Hatekivi Olsson, Eija, Ingenbarnsland
Keining, Alexandra-Therese, Nour och den magiska drycken
Khalil, Nora, Abow
Khalil, Nora, Yani
Landström, Rasmus, Arbetarlitteraturens återkomst
Leiva Wenger, Alejandro, Till vår ära
Linde, Ida, Karons tunnelbana
Loo Sattarvandi, Hassan, Belägring
Loo Sattarvandi, Hassan, Om himlen smälter
Loo Sattarvandi, Hassan, Still
Masarrat Agah, Rouzbeh, Brinnande kåk
Meral, Kadir, Pojken som följer sin skugga
Monciu, Mona, Maskeradstaden
Monsar, Mona, Modersmål
Olsson, Ingrid, Betong fjäril betong
Rydberg, Carina, Vitt slödder
Sernhede, Ove, ”När betongen rättar sin rygg” – Ortenrörelsen och folkbildningens renässans
Stark, Maria, Girlhood – har himlen en förort?
Uhr, Joel och Herolf, Josefin, Pekbok för ungar från betongen
Wahldén, Christina, Falafelflickorna
Wahldén, Christina, I god tro
Wahldén, Christina, Nytt liv
Wahldén, Christina, Tack för allt
Woodson, Jacqueline, Fjädrar
Wrangborg, Jenny, Kallskänken
Zander, Joakim, Orten
