De flesta tänker på Kerstin Ekman som känd författare, akademiledamot – och tidigare katrineholmare förstås. Men under en kort tid var hon också skribent på Katrineholms-Kuriren.
Kerstin Ekmans författarfacit är välkänt för de flesta som bor i Katrineholm – och i övriga Sverige. Hon slog igenom hastigt med en rad böcker i deckarboomens 50-tal där Maria Lang, H-K Rönblom och Stieg Trenter regerade.
Debuten var en pusseldeckare i filmmiljö, ”30 meter mord” och året var 1959. I en strid ström kom sedan flera deckare: ”Han rör på sig” och ”Kalla famnen” (båda 1960), ”De tre små mästarna” (1961), ”Den brinnande ugnen” (1962) och ”Dödsklockan” (1963) som alla kännetecknades av lysande miljöskildringar och personteckningar likväl som att de var berättelser om brott.
Senare romaner i kriminalgenren är de mer utvecklade ”Händelser vid vatten” (1993) och ”Mordets praktik” (2009).
Men för katrineholmarna är Kerstin Ekman förmodligen mest känd för Katrineholmssviten med romanerna ”Häxringarna” (1974), ”Springkällan” (1976), ”Änglahuset” (1979) och ”En stad av ljus” (1983).
Sommaren 1951, långt innan de litterära framgångarna och namnbytet till Ekman, var Kerstin Hjorth 17 år gammal och den skrivsugna unga kvinnan fick sommarjobb på Katrineholms-Kuriren. Lönen var 150 kronor i månaden och hon skrev allt från nyhetsartiklar om sommarjobbare till välformulerade kåserier. Tonen var ofta humoristisk och snärtig och påminde om Barbro Alving, tidens stora kåsör.
Vid den här tiden fanns inte byline under artiklarna såsom det gör i dag, där reporterns namn står under texten. På sin höjd fanns en signatur, men oftast stod där ingenting när det var fråga om nyhetsartiklar.
Kerstin Ekman skrev under signaturen ”Gli” och flera av hennes texter går därmed lätt att hitta i KK under månaderna juni och juli 1951.
Inte sällan är kåserierna fyllda av åsikter och egna upplevelser ur det unga livet vid den tiden. Som i texten ”Liten intervju om passtvång inom Norden” publicerad den 5 juli, där Ekman kritiserar ”Krångel-Sverige” och att man behöver pass för att resa till Norge och Danmark:
”Nu behövs det förutom åldersbetyget även passfoto och mätning i strumplästen.”
Ett annat kåseri, den 10 juli 1951, avhandlar tristessen det innebär för en 17-åring att bo i en håla på vischan som Katrineholm och att hon och kompisen Fredrik väljer att en dag åka till Norrköping för att ”slå runt”. ”Vi definierar begreppet slå runt med att dricka saft i järnvägsparken, titta på båtarna och den tama ekorren i Folkparken och slutligen blaserat ströva upp och ned på Drottninggatan och se ut som storstadsbor.”
Men storstadsäventyret tär på krafterna och ”Efter två timmar hängde jag, flämtande på Fredriks arm, en disktraseliknande apparation, med värkande fötter och hatten på sned.”
Ekman avslutar med att konstatera: ”Vi missade i alla fall inte sista tåget och nästa söndag tillbringar jag i Katrineholm.”
Vad vore ett sommarjobb på KK utan ett sommarkåseri? Ekman skrev sitt den 19 juli, mitt i högsommarvärmen då hon berättar om musikkåren som i Stadsparken blåser och tutar med utspända kinder och svettiga pannor: ”Man kan inte ens bli riktigt arg på skinnknutteknattret en sådan här kväll”, skriver hon och fortsätter poetiskt: ”Sommar, det är att gå ut efter åskregnet i den nytvättade staden och se hur rosorna glöder på tvättinrättningens vägg. Sommar, det är att känna den tunga, söta klöverdoften från Sveaplan och att sitta vid Sågmosjöns barrskogsstränder och höra någon spela Havsörnsvalsen på dragspel från en brygga.”
Och pressen står välvilligt till tjänst med jätterubriker och bilder. Ja, i går hade t.o.m. en aftontidning på sista sidan ordnat så att även barn och infantila skulle kunna följa med i Rumskullamordet.
Under den ironiska rubriken ”Sensation!” den 27 juli går Kerstin Ekman loss på ett av sina favoritämnen som senare skulle göra henne berömd: Deckare.
Hon beskriver på ett underhållande sätt hur deckaren av Agatha Christies och Dorothy Sayers märke är föråldrad vilket på sätt och vis också blir en programförklaring för hennes eget skrivande i genren: ”Än finns det blåögda människor, som inte blivit desillusionerade. Dessa sällsynta exemplar kan indelas i två grupper: de som skriver deckarromaner och de som läser dem.”
Den föråldrade deckaren inbegriper, enligt Ekman, författare som skriver om ”behandskade mördare med alibi och prydliga mordvapen som gift och stiletter”. Bland annat tycks Ekman förbryllad över att folk som hennes egen pappa ännu sitter och läser om ”mordet i fästmanssoffan och de tre pennknivarnas mysterium” och konstaterar, som den journalist hon ändå är denna sommar: ”Men i verkligheten är det slut med deckarromanernas guldålder.”
Enligt henne mördar folk inte längre snyggt och prydligt med ordentliga och invecklade motiv. ”Man griper till högtjugan eller pinnstolen och så lubbar man därifrån utan att städa upp det minsta efter sig.”
Nej, deckarens guldålder är sannerligen förbi, om man får tro Kerstin Ekman vid den här tiden – eftersom tidningarna tagit den rollen.
Hon avslutar sin artikel, delvis sanningsprofetiskt: ”Och pressen står välvilligt till tjänst med jätterubriker och bilder. Ja, i går hade t.o.m. en aftontidning på sista sidan ordnat så att även barn och infantila skulle kunna följa med i Rumskullamordet. Trevliga teckningar av kor och stugor och den mördades hatt. Och upplysande och piffig text. Var säker på att det uppskattades!”
Fakta: Kerstin Ekman
Kerstin Lillemor Hjorth föddes 1933 i Risinge i Östergötland. Hon flyttade till Katrineholm vid sex års ålder då fadern Ernst Hjorth var metallarbetare och hans arbetsplats Engströms mekaniska flyttade till Katrineholm. Modern Anna Hjorth var hemmafru men hade tidigare arbetat som husa hos grosshandlare Kullberg. Båda föräldrarna hade anor från Katrineholm med omnejd. Kerstin Ekmans farmor bodde i Änglahuset på Drottninggatan där hon kokade karameller som hon sålde på torget och morfadern var sadelmakare i Julita och Bie.
Reportaget om Kerstin Ekman är tidigare publicerat i Katrineholms-kuriren.
