Jag vet att den gamla mannen kom fram till mig för att jag gick konstigt. Ändå känns upplevelsen fortfarande lika förvirrande, om inte mer. Jag åkte med bussen till skolan. Jag var orolig. Vilken station skulle jag av på?
Lägenheten som pappa flyttade till slängde om bussrutten för mycket för min 12-åriga hjärna. Jag hamnade på andra sidan staden. Jag grät.
Mentorstiden skulle jag missa. Och kanske mattelektionen. Eller hela dagen. Jag hittade tillbaka, och var på väg till skolan. Fast när mannen gick fram och frågade om jag haltade blev jag förvirrad gånger två. “Nej” sa jag. Han sa att man aldrig ska ge upp. Att han haltade under flera år, men vaknade och kunde gå en dag.
Orden var som de där motivationstalen på YouTube. De med titlar som “PORDAN JETERSON HARSH TRUTH ON HOW TO GO FROM LOBSTER TO MONSTER (THAT 90% OF PEOPLE ARE TOO USELESS TO HEAR)”. Och där folk predikar om att man klarar vad som helst så länge man tar kalla duschar och städar sitt rum. Men istället för de ämnena, så pratade mannen enkelt om sitt liv, påminde mig om att aldrig ge upp, och gick iväg. Jag såg honom aldrig igen.
Random tips från män på stan är väl lika skumt som random tips från män på YouTube? Ändå var det inte så. För flera år sedan kollade jag på en video med ord från David Goggins (vilka var ihopklippta och kombinerade med bilder och episk musik, förstås). Hjärnans kraft var bland det som lyftes fram. Att man, om man aldrig ger upp, kan lära hjärnan att “wow, det här är en jävel som aldrig ger upp”.
Av någon anledning tänkte jag inte på att det, även den gången, var en främling som tipsade mig. Jag kände bara att jag kunde bli en jävel som aldrig ger upp. Jag har en vän. Han är en sådan som kämpar vidare. Han nämnde Goggins innan vi tog en springrunda. Min “nästan-flickvän” skulle dumpa mig. Jag kände det på mig. Jag behövde kuta, med andra ord. Den här sommaren träffade jag kompisen extra mycket. Under gångerna vi sågs pratade han om en fotbollsskada, och hur han kom ut på andra sidan starkare och med tron att han kunde klara vad som helst. Då vi sprang pratade han om hur David Goggins inspirerade honom. Jag kommer inte ihåg så mycket förutom att Goggins gjorde något militärt och häftigt vid någon plats som hette Death Valley eller något, vilket lät coolt och motiverade mig till att springa.
Han sa “Nu kör vi som Goggins” och “Det finns alltid mer plats på toppen!” Jag fattade aldrig hur det sistnämnda gick ihop. Fast Goggins var viktig, helt klart. “Jag har gått igenom mycket skit” sa han någon gång innan, då jag frågade hur han byggde upp ett sådant självförtroende.
Jag blir inspirerad av min väns optimism. Jag blir inte lika inspirerad av mannen längre, men visst minns jag honom. Han dyker upp i mina tankar. Ett mysterium, är vad han är. Det låter poetiskt, men det är ju sant. Varför i all världen skulle en gammal man gå fram för att prata om sina livsupplevelser?
Han är å ena sidan en levande filosof. En Sokrates nedstigen från himmelriket, i skepnaden av en gammal man som pratar med människor om att de aldrig ska ge upp, istället för att fråga frågor som tar isär vad de tror på. Å andra sidan blir han konstig. Han är inte Sokrates utan någon annan, vars identitet är dold för mig för alltid. Var han pratglad? Ensam? Bestämde han sig för att han behövde få upplevelsen ur sig, också råkade jag vara människan i närheten?
En jobbigare människa skulle fråga vem han tror att han är? Som bara kan ge råd om livet till vem som helst? Plötsligt förstår jag varför Sokrates avrättades.
Inget emot mannen. Jag gillade honom. Jag gillar Goggins också, men känner samma sak då det gäller motivationspraten om honom, vilka YouTube-kanaler fortsätter att klippa ihop. Som att han blir mer myt än människa. Vilket inte är konstigt. Jag menar, “en amerikansk ultramaraton-löpare, långdistanscyklist, triathlet och tidigare världsrekordhållare för flest räckhäv inom 24 timmar” är en del av hans Wikipedia-text.
När jag försöker att minnas motivationsvideon med Goggins, vilken inspirerade mig till att bli en jävel som aldrig ger upp, så kommer enstaka detaljer fram. Resten var säkert dramatiska fioler och män som glor på sin spegelbild med ett ansiktsuttryck som skriker “IDAG SKA JAG ÄNDRA PÅ MIG SJÄLV!” Jag lär mig inget av det längre. Trots att Goggins låter som en Gud då han talar över det episka. Trots att han och de andra motivationstalarna framstår som kungar, på tronen efter alla år av meditation som krävdes för att komma fram till deras insikter; revolutionerande idéer såsom att gå upp ur sängen på morgonen, sova ordentligt, träna, äta en ordentlig frukost, städa rummet, och att skriva en dagbok för att processa känslor. Vilken enstöring har missat att träning är bra för psyket, eller att det hjälper att sova?
Om Goggins är en Gud så finns redan en Herre inom mig. Eftersom jag inte är kristen så kallar jag honom för mitt sunda förnuft. Han ger mig liknande råd 24/7. Talarna pratar om vad vi vet men aldrig orkar. Kanske behöver vi någon som inspirerar oss till att göra vad vi vet är bäst för oss, istället för en Gud eller filosof som förklarar saken igen? Jag blir mest motiverad av personer som talar genom sina handlingar. På hemvägen från springrundan sa jag att jag och min “nästan-flickvän” behövde ta en paus.
Min kompis sa “Bra! Du ska aldrig vara med någon som inte kan respektera dig som du är!” Jag mådde bättre då vi skildes åt. Hans resa som människa gav orden kraft. Jag var impad av hans positiva attityd, trots fotbollsskadan och annat mörker.
Han löste sina mänskliga problem på ett bra sätt. Han behövde inte vara förgudligad, som Goggins. Att han var en vanlig människa var befriande. Jag uppskattar att han delade Goggins tankar och tips. Fast idag inspireras jag mer av Goggins liv. Hur han också är en vanlig människa, som var smällfet innan han slog rekord i pull-ups (utan någon musik förutom en låt från Rocky). Videor då han filosoferar kring varför han är den enda som är uppe och står i mörkret vid en väg (?) eller något vid tre på morgonen, kommer aldrig förmedla den resan.
Jag lärde mig mycket av självhjälpen jag tittade på eller läste i gymnasiet. Jag var så ung och dum att jag behövde det för att fatta vikten av att sova bra eller träna.
Nu när jag förstår allt det där (hoppas jag), funderar jag mer på vem mannen var som människa, och inte som filosof. Jag önskar att han ville gå med mig igen. Tala vidare om hur det var att halta så länge. Att känna hur klasskamrater kollade på honom konstigt, när han gick märkligt genom korridoren. Eller fråga sig om man ska uppge handikapp till arbetsgivare, i intervjuer? Eller dagen då skadan läkte. Om han kände sig glad eller chockad.
I så fall behövde han aldrig säga sitt tips. Det går förlorat bland de andra klyschorna om hur man ska leva. Istället kunde jag inspireras av honom för vem han var. Det motiverar mig mer än Gudar, filosofer eller Pordan Jeterson.
David Goggins är en före detta Navy SEAL, känd för att ha sprungit 70 ultradistanslopp (oftast med en placering i topp 5), sitt tidigare världsrekord för 4 030 pull-ups på 17 timmar, och andra bedrifter. Han talar också offentligt om hur man tämjer och bemästrar sina egna tankar och känslor.
