I nya boken Barndomsbrunnen fortsätter Göran Greider att utforska sig själv och världen – den här gången med barndomens Vingåker som fond.
Trakten läser
Barndomsbrunnen. En historia om sjukdom och minne i brutna rader av Göran Greider. (Ordfront förlag 2021)
Äntligen kommer fortsättningen, tänker jag och slår upp Barndomsbrunnen, vars omslag pryds av en med vaxkrita tecknad ladusvala, sådär flyhänt framskissad som endast ett barn eller en skicklig konstnär gör. Insidan avslöjar illustratören: Göran Greider, årskurs 2 1967. Jo, jo. Roligt. Snyggt. En första direktkontakt med det som komma skall: återbesöket i barndomens skolbänkar, busskurer, egnahemskällare och kommunala idrottsplatser.
Göran Greider har väl i princip skrivit på en och samma dikt sedan debuten Vid fönstret slår ensamheten ut (1981) – en titel vars surrealistiska klang han njöt av att uttala inför häpna arbetskamrater på SKF i Katrineholm. Han var publicerad, på väg bort, på väg att rekonstruera språket samtidigt som barndomsvännerna i Vingåker byggde om sina Volvo 242. Den långhårige poeten på verkstadsgolvet, skämtsamt kallad “Shakespeare” av arbetskamraterna, var uppfylld av en okuvlig kraft, sprungen ur det han själv kallat “världens ditintills mest optimistiska barndom” och en udda, rastlös och energisk familj.
Ett fyrtiotal böcker och lika många år senare är folkhemmet demonterat, nyliberalismen normaliserad, klimatet åt helvete och konfektionsindustrin i barndomens Vingåker söndertrasad av globaliseringens jordfräs. Poeten, nu även samhällsdebattör och journalist, har fyllt 60 och är allvarligt sjuk. Föräldrarna är borta, dottern utflugen.
För många är det just då, i det krisande mellanrum där många förtöjningar lossats och avgrunden anas, som barndomsbrunnens tunga lock skjuts åt sidan. Det finns tid att tänka, plocka med gamla papper och pinaler, döstäda med en kedjerökande Bachtin, tala med avlägsna släktingar och tjuvkoppla synapser som vevar igång sedan länge försvunna, flimrande bildsekvenser i huvudet. Sjukdom och hjälplöshet kan öppna sinnena, rycka bort den grå slöja av taffligheter och distraktioner som ofta skymmer vår syn i vardagen.
Barndomsbrunnen liknar i hög grad en diktsamling, men Greider ser det inte alls så. Han kallar boken “en berättelse om sjukdom och minne, om än i brutna rader.” Han har tidigare förklarat sig vara ganska obekymrad om hur poesi bör definieras. Han skriver väl som han vill! De ofta korta texterna förklarar författaren med den obekväma arbetsställning som följer av att skriva på en i-pad i en sjukhussäng och allmän trötthet.
Som en röd tråd genom texterna löper den plötsligt påtvingade upplevelsen av tillvarons skörhet och tacksamheten mot de människor som ändå finns där för att hjälpa. Boken är full av förståelse och förlåtelse. Greider säger sig dela många av de värderingar som bärs av den mest besvikna svenska arbetarklassen, de som längtar tillbaka till skolplanschernas skolsalar från vilka tramporgelns brus fortfarande ekar inom dem. (Men partivalet, nej det kan han aldrig förlåta Sverigedemokraterna.)
Poesin anländer alltid lycklig. Men den ger sig av i skiftande stämningar.
Ur Barndomsbrunnen, Greider om skrivandet
Barndomsbrunnen är inte minst en vacker skildring av Vingåker, familj, vänner, grannar, lärarinnor, mammor, kommunalpampar, kommunistentreprenörer, poeter, skrothandlare andra färgstarka karaktärer. Mycket av det som Greider öser upp från brunnen kommer ur den narrativa ström som Greider själv kallar “ägarlösa berättelser”, berättelser som bubblar och jäser, långt under förlagshusens direktörsrum och kulturelitens twitterdomstolar.
60- och 70-talets Vingåker framstår i texten som en muskigt manlig värld, ja i backspegeln närmast gubbig, svettig, rostig. Det visar sig inte minst i de tätt återkommande musikaliska referenserna, som bildar ett slags backgrundsmullrande soundtrack. Det ska förstås inte tolkas som ett litterärt grepp eller genusteoretiskt ställningstagande, utan förmodligen mer som en existentiell nödvändighet. Så där var det, liksom, och på det sättet skriver Greider. Men – det vore förstås spännande att få läsa en jämnårig kvinnas skildring från samma tidsmiljö, att släppas in i den sfär som för Greider i hög grad framstår som hemligt onåbar.
Även om mycket känns rakt och ärligt så öppnas ändå inte några känslomässiga bråddjup i texterna. Vi kommer aldrig författaren riktigt nära. Han släpper in oss med ett skämtsamt leende först efter att ha städat, satt på kaffet och lagt mattan tillrätta. Greider säger själv i boken att han alltid varit lite för feg som poet, men att det också finns en medveten ömhet i förtigandet.
Jag sträckläser och gläds åt mycket, inte minst stycket där den tillfrisknande poeten avnjuter ett wienerbröd på sjukhuscafeterian, ser och älskar kvällstidningarnas löpsedlar, de stapplande människorna och hela den snurrande verklighet som trots allt fortsätter därute.
Det känns väldigt skönt att boken blev klar. Skönt att den envist iakttagande, läsande och uttolkande radikale entusiasten Greider är kvar i sinnevärlden! Jag ser fram emot ännu en fortsättning.
