Hur kommer en författare igång med skrivandet? Är det alltid bara där? Karin Flygare gläntar på dörren till kammaren och låter oss kika in i skrivprocessen. Såhär kan det börja.
Katrineholm
De sitter i bilen. Han kör. Hon sitter bredvid. De är på väg mot Katrineholm. Aldrig visste hon att hon skulle börja åka till Katrineholm. Katrineholm som katrinplommon, som Katarina. Mormor hette Katarina. Hon åt katrinplommon. Det fanns alltid en öppnad prasslig påse med mjuka katrinplommon i bokhyllan i rummet på hemmet där mormor bodde. Guldbröllopshemmet. Huset finns kvar på Ringvägen i Stockholm. Ett stort hus byggt i tegel med tinnar och torn. Som ett monument över mormor. Hon hade kanske varit i Katrineholm. Säkert hade hon det. Kanske i samband med Ingram. Han låg på F11 i Nyköping och omkom när flygplanet gick sönder under bombfällning. Tänk om han inte hade dött, då hade han bosatt sig i Katrineholm med nån av de där flickorna som han hade så lätt att få tag på. Han var stilig med långa ögonfransar. Som hon också har, hon som sitter i bilen på väg till Katrineholm. Hon har fått nåt från Ingram som kunde bott i Katrineholm och fått barn och då hade de varit hennes kusiner. Det är nog därför det blivit som det blivit. Att hon har fått ärende till Katrineholm titt som tätt. För att ta vaccination mot covid, eller köpa ny väska på Rusta tillsammans med mannen som kör bilen hon sitter i och som hon ska ut och resa med. Han behöver en ny väska och hon följer med för hon behöver nåt hon också, nåt som kan vara bra att ha, nåt som bara finns i Katrineholm och det är avtrycken från morbror Ingram för han dog inte och då det finns kusiner i Katrineholm. Hon säger till mannen som ska köpa väskan att han ska strunta i Rusta, han ska styra bilen till det gamla fiket mittemot centralstationen och vad heter det nu igen för där sitter hennes kusin och hon heter Katarina hon också och har långa ögonfransar och de är lika gamla så de är som tvillingar. Nej, de är tvillingar och hon säger till mannen att han måste gasa på förbi Rusta och över viadukten för snart har Katarina ätit upp kanelbullen och druckit upp kaffet och då går tillfället förbi. Och nu minns hon att fiket heter Sultan.
*****
Den här texten skrev jag ett första utkast till i en s.k. flödesskrivning för att komma igång att skriva. Jag satte mig vid datorn i ungefär tio minuter och bara knattrade ner det som kom för mig utan att selektera. Det blev tankar om gamla släktingar och vad jag hade sett på en bilfärd. Som i ett flöde där man inte släpper kontakten med tangenterna (eller pennan om man skriver för hand).
Man bedömer inte om det är bra eller dåligt utan bara skriver på under en kort begränsad tid. Sedan sparade jag texten i en mapp på datorn som heter ”flödesskrivningar”. Efter en tid gick jag tillbaka och tittade på vad jag skrivit och gjorde en bearbetning och flödade lite till. Sen fick det ligga några dagar. Nu har jag ägnat texten mer noggrann genomgång. Försökt snygga till, rättat fel och ändrat en del.
Pröva du också! Det är kul!
