Så många gånger vi har träffats. Anders och jag. Han som farfar och jag som bonusmormor. Sen många år tillbaka. Druckit kaffe och ätit tårta och firat barns födelsedagar. Suttit runt kaffebordet och barnen har tripp, trapp trull vuxit och blivit tonåringar och snart blir de väl studenter. Det har varit liv och stoj och Anders och jag har växlat några ord om det ena och det andra och hur är det med hälsan och skrivandet. I förbigående nån gång har jag hört talas om festerna och huset. Så där lite vid sidan om, i förbifarten. Det stora gula huset i Rönninge som slutligen blev sålt. Jag var där en endaste gång för länge sen och barnens pappa berättade att han hjälpt till vid sin farfars fester nån gång i slutet när det begav sig. Farfar var poeten och författaren Johannes Edfelt som sedermera blev ledamot i Svenska Akademin. Och det var Harry Martinsson, Olof Lagercrantz, Eyvind Johnson, Gunnar Ekelöf, Tora Dahl, Nils Ferlin och andra skrivarvänner som var där och pratade, diskuterade, åt och drack in på sena nattkröken.
Så när jag var runt och besökte Sörmlands skrivgrupper tänkte jag på Johannes och hans vänner. Började bli nyfiken. Då ringde jag Anders, och frågade om jag fick intervjua honom om pappa Johannes och hans vänner när de träffades i det gula huset vid sjön Uttran i Rönninge på 1940-talet. Och det fick jag.
Det hette Bergvik, huset i Rönninge söder om Stockholm, där Johannes och Brita Edfelt bodde under 57 år. De hade gift sig 1938 och flyttade dit något år senare. Johannes var 34 och hade nyss blivit erkänd poet med sitt verk ”Högmässa”. Brita var 30. De hade träffats på ett Clartémöte ett par år tidigare. I huset bildade de inte bara familj med två barn. De arbetade också tätt tillsammans. Hemmet blev deras arbetsplats. Både Johannes och Brita var verksamma som översättare men Johannes såg sig helst som författare och lyriker men för brödfödan också redaktör, skrev artiklar, recenserade, översatte och medverkade i antologier. Poesi gick ju inte att leva på, då som nu. Brita skötte all renskrivning. De var oerhört produktiva. Det var ett slitande på skrivmaskinerna och barnen fick helst inte störa. Johannes kallade sig för skriftställare men identifierade sig huvudsakligen som poet.
”Jag och min syster växte upp med ett ständigt skrivmaskinsknatter”, säger sonen Anders Edfelt när jag träffar honom en lördagseftermiddag för att bland annat samtala om träffarna med den tidens författare som ägde rum i villan.
Johannes och Britas umgänge utgjordes av författare som Pär Lagerkvist, Harry Martinsson, Gunnar Ekelöf, Eyvind Johnson, Nils Ferlin, Tora Dahl, Knut Jaensen, Olof Lagercrantz, Erik Lindegren, Bertil Malmberg och Agnes von Krusenstierna, Många av dåtidens författare som senare blev kända. Många män och några kvinnor. Det gula huset i Rönninge blev en mötesplats. Vännerna kom gåendes på vägen från stationen en dryg kilometer bort, ofta med en flaska brännvin i handen. En del kom i bil, som Stina Bergman, änka efter Hjalmar, hon kom i en väldig cabriolet med privatchaufför.
Det var Brita som såg till att hålla de sociala relationerna vid liv och bjöd till fest trots ibland Johannes tysta motstånd säger sonen. Ännu ett krig hade brutit ut. Det var motbokstider och ont om råvaror men tillsammans med kokerskan fru Johansson i svart klänning och vitt förkläde trollades det fram mat och dryck till bordet. Anders, som då var barn, satt i trappan med sin syster och iakttog de som kom. Av några fick de karameller. Frampå natten blev det högljutt och omöjligt att sova. Ibland till och med bråk. Han minns ett våldsamt gräl mellan Erik Lindegren och Olof Lagercrantz.
Flera av vännerna hamnade senare i Svenska Akademin samtidigt med Johannes.
Johannes Edfelt var klassiskt bildad och hade även studerat nordiska språk. Han blev senare hedersdoktor. Tidigt reagerade han mot nazismen vilket kommer till uttryck i hans genombrottsverk ”Högmässa” från 1934.
På festerna hos familjen Edfelt diskuterades det litteratur och skrivande. Säkert deklamerade eller läste man för varandra, fick respons och inspiration.
”Pappa hade så mycket att tacka mamma för och hon såg till att de hade ett levande socialt liv” säger Anders.
Förutom festerna och träffarna hade de även en rik brevkorrespondens. Johannes Edfelt höll i gång en omfattande brevväxling med Tage Aurell, Bo Bergman, Hjalmar Bergman, Gunnar Ekelöf, Sven Stolpe, Alf Ahlberg med flera.
I Jesper Högströms bok ”Jag vill skriva sant” om de litterära träffarna på Parkvägen 10 på Lidingö med i stort sett samma författare och poeter som träffades i Rönninge, kommer Tora Dahls längtan efter att bli författare fram. Vad pratade Tora och Brita om när de sågs i Rönninge? Hade hon också velat ha ett eget författarskap frågar jag Anders.
”Det tror jag nog”, svarar han.
Men kanske släppte hon inte fram sina författardrömmar, kanske tvivlade hon på sig själv eller hade hon inte tid då det var fullt upp med att renskriva allt det Johannes producerade och dessutom ägna sig åt eget översättningsarbete.
Johannes och Brita Edfelt och var aktiva långt upp i åren. Det stora umgänget de hade under 30- och 40-talet hade då avtagit betydligt.
Hans sista bok ”Brännpunkter” kom ut när han var 92 år, ett år före hans död.
I slutet av sitt liv sa han till sonen Anders att det var ”det benådade ögonblick av inspiration i diktandet och kärleken som gav mening åt hans liv”. Betydelsen av Brita som parhäst i arbetet tillika hustru har spelat en avgörande roll i hans diktargärning.
I ”Dagar och Nätter” finns dikten Två tillägnad Brita Elisabet Ester:
Din hand i min: så, förenade, går vi mot afton och
aska. Du, vars steg jag hör vid min sida, dina sår i
livet blev också mina, din sorg, din glädje genljöd
inom mig som fugorna i en orgels ekoverk. Din hand
i min – tills en av oss, när stunden är inne, mister
greppet och glider ner i nattens namnlöshet.
Brita överlevde Johannes med nio år.
