Trakten läser
De förlorade ordens bok, roman av Pip Williams, Historiska media, 2022.
Pip Williams debutroman De förlorade ordens bok handlar om Esme, dottern till en lexikograf – en person som gör en ordbok. Händelserna utspelar sig under åren 1886 – 1928 då kvinnorörelsen var på frammarsch och ett världskrig härjade. Till grund för bokens tillblivelse ligger de två frågorna: Har ord olika betydelse för män och kvinnor? Och är det i så fall möjligt att någon betydelse har gått förlorad när orden definieras?
Hjältinnan Esmes fiktiva historia är skickligt sammanflätad med det som är känt om Oxford English Dictionarys tillkomst. Esmes mamma dog i barnsäng och flickan växer upp i ett trädgårdsskjul, under sorteringsbord i skriptoriet – rummet där ordboken skapas. Där arbetar hennes far och andra män med att samla in ord till det allra första engelska lexikonet. Barnvaktad i denna värld av ord och definitioner börjar den nyfikna tösen samla på ord som inte klarat av att komma in i lexikonet. Det är huvudsakligen ord från kvinnors och enkelt folks världar.
Författaren har lyckats med att ge ett fördjupat perspektiv och att öka kunskapen om språket genom att skapa Esme och på så sätt levandegöra de verkliga människorna som hör hemma i världshistorien. En särdeles viktig händelse under perioden är när South Australias parlament 1894 lagstiftar om alla vuxna kvinnors (inklusive aboriginska kvinnor) rätt att rösta och vara valbara. Det är det första parlamentet i världen som inför valbarhet för kvinnor. Den brittiska suffragettrörelsens kamp för kvinnlig rösträtt är kanske mer bekant, men Muriel Matters från Adelaide var den första kvinnan som talar i det engelska underhuset när hon kedjade fast sig där 1908. Muriel är van och trygg med att besitta rätten att tala i sitt eget parlament. Hennes tal dokumenterades i tidningarna. Romanens huvudperson Esme är en ”bifigur” som under suffragetternas storhetstid, samlar in deras ord till lexikonet. Beskrivningen av hennes arbete med och känsla för kvinnovärldens odefinierade ord berör mig starkt. Berör gör också dejan Lizzie Lester, torghandlerskan Mabel O´Shaughnessy och alla andra kärleksfullt beskrivna ”bifiguer” liksom deras levnadsvillkor. Det är ett myller av fängslande berättelser och miljöer som levandegör tidsepoken. En bok för dig som älskar ord, deras betydelse eller är förtjust i historiska romaner.”De förlorade ordens bok” innehåller inga nyheter, men den magiska berättelsen är en pedagogisk ögonöppnare – folkbildning när den är som bäst!
Om deja: Så vad kan hända med ett förlorat ord i romanen? ”Deja” är ett exempel på ett ord som inte får vara med i ordboken! En dag år 1887 singlar en papperslapp med ordet ”deja” ned. Det är det första av många ord som Esme sparar. Ordet var otillräckligt beskrivet i den engelskspråkiga världen. Deja kvalificerade sig således inte till att få vara med i ordboken. Deja är ändå ett ord som har funnits med ett tag. Under den yngre järnåldern var det en benämning på en kvinnlig träl och den manliga motsvarigheten var bryte. I många dialekter betydde det långt in på 1900-talet kvinnlig lantarbetare. I Annika Åmans roman ”Lumpänglar” (Schildt & Söderström, 2022) kan du läsa om dejor. De arbetar i Oravais. Ordens betydelse förändras över tid men visst är det lite kul att engelskans ”lady” tydligt kan härledas och betyda ”limpknåderska”.
