Författaren Annika Åmans debutroman ”Lumpänglar” baserar sig på hennes pjäs med samma titel. Händelserna utspelar sig i bruksorten Oravais, Österbotten under åren 1926-1932 när färska sår efter inbördeskriget och spritförbudet präglar vardagen i Finland. Det är en tid då den politiska spänningen ökar i hela Europa.
Trakten läser
Lumpänglar, av Annika Åman, utgiven på Schildts & Söderströms 2022
Åman är uppväxt i Oravais och vet precis var vedlåren stod i förhållande till spisen i arbetarbostäderna och hur utedasslängorna ser ut på orten. Människorna i romanen är arbetare på textilfabriken. De har yrkesstolthet och kämpar för jämlikhet och rättvisa. Huvudpersonen, finskspråkiga Alma, har lämnat hembyn Alahärme för att tjäna ihop pengar till Amerikabiljetten när hon som väverska i textilindustrin istället lär sig finlandssvenska och gör en högst oväntad klassresa.
Författaren bjuder på en berättelse om systerskapets förenande arbetsglädje. Det handlar om väverskor och ullspinnerskor, men också om det professionella kvinnohantverk som präglar ett hushåll. Arbetet i bagarstugan beskrivs träffsäkert i kapitel 53: ”Med den våta enrisruskan sopade Ida rent på ugnarnas bottnar och Alma skyfflade in bröden. Det var som om de två kvinnorna inte hade gjort annat än samarbetat. I brödbaket fanns ingen hierarki. Båda visste vad som skulle göras utan att behöva säga något.”
Berättelsen är väl förankrad i mellankrigstidens historia, 1926 till 1932, runt textilfabriken och i Finland. Det är en tid fylld av misstro, rädsla, klasskillnader och kommunistskräck. ”Lumpänglar” handlar om det politiska landskapet, arbetsgemenskapen, väninnornas vänskap, varvat med kärlek och sexuella lekar. Alma med finska som modersmål ges också en allmängiltig röst som förmedlar tvåspråkighetens utmaningar. I Österbotten på fabriksgolvet i arbetsgemenskapen och tillsammans med väninnorna har hon snabbt lärt sig finlandssvenskan, men i familjerelationen till mannen från Sverige som talar rikssvenska räcker orden inte till. I hemmet växer Almas dotter Saga upp utan finskan som modersmål.
Lumpänglar är en 339 sidor fängslande berättelse om fabriksarbeterskors vardag, men det är återigen kapitel 53 som berör mig något alldeles extra. Åman åsamkar bokstavligen fysisk smärta med sina ord när Ida från Gullö i Ekenäs skärgård under brödbaket i bagarstugan berättar sin historia för Alma. Det gör ont att läsa om Idas livsöde: ”Det här har jag aldrig berättat för någon. Inte vet jag varför jag berättade det för frun nu” sa hon urskuldande. ”Det är något med degen, tror jag. Vad folk knådar i för hemligheter i sina bröd, det kan vi aldrig veta. Men degen lyssnar.”
Annika Åmans lyckas förflytta läsaren till en levande bruksort i ett annat sekel. Lumpänglars styrka ligger i detaljerna och Åman levandegör trovärdigt vardagen och kampen för ett anständigt liv, hur det är att tillhöra en gemenskap eller hur det är att bli utestängd från den. Romanen är ett strålande exempel på en lokal, men också universell historia.
