Recensionsdag för en ny roman av Therese Bohman och kultursidorna hyllar. Men vad tycker Traktens recensent? Jo, det bränner till, det imponerar, men även galaxer har sina fläckar.
Trakten läser
Andromeda, roman av Therese Bohman, Norstedts förlag, 2022.
BAM!
Berättaren är en ung kvinna som arbetar på anrika finförlaget Rydéns där den litteräre chefen Gunnar Abrahamsson står bakom kvalitetsutgivningen Andromeda. Gunnar lyfter huvudpersonen förbi de vanliga utbildningarna och karriärvägarna och utser henne till sin kronprinsessa, kanske för att han i henne ser en autodidakt som påminner om honom själv?
Med Gunnars ord: ”Man ska respektera bildning, men man ska inte låta sig skrämmas av den.” De utvecklar en vänskap som läsaren funderar på om den är helt kollegial, eller om den är en upprättelse av den sedan några år stigmatiserade ”kulturmannen”, samtidigt som förlagsvärlden springer mot vinstmaximering.
Så långt är boken god nog! Den är en nedtonad variation av tv-serien Kärlek och anarki och skulle kunna berätta om en annan del av samma förlag. Tonen är säker; boken är skriven i jag-form, i en svenskt lättsam mysprosa som det finns många exempel på; både samtida (som Lydia Sandgrens Samlade verk, som ju också utspelar sig i förlagsvärlden) eller dåtida (som Hjalmar Söderberg).
Såväl miljö som personer ringas diskret men exakt in trots att lite information uttalas explicit. Om Gunnar sägs ”Han var anpassningsbar utan att vara anpasslig, på något vis hemlös i tillvaron”. Men det är särskilt det indirekta porträttet av huvudpersonen jag funderar på, då hon å ena sidan är blank som en generisk Tintin-figur för läsaren att fylla med eget innehåll. Det tar tid innan huvudpersonen ens får ett namn; ett medvetet drag för att läsaren ska identifiera sig med henne.
Å andra sidan träder efterhand konturerna av huvudpersonen fram så exakt att jag helt lever mig in i henne. Det är ingen märkvärdig människa och det är inget märkvärdig porträtt men där finns en av textens styrkor: Hon porträtterar en människa så exakt att jag upplever mig ha haft en livslång och nära vänskapsrelation med henne, om jag inte till och med upplevt hennes år på Rydéns.
Efterhand flyttas fokus till vad en viktig relation blir om den saknar vittnen. Det är smärtsamt att ha något som man saknar namn för – ”känslor tar inte hänsyn till språket”. Så inträffar en vändning som inte är oväntad men vars effekter tar denne läsare med överraskning, för vad händer när det blir tvärtom med den där relationen? För omgivningen visar sig ha använt ett annat av de binära relationsorden. Förstår ni vilka mindgames Bohman leker med läsaren här!?
Och sedan vänder det igen när historien går in i sig själv eller vecklar upp sig dubblerad. Bohman trollar med könsroller, med mina förutfattade idéer, tidsperspektiv, livets cirkularitet. Men sedan följer någon slags överförklarande fade out som några dagar efter att jag läst boken bleknat. Jag kommer ärligt inte ihåg en rad av de sista sidorna. Jag tror boken hade blivit coolare om den slutat med sista raden på sidan 130!
Överlag är språket som sagt ledigt och trevligt, men i några gånger fall tror jag att boken mått fint av en sista omgång rensning: ”Ibland tänkte jag att det nog fanns saker han kanske faktiskt hade behövt artikulera.” Eller följande (inklusive felstavning): ”Det var egentligen ettj relevant råd till mig, men jag kunde inte riktigt ta in det. Ibland hade tanken slagit mig att det var underligt hur lite jag nöjde mig med.”
