Roland Blomkvist bevakade Katrineholm för Kuriren under många år och har tidigare skrivit för Trakten. Här berättar han om en annan journalist, som satt avtryck i Sörmland.
TORPARTÖSEN
Året är 1870 och platsen Kungliga slottet i Stockholm. Kung är och ska så vara i ytterligare två år Karl XV. ”Hans rike” är fattigt och hade med nöd och näppe hämtat sig från de svåra missväxtåren 1867-1869, då skördarna särskilt i norra landsdelen slagit fel, med stor nöd bland allmogen som följd.
I de kungliga slottsgemaken märktes dock inte mycket av den hunger som rådde utanför, här gick det rojalistiska livet vidare med gott om förnödenheter, mjuka bäddar och stor tjänstestab.
Bland de lägre skikten i den staben fanns en ung slottspiga vars namn vi inte känner, men som troligen var en vacker ung kvinna, som ”herrarna” gärna lät sig attraheras av. Exakt vad som hände den unga pigan i början på vintern år 1869 känner vi inte heller till. Det vi däremot vet är att det som resultat av händelsen föddes ett flickebarn den 2 september 1870. Troligen fick den unga kvinnan utstå både spott och spe, eftersom det var en stor skam för en ogift kvinna att få barn. Om sedan havandeskapet var ett resultat av en brutal våldtäkt spelade ingen roll. Det var kvinnan som dömdes av sin omgivning, även kvinnorna. Även om den lilla flickan enligt viss utsago kom att bli tämligen lik Karl XV, fanns det troligen gott om män i det kungliga hovet som var mäktiga nog att tillskansa sig det de ville ha från en ung och vacker tjänsteflicka.
Den lilla flickan som fick namnen Hilda Maria Andersson lämnades direkt efter födseln till ett barnhem, men kom snart till goda fosterföräldrar vid Skomakarstugan på Gäringe ägor i Västra Vingåker. Fosterföräldrarna var till åldern komna redan då de tog sig an den unga Hilda och av allt att döma dog fostermodern tidigt och Hilda fick ensam sköta deras lilla torp och därtill vårda sin med tiden allt sjukligare fosterfar. Det var imponerande att den unga Hilda vid sidan av slitet med jorden, djuren och hushållet även genom självstudier förmådde skaffa sig en bildning och ett vetande, som var enastående för de omständigheter hon levde under.
Som ivrig nykterhetskämpe och medlem i Blå Bandet, skrev hon till varje sammanträde en tidning med namnet ”Framåt” som lästes upp för mötesdeltagarna. Det hon i ungdomen främst fick koncentrera sig på var dock arbetet med lie och spade, som hon med den tidens sätt att uttrycka sig skötte ”med samma kraft och färdighet som en van dräng”. Hon var dessutom mycket skicklig med de få kreatur som torpet bestod och erhöll även priser för vackra djur. En beskrivning som någon gett om den unga och strävsamma torpartösen lyder som följer ”Hon tog kliv som en karl – hade markerade drag – såg ej illa ut”.
JOURNALISTEN
Hilda Andersson hade hela sin ungdom varit intresserad av tidningsskriverier och började tidigt medverka i olika tidskrifter. Främst skrev hon bygdeskildringar, företrädesvis om Vingåkersbygden och mycket av det hon nedtecknade kom att få ett kulturhistoriskt värde. Hennes artiklar väckte ibland stort uppseende hos vingåkersborna då de kom i tryck. Som samvetsgrann ortskorrespondent beskrev hon urförligt allt som hände och sades i socknen, något som lär ha varit en bidragande orsak till att det blev ”mindre struntprat och mer verkstad” på kommunalstämmomötena. Det var förargligt om det som sades utanför protokollen ändå gick att läsa i tidningen dagen därpå. Det skötte ”den där skrivarfrökna om”. År 1910 blev Hilda Andersson lokalredaktör i Katrineholm för Södermanlands Läns Tidning och i den rollen vann hon såväl sina manliga kollegors respekt som allmänhetens högaktning. Speciellt känd blev hon för sina tingsreferat, som med hennes penna förvandlade till små stilfulla kåserier. Hon var en utmärkt notisör och hennes meddelanden kännetecknades alltid av en osviklig korrekthet.
År 1924 omorganiserades tidningen och Hilda slutade sin anställning och gick i stället ut som frilans i trakten. Under några år på 1920-talet utgav hon tidskriften ”Sörmlänningen” innehållande bland annat otaliga skildringar från gamla tiders Sörmland, skrivna av Hilma själv.
En tid gav hon även ut tidningen ”Omnibusen” som förutom turlistor innehöll hembygdsarkitektur och kåserier – bland annat under den stående rubriken ”Prat i bussen”.
Då slutligen även den inkomstkällan sinade, fick Hilda Anderson under sina sista år i livet dricka fattigdomens bittra bägare i botten. Hon blev allt bittrare på det samhälle, som inte kunde bjuda henne ett levebröd, men som hon var alltför stolt för att motta fattighjälp av. Hon lär då misären drabbat henne tagit en politisk ställning som drog alltmer åt det vänstersocialistiska hållet, vilket kunde ses i hennes kåserier från äldre dagar.
Hilda Andersson hade inget överflöd av jordiska ägodelar, men de hon hade betydde mycket för henne. Hon var en stor litteraturälskare och även mycket musikalisk, vilket gjorde det extra tungt då dagen kom då hon måste göra sig av med först böckerna och sedan pianot, vilka båda varit det som i fattigdomen höll hennes livsande levande, om än med flämtande låga.
Hilda Andersson avled i sitt sextiosjunde år sista dagen i maj år 1937 på Kullbergska sjukhuset i Katrineholm. Bland kollegor och vänner skulle man länge minnas henne som en omutbar journalist och som en i själ och hjärta god medmänniska och idealist.
