Nyligen passerade jag med hunden en skola i Katrineholm och i utkanten av skolgården satt en flicka ensam på en kubbe. Jag tittade på henne. Vred blicken fram. Tittade igen. Det skar i mitt bröst. Hon var jag.
Ut och skaffa kompisar, sa de till mig. Okej, svarade jag och gick ut i ensamheten. Den där lilla flickans stora ögon tog mig omedelbart tillbaka till en tid jag helst vill glömma. Jag ångrar att jag inte stannade och pratade med henne. Jag tror hon hade behövt det.
Hon var jag innan jag för första gången höll en gitarr i handen. Innan jag fick en identitet. Innan jag blev människa. Hon var jag, på mina ensliga promenader på gatorna kring Gärsnäs, medan min mor och styvfar trodde jag var ute och lekte med kompisar.
Gitarren gav mig liv. Jag blev en del av en gemenskap. Av samhället och världen. Av ett folk jag kunde kalla mitt. Min mor köpte en gitarr åt mig. Gubben blev förstås vansinnig och dundrade om att sådan skit lägger man inte pengar på. Men hon stod på sig.
Ibland får jag dåligt samvete när jag tittar på gitarrerna. För att jag inte orkade hela vägen. Hon stred för den där gitarren. Han var läskig, min styvfar. Inte bara för att han gav oss stryk. Han hade ett sätt att sätta skräck i oss innan vi fick stryk. Som om det fanns hopp.
Jag spelade flera timmar om dagen. Maniskt. Fritidsgården Tegelvillan ute i Valla hade en replokal i källaren. Jag var den som alltid var där. Tre timmar om dagen. Hemma spelade jag tills fingrarna inte orkade. Tills blodkärlen sprack och jag måste vila i tre dagar. Sedan på det igen.
När jag blev äldre fann jag studieförbundet Sensus och Musikhuset Inferno. Det är dit jag samlar mod för att våga mig tillbaka nu, nu när allting ligger bakom mig. För att få en glimt av det som var. Jag är rädd för att gå dit därför att musiken hjälpte mig överleva. Jag står i skuld till den.
Jag älskade Musikhuset Inferno och jag älskade Sensus-folket. Många gånger fick de mig att känna mig som en kung. En riktig baddare. Jag älskade att hänga där. Det var dem jag tog med mig när jag flyttade till Nyköping 2012.
Nu är det Kulturnatt 2022 och dags att ta klivet in i Musikhuset igen. Jag skulle ljuga om jag sa att det inte ger mig ångest. Som jag jobbade och som jag älskade det. Jag körde slut på mig gång på gång, kom tillbaka varje gång.
Jag var en trasig själ, ett ensamt, misshandlat barn som gavs en chans till liv, tack vare musiken. Tack vare att min mor kämpade för att jag skulle få ha en gitarr. Tack vare Sensus-folket som alltid fanns där och uppmuntrade mig och drog i trådar.
Men jag orkade inte hela vägen. Jag var inte stark nog. 2014 föll jag hårt när den sista konstellationen upplöstes och bandet till musiken sprack. En psykolog skrämdes till att lämna rummet och återvända med en läkare och en säkerhetsvakt. Musiken dog.
Nu har elgitarren stått och samlat damm i åtta år. Musikhuset står några stenkast ifrån där jag bor. Ikväll är det Kulturnatt 2022 och då ska det ske. Då ska jag återvända till Inferno. Bemöta sandstormen som släckte lågorna från mitt helvete.
Lyssna på Christophers gitarr här, med bandet Tales of a Broken mind.
