Nej. Jag begriper inte svårigheterna med att tolka den: en hårt arbetande människa förlorar plötsligt förmågan att arbeta, i en kontext där han (skenbart) står som familjen Samsas enda möjliga försörjare. Och världens bästa novell därtill? Nja.
Det har tagit mig tid att läsa Förvandlingen av Franz Kafka. Den skiljer sig inte överdrivet mycket från Dostojevskijs sätt att berätta: med 1800-talets vetenskapliga smiskpiska bakom förklaringarna som ibland bara känns stolpiga, rentav tråkiga. Men jag gjorde det till slut. Och jag är förvånad över den komplexitet man tillskriver den.
Trakten läser
Förvandlingen, av Franz Kafka, Bakhåll förlag, 2020.
Antagligen har novellen fått sitt rykte på grund av den mystiska aura som omslutit Kafkas namn genom decennierna. En hårt arbetande tjänsteman skriver en bok om en hårt arbetande tjänsteman som inte kan gå till jobbet därför att han har blivit en insekt. Det är inte särskilt svårt att få huvudet runt. Många drivs av skräcken att mista sin punktlighet.
Rädslan för att bli av med jobbet är tidlös. Själv har jag haft så många jobb att jag är nära nog immun mot den. Men jag förstår den. Man behöver läsa Förvandlingen med det som utgångspunkt. Varför skulle familjen och framför allt prokuristen annars ta i så hårt i sina repliker? Det är mycket som hänger på Gregor Samsa.
Men det ska naturligtvis visa sig att det inte var så farligt. Det tycks rentav som att övriga familjen Samsa vaknar upp som ur trans efter Gregors tragiska död, till en frihet och livskraft som de egentligen hela tiden vetat att de haft. Plötsligt förstår de knappt hur de kunnat vara så beroende av Gregors flit.
Man kan läsa novellen som att familjen pustar ut, när bördan av att behöva ta hand om Gregor och acceptera hans tillstånd lättat från deras axlar, efter att inackoderingsgästerna sett insekten och äcklade vägrat betala för sitt uppehälle. Man kan också läsa novellen som att Gregor helt enkelt var en bättre människa än resten av familjen på grund av sitt flit.
Det är att missa öppet mål. Poängen är inte den att övriga familjen brister i flit, utan att de i slutänden inser att de lika mycket kan försörja familjen som någon annan: man behöver inte förlita sig på någon ledare, och man behöver framför allt inte ta i så man skiter på sig. Det löser sig ändå.
