Fyra dagars konfererande med tänkare från olika fält med det gemensamma intresset miljö och natur möts i Ytterjärna kulturhus. Biologer, konstnärer, psykologer, forskare, musiker med flera möttes under konferensen Innerconnections under ett veckoslut i april.
Från kapphallen blev vår lilla grupp ledda genom huset till ett litet rum bakom scenen. Nyfikna såg vi oss omkring där vi gick bakom kulisserna. I rummet stod stolar placerade tre och tre vända mot varandra. Vi slog oss ner, började ana vad som väntade. Jag hade planerat att stå lite vid sidan av, att vara en observatör, en antecknande reporter. Jag insåg att det inte skulle funka. Det skulle ändra stämningen i rummet och processen i den här workshopen. Jag satte mig på en stol. Plötsligt befann jag mig i ett samtal om hälsa och utbildning med en Waldorfpedagog från New York och Anders Wijkman. Plötsligt var jag en wallraffande journalist, eller i alla fall en del av det som växte i rummet.
Detta som växte, det som börjar gro när vi är i samtal med varandra, är spännande och det som kanske kan sammanfatta hela miljökonferensen. Vad händer när forskare, psykologer, författare, arkitekter med flera samlas under några dagar för att diskutera samma frågeställning?
Nora Bateson metod har hon skapat själv och hon kallar den “warmdata”. Metoden med att bilda flera smågrupper där man när man vill byter grupp och sätter sig med några andra där ämnet är ett annat gör att man under samtalets gång möter flera olika föreställningsvärldar, olika sätt att tolka frågan, ämnet och olika kunskapsnivåer, samt olika tolkningar och svar. Vi är olika.
Under sessionen får vi en bild av hur många fragment av information vi får av någonting. Alla intryck här idag visar vilken variation det finns. Överallt över världen diskuteras de här frågorna. Det viktigaste är att vi gör det tillsammans.
Jag är nu en del av detta vi på konferensen. Jag skulle ju vara en fluga på väggen var det tänkt.
Ja, hur ska man skriva om en sådan här upplevelse? Jag är fylld av intryck och nya insikter som sakta knådas inom mig. Hur ska jag förmedla allt det stora i en liten futtig text som inte får bli för lång? Vad är det viktigaste? Kärnan? Grejen? Kanske är det människans perspektiv, hur hon ser sig själv som centrum av allting. Om jag väljer att inte skriva ur mitt perspektiv. Jag skulle ju vara en fluga på väggen…
Flugan på väggen lyssnar på en föreläsning. Hon brukar inte lyssna så noga på vad människorna säger. Det brukar för det mesta vara dumheter, men nu blir hon intresserad. Har människorna äntligen börjat förstå, det som flugorna har förstått hela tiden? Har de äntligen förstått att även de är en del av den här jorden? Lika mycket som allting annat. Att de rör sig genom tid och rum som en del av allt. Att gränsen mellan dem och allt annat inte är så skarp som de har föreställt sig de senaste århundraden. En man berättar att människan är gjord av världen och att det de andas ut skapar liv i träden. Ja, det visste jag redan när jag var en larv och genomgick min metamorfos.
En metamorfos av människans föreställningsvärld är på gång. Hon som kallar sig Pella Thiel sa såhär,
“Jag trodde inte att det skulle gå att förändra. Jag hade så fel!”
Hon berättade om hur hon och andra tvåbeningar har arbetat och kämpat för att få till lagstiftning som förhindrar förstörelse av naturen. Regler för hur människan kan använda våra gemensamma resurser. Hon har en dröm: Moder jords rättigheter. De har mänskliga rättigheter nu, men de skapar ett avstånd mellan planeten och människan. En ny världsvid lag skulle ställa tillrätta den bit som saknades i lagen om mänskliga rättigheter. Hon säger att lagar om jordens rättigheter ligger på förhandlingsbordet jorden över. Att det händer nu. Ett nytt narrativ föds. En framtid där inte bara de har rättigheter, utan allt har rättigheter. Ja, jag lär inte hinna uppleva det innan min död, men kanske mina barnbarnsbarnbarn… Min tid är en annan än människans. Jag rör mig snabbt med den. Men jag gläds åt att hon ser att hon inte är ensam här på jorden. Vi är så många.
Subjektivitet kanske är ett svårt begrepp. Det tog lång tid under mina idehistoriska studier innan jag förstod grejen. Varför pratar alla tänkare genom historien om subjektivitet? Ordet kan syfta till olika saker, men här skulle jag beskriva det som vår föreställning om vad som är subjekt. Krasst handlar det om rankning. Vilka och vad är viktigt? Vilka och vad har rättigheter?
Begreppet subjektivitet återkommer under konferensdagarna. Andreas Weber håller den första föreläsningen på fredagsmorgonen. Han är skribent, forskare, marinbiolog och filosof. Han menar att upplysningens tid med tanken att försvara individuell rationalitet kan ersättas med en ny era där vi ser att vi alla är en del av en värld som myllrar av liv i en ständig process. Han kallar detta nya synsätt för Upplivningen (enlivenment). Subjektivitet handlar inte om ett svårvarifierat förnuft, utan om känslor. Allt levande känner. Växter och djur. Han menar att subjektet är kroppen.
Även Pella Thiel intresserar sig för subjekt-tanken. Det är när vi ser allt levande som sina egna subjekt som vi förstår att vi behöver tänka om, och som tanken om rättigheter till allt levande tycks självklar.
Författare skapar ofta konflikter i sina böcker för att göra dem intressanta. De skapar antagonister och protagonister för att förkroppsliga olika sidor. Författare skapar sagor och därmed narrativ som inte nödvändigtvis är sanna eller verklighetstrogna. Ändå bär vi ofta med oss dessa föreställningar som om det vore en sanning.
Vår världsbild är uppbyggd av narrativ, tanke efter tanke genom idéhistorien. Pella Thiel kallar det för det antropocena narrativet. En föreställning att världen runt oss är där för oss människor att förbruka som vi önskar. Det nya narrativet inser att jorden med dess djur, växter och resurser inte finns till för vår skull, utan allt finns för dess egen skull. Därför är det dags att skriva ner insikten. Att befästa Naturlagen.
Flugan på väggen flyger ut när entredörren till kulturhuset öppnas och gruppen av människor börjar samlas utanför på gårdsplanen. Människorna går i trupp mot rosenträdgården och jag följer med. De står där länge. Betraktar. Sedan går de vidare. Vårlökarna blommar och det surrar av bin och fåglarna kvittrar lyckligt i solskenet. Jorden är kall och mörk.
“Ni får komma tillbaka om en månad eller två. Då blommar det här. Det går fort när det väl börjar”, säger trädgårdsmästaren.
Flugan tänker att det är bra nu. Jorden myllrar av liv. Det spritter därunder. En slags förväntning på vad som komma skall. Nu är det precis innan. Nu är det i skarven mellan vinter och vår. På våren exploderar det. Allt händer på en gång. Allt vackert, allt liv, ja flugan vet att efter vintern kommer våren. Den känner det.
