Trakten läser
Mitt stora vackra hat, en biografi av Elisabeth Åsbrink, Bokförlaget Polaris, 2022.
Mitt stora vackra hat är biografin om flickan med alla gåvorna, som föddes år 1850 strax norr om Trelleborg och tog sitt liv i Köpenhamn 1888. Tack vare Elisabeth Åsbrink är det nu möjligt att göra en studieresa till förrförra seklet och författaren Victoria Benedictssons samtid. Åsbrink inleder biografin med:
”För att skildra en människas liv måste också hennes samtid fångas in och nålas fast.”
Och fångar in och naglar fast samtiden gör både Åsbrink och Benedictsson. Victoria beskrivs indirekt utifrån stänk om kollegan Axel Lundegård, författarbrodern som får ärva allt hennes textmaterial, författaren Georg Brandes, litteraturkritikern och kulturpolitikern som hon förälskar sig i och författaren Ellen Key, väninna och kvinnosaksideolog samt August Strindberg som använder Benedictssons liv till ”Fröken Julie”.
Den röda tråden i biografin är Benedictssons levebröd, författarskapet. Arbete och sanning var hennes motto. I Mitt stora vackra hat skildras en författare som ”ska kunna se allt som existerar och precis som en obducent tvätta händerna och skära upp verkligheten för att lära och förstå.” Åsbrink obducerar drivkraften i Benedictssons författarskap framförallt med hjälp av arkivet på Lunds universitetsbibliotek. Ernst Ahlgrens (Benedictssons pseudonym) skönlitterära produktion är inte primärt föremål för Åsbrinks biografi, men läsaren ges alla möjligheter att själv tolka källorna och bilda sig en uppfattning om Victoria Benedictssons liv och författarskap.
”Mitt stora vackra hat” är en tankeväckande bok. Åsbrink beskriver Victoria Benedictssons familjeförhållanden, men har framförallt utgått från hennes efterlämnade texter, dagboksblad och skrivböcker som går under arbetsnamnet ”Stora boken”, samt brev och anteckningar. Benedictsson skildras som ett upproriskt barn av sin tid. En flicka som måste inrätta sig, men vägrar och över tid överlistar eller struntar restriktionerna. Åsbrink skriver på sidan 373:
”…hon personifierar den avgrundslika orättvisa som råder mellan män och kvinnor när det gäller utbildning. Hon är osedvanligt beläst, men helt autodidakt.”
Det är fascinerande att läsa om Victorias arbete och hur hon förhöll sig till sedlighetsdebatten, syfilisen och blasfemin (vilket då innebar att det var straffbart att genom ord eller handling kränka något som ansågs heligt). Det är också upplysande att läsa om Victorias uppväxt, om livet som det blev och om de få åren som en framstående författare i rampljuset.
Jag har aldrig varit nyfiken på Victoria Benedictssons skönlitterära produktion, men Åsbrinks biografin är en lysande berättelse. Åsbrink redovisar möjliga skeenden och avstår från att presentera absoluta sanningar. Förtroendet för läsarens egen förmåga till kritiskt tänkande är påtagligt. Det är såväl stimulerande som smickrande! Ett kvarstående intryck av boken är Benedictssons okuvliga vilja och hur hon påverkar samtiden och dess författare. Det är spännande att läsa om denna målmedvetna kvinnas bygge av minst ett författarskap som genererar intäkter. En gravvård i metropolen Köpenhamn drar betydligt fler besökare än en sten i skånska Hörby. Där har vår samtids influencers en hel del att lära om hur man generar inkomster genom att skapa sådant som överlever ens eget dödsdatum.
Har nu börjat titta på Carin Mannheimers dramatisering från 2001 på SVT Play. Läsningen av Åsbrinks informativa biografi har onekligen gett en välbehövlig extra dimension åt dramatiseringen av romanen Fru Marianne, en skönlitterär kärleks- och äktenskapshistoria som Benedictsson publicerade år 1887 under pseudonymen Ernst Ahlgren.
