Bidrag till tävlingen skriver av Kent Vänman
Jag sitter vid köksbordet. Det gör jag ofta nuförtiden. Bordet är lika gammalt som huset och försett med en utdragsskiva. Om jag minns rätt var det den första möbel vi köpte. Sängen fick vi av frugans föräldrar. Det var där barnen kom till. Det är praktiskt med en utdragsskiva när barnen och barnbarnen hälsar på. Om de hälsar på.
På bordet står det en skål med skumtomtar och stirrar på mig. Jag tittar ut genom fönstret och försöker tänka bort godisskålen. Jag vet vad som händer om jag faller för frestelsen. Då blir det ytterligare en och snart har jag tömt hela skålen. Frugan är på jobbet. Jag hinner gå till butiken och köpa nya innan hon kommer hem. Hon skulle inte märka något och om hon ändå gjorde det skulle hon inte låtsas om att hon visste. Problemet är egentligen jag själv som har en vacklande självaktning att förhålla sig till. Det har jag alltid haft.
Ibland blir jag osäker på hur gammal jag är, sjuttiosex eller sjuttiosju. Jag tänker ofta att snart är jag sjuttiosju och till slut blir jag tveksam om jag har hunnit fylla eller inte. Frugan är yngre. Hon har inte ens fyllt sjuttio. Som jag kanske redan berättat jobbar hon fortfarande. Halvtid. Det är bra för ekonomin och jag får lugn och ro på eftermiddagarna. Då sitter jag här i köket och tänker. Oftast är det begagnade tankar som går genom mitt huvud. Gamla oförrätter, pinsamma misstag och andra dumheter. Till mitt försvar ska sägas att understundom passerar det helt nya funderingar. I varje fall nya för mig.
Ett exempel är att jag igår uppmärksammade att utsikten genom köksfönstret är fragmentiserad. De smäckra spröjsarna som är snygga utifrån delar upp utsikten i sex olika bitar. I det övre vänstra hörnet ser jag en del av en silvergran som har sett sina bästa dar. Flera av grenarna har tappat sin långa mjuka barr. Jag befarar att den är döende. I det övre högra hörnet ser jag grannens tak fyllt med solpaneler. De har turen att ha ett tak som vetter mot söder. I det mellersta vänstra hörnet ser jag två feta kråkor inbegripna i en maktkamp. Så fort den ena kråkan sätter sig nånstans kommer den andra och kör bort den. Det spröjsade fönstret delar upp världen i delar som inte har med varandra att göra. Efter upptäckten funderade jag på att ta bort spröjsarna, men insåg snabbt att det inte skulle gå henne förbi. Nu får jag finna mig i att leva i en splittrad tillvaro. Det är märkligt. Här har jag tittat ut genom fönstret i femtio år utan att störas av den uppdelade fönsterrutan och från en dag till en annan har det blivit ett problem.
Jag borde nog skaffa mig en hobby. Det finns ju kurser i det mesta. Men när jag tänker efter har jag nog aldrig haft några intressen. Idrott intresserar mig inte och de jobb jag gjort på huset har varit av nöd tvungna. Social, som de säger, har jag heller aldrig varit. Ibland löser jag korsord, men det räknas nog inte som ett intresse. En gång var frågan 1+1+1=4 och svaret hade sex bokstäver. Jag hade ingen aning, men frugan löste det på en gång. Holism skrev hon. Sedan lade hon huvudet på sned, det där undervisande sättet som jag inte tycker om, och sa att det innebär att helheten är större än summan av delarna. Jag förstod inte vad det betydde och ville inte fråga. Ordet verkar ha fastnat i huvudet på mig och när jag nu meningslöst stirrar ut genom fönstret börjar jag ana betydelsen. Om jag tar bort de där förbannade spröjsarna skulle jag se hur de små delarna bildar något större, en helhet.
Det framgår nog inte av det jag hittills berättat att frugan är en riktig kulturtant. Just nu går hon på en vävningskurs, en läscirkel och sitter i Folkethusföreningens styrelse. Jag blir trött bara jag tänker på det och funderar på om jag inte borde ta en skumtomte i alla fall. Är jag ståndaktig och tar bara en märker hon kanske ingenting och min självaktning borde stärkas om det stannar vid en tomte. Jag slår bort den lika naiva som frestande tanken och kommer på att frugan någon gång sagt att de i Umeå har ett kulturhus som heter Väven. Ett märkligt namn har jag har jag alltid tyckt. Förmodligen något dialektalt. Där uppe i Norrland har de en massa konstiga ord. Men när jag nu tittar ut genom min fragmentiserade glasruta tror jag att jag begriper hur de tänker. För mitt inre ser jag hur kulturen bildar en väv där alla samhällets delar samlas. Jag får försöka komma ihåg den tankegången. Frugan skulle nog uppskatta den bilden och undra var jag fått det ifrån. Kulturen är det första de sparar på, brukar frugan säga och bli högröd i ansiktet. Sedan tar hon upp att vid de politiska partiernas kongresser hamnar alltid kulturfrågorna på morgonen efter den stora kongressfesten. Sovmorgon brukar det visst kallas. Nu är hon mest irriterad på att pengar som borde gå till museer och bibliotek satsas på finkultur i Stockholm. För övrigt är hon en fördragsam kvinna. Hur skulle hon annars stått ut med mig i alla år.
Godisskålen stirrar fortfarande på mig. Jag stålsätter mig än en gång och ser hur en fragmentiserad skymning faller. I horisonten ligger en molnbank vars undersida färgas röd och orange av den nedåtgående
solen och snart är det kolmörkt. Jag tror den försöker gestalta något slags kulturskymning. Utan kultur är vi förlorade, brukar frugan säga. Jag hoppas hon har fel, men det skulle vara olikt henne.
