En krönika om en vanlig repetition med Katrineholms kammarkör, signerad Mia Edsö. Oerhört uppfriskande.
Vad får en människa att kämpa sig hemifrån varje onsdagkväll, år ut och år in? Oftast trött med sofftunga steg, påminner människan sig om att noterna inte sitter i rätt ordning i pärmen den här veckan heller.
Det börjar redan vid ingången när man hejar på kända ansikten, artighetshåller upp dörren till varandra och hör sorlet på övervåningen i repetitionslokalen. Mummel-mummel, fniss, skratt och gapflabb. Stämningen varm. Nu ska bara rösten bli det också. Det är vid uppvärmningen man är glad att bara vi invigda hör.
“Mååråå, måårååååå! Mååråå måårååå! Jäjäjäjä! Jäjäjäjä!” Med MITTEN på tungan hängande utanför munnen. En röd räv rensar rönnbär. Ett kvastskaft ska va kvistfritt.
Ingen ifrågasätter något. Vi jönsar på. Fröken ser ömsom nöjd och ömsom galet förtvivlad ut. Nöjd när vi sätter tonerna efter hennes tycke och smak. Förtvivlad när vi inte lyckas säga T samtidigt i slutet av en fras. T-t-t-t-t-t! Vi låter som en kulspruta från första världskriget. Generellt sett finns det inget som glädjer en körsångare mer, än när en annan stämma blir uppläxad av fröken. Herrarna sjunger oftast fel, så det är inte lika muntert som när SOPRANERNA får skäll. Drottningarna, sjunger högst och vackrast och oftast melodistämman. Jag som sjunger i altstämman kan vara glad en hel vecka över att sopranerna har tabbat sig!
Sedan drar det igång på riktigt. Ett sångstycke ska övas. Vi borde ha noter i våra pärmar, men se! Plötsligt behöver 62 procent av deltagarna släntra till notbordet och förse sig med sitt 4:e eller 5:e exemplar av noten till sången, som vi egentligen skulle kunna utantill för sju år sedan.
Nästa rabalder bryter ut när man ska vara överens om exakt VAR i låten vi ska börja sjunga. Då måste nämligen alla ropa och fråga simultant.
Äntligen är vi igång och sjunger fint i två och en halv takt. Det är verkligen inte långt. Här avbryter fröken och ber oss att ”SNÄLLA NI! Ni måste faktiskt titta på mig när jag dirigerar! MÅSTE FAKTISKT TITTA!” Vi är medgörliga och lovar både det ena och det andra ända tills klockan börjar närma sig kvällen peak: fikadags! Nåde fröken om hon tror att hon har en välvillig kör om inte fikatiden hålls.
Sorlet från inledningen av kvällen ter sig nu som en viskning. 30+ körsångare med operasångskapacitet sätter nu igång en muntlig uppdatering av ALL information från senaste veckan som måste underhandlas i det lilla köket där kön sniglar sig fram mot målet: kaffe, te och smaskiga smörgåsar.
Munterheten ökar i takt med att fikat slinker ner och ackompanjeras av Birgit Nilsson-skratt och basiga buller-dito.
Med strängt handklapp styr fröken igång oss och nu inleds del två av repetitionen. Sången klingar koffeinstint och vackert. En dryg timme senare hörs nya muntliga uttryck i form av häftiga inandningar som övergår i oooouuuääää. Det är det man anatomiskt beskriver som gäspningar. Kören är förvisso spirituellt uppiggad, men faktum är att klockan börjar närma sig läggdags för de flesta. När vi avrundar kvällens rep är sorlet lite dämpat, men vi är ändå galet energifyllda när vi skiljs åt.
– – –
Batteriet är påfyllt för en vecka framöver.
”Var inte du trött ikväll?” undrar maken när jag kommer hem, babblande, sprudlande och nynnande på stämmorna.
”Jo! INNAN kören ja!”
Mia Edsö, ordförande i Katrineholms kammarkör
P.S. Vi skulle behöva vara några flera i basstämman. Hör av dig om du är intresserad! www.kkoren.se/
