Vattnen utanför Oxelösund är ett eldorado för vrakdykare. I Riksantikvarieämbetes fornminnesregister finns fler än 70 förlista fartyg utanför Oxelösund. Sannolikt döljer sig många fler därnere. Trakten fick in en djuplodande spaning från Jesper Halwar som har varit nere och tittat till Betty af Brantevik, som förliste i hård vind för snart 90 år sedan.
En sommarspaning av Jesper Halwar
En båt tuffar ut i sakta mak. Havets yta ligger spegelblank. Solens strålar värmer redan fast det är ganska tidigt på morgonen.
Jag passerar en större ö med en fyr på. Än är jag inte framme vid min slutpunkt. Det kommer dröja ungefär en timme till. Men jag börjar redan förbereda mig genom att kolla igenom vissa saker. De sitter där de ska. Jag sätter mig på bänken framtill på båten och tittar föröver.
Långt där borta ser jag ett litet rödmålat torn, men ju närmare jag kommer desto högre kommer den växa. Fyrbåken på Hävringe.
Fler öar passeras och jag vet vad som finns under en del av dem. Men den här gången får de vara ifred. Jag har ett annat mål i sikte. Ju närmre jag kommer, desto längre kommer jag förflytta mig bakåt i tiden. I mitt inre.
Jag börjar fundera vad som hände för precis 90 år sedan. Jag vet ju inte exakt hur det var, men jag vet att det var dimma, det var kallt, det var mörkt och det var storm. Jag själv skulle vara rädd. Framförallt när jag hörde ljudet. Ljudet som säkert överröstade stormens vinande tjut. Ljudet av kraftigt trä som slår emot de hårda bergen under vattnet. Först ena sidan. Pang! Sedan de hårda vindarna som tjöt runt öronen. Pang! En ny smäll. Skonaren far utan styrning runt i vattnets höga vågor. Lotsen gör flera försök att närma sig oss, men kan inte för att det blåser för mycket och måste lägga sig en bit ifrån oss.
Nu finns det bara två val. Följa med båten till botten, eller hoppa i det iskalla havet, ta tag i tampen och dras bort till räddningen. Även om valet säkert var lätt, skulle jag ändå tveka att kasta mig i vattnet, för jag vet ju inte vad som kan hända med mig. Blir jag räddad, eller kommer det värsta hända mig?
Men nu tvekar jag inte att hoppa i. Jag har tagit på mig min torrdräkt, spänt fast bältet med min vinge och flaskorna, och resten av min utrustning. Jag blir inte blöt alls förutom på kinderna när jag hoppar i. Men vattnet är inte kallt, utan ljummet. Jag gör tecken till min dykkamrat att gå ner, tömmer ur luft och börjar sjunka ner i det blå. 3 meter, 5 meter, 17 meter. Tankarna för mig åter till 1931 och jag börjar skymta henne. Betty af Brantevik! Det är så hon heter fortfarande. Hon ligger där och bara väntar på att få besök.
Mina andetag är det enda som hörs i vattnet, och allt är lugnt. Jag simmar runt vraket och får bilder på hur de sprang på däck. Hur de till sist övergav det som de visste skulle bli förlorat. Jag dyker ner till botten. Där är det 26 meter djupt och jag ser en av besättningsmännens stövel.
Den ligger där och vill visa mig hur det kan bli när naturen bestämmer sig för att sätta stopp för det människan har byggt. Jag vet att alla på båten klarade sig med livet i behåll. Därför känns det okej att dyka här och se henne. Jag låter såklart stöveln ligga kvar där den är ett minne från en annan tid. Ett annat liv.
Efter ungefär en halvtimme tar vi oss upp igen. Vi är glada och upprymda att ha varit och hälsat på henne. Ännu en gång var det härligt att dyka och förflytta sig bakåt i tiden för att se vad som finns där nere i havet. Jag lär återkomma snart igen.
Hitta vrak och lämningar
Läs mer om Östersjöns hundratals vrak på Wikipedia, eller sök själv på lämningstypen ”Fartygs-/båtlämning” i Fornsök (Riksantikvarieämbetet). Tips om Betty af Brantevik och andra dykplatser för dykare med certifikat på dykarna.nu
