Avskildhet, tystnad, naturmystik. Naken hud mot jungfruligt tjärnvatten. Är inte det höjden av exklusivitet och prestige när semesterskrytet ska upp på post-covid och nyvaket klimatmedvetna fikabord efter ledigheten? Men vem orkar göra det på riktigt? Trakten åker snålskjuts med journalisten Per Hellgren, som tar sig långt in i Åkers Bergslag för att mäta, känna och tänka på sjöar.
I det vidsträckta området Åkers Bergslag finns många sjöar. Somliga är trevliga att bada i, paddla sig igenom, titta på. Andra är djupa och skrämmande, avlägsna och allmänt otrevliga. Somliga har fantasieggande namn såsom Trullsjön, Frejdaren och Djupa Holmsjön. Andra heter Göksjön, Dammsjön eller Bredsjön.
Turen är kanske inte för alla smaker. Här finns inga glasskiosker, stränder, snabbmatsrestauranger eller toaletter
Jag bestämde mig för att undersöka tre pyttesmå sjöar en stekhet dag i mitten av juli denna långa heta sommar. Jag kan redan nu säga att turen kanske inte är för alla smaker. De platser jag ämnar besöka har inga glasskiosker, stränder, snabbmatsrestauranger eller toaletter och de lyser med sin frånvaro i alla guideböcker. De enda som kommer dit är jägare, fiskare eller bär- och svampplockare.
Själv började jag turen med att parkera bilen vid Herrgården i Åkers styckebruk, häktade av cykeln från bagagen och trampade upp på skogen. Min barndoms skog, underskön och vild så som den målats av konstnären Gösta Geerd på hans berömda trolltavlor.
Sommarheta grusvägar, dammiga och ödsliga, inte en människa i sikte. Inte ens vid Mörtsjön, där folk brukar bada, skymtade en enda slapp baddräkt eller något styltigt campingbord med termosar.
Man behöver inte trampa särskilt många kilometer ut från samhället för att stöta på vildmarken, ensligheten, avskildheten, bara en biltimme från huvudstaden. Färden går förbi det som kallas för Lundby skog, passerar Göksjön och upp på den gamla järnvägsbanvallen söderut. Efter bara några kilometer kommer man fram till en nerfart.
1. Flintsjön
Det går att köra bil ner till Flintsjön, men jag skulle inte rekommendera det. Cykel går bättre. Det skumpar och hoppar över stenar och rötter. Vid denna nerfart till sjön plockade farsan flintsten i slutet av 70-talet. Från det gamla upplaget där gruvjärnvägen hade en hållplats förr. Sen byggde farsan både en mur och en trappa av den där flintstenen hemma på Svarvarvägen i Åker. Borde finnas kvar än i dag.
Jag kommer ner till sjön. Den är liten. Man kan mäta den på Eniro. Där är den 238 meter lång och 159 meter bred. Helt omgiven av skog och där vägen upphör nedanför backen ligger också ett gammalt flintbrott, en sval ravin i grandunklet. Några fiskebryggor skjuter ut längs stranden, totalt nio stycken. För folket med fiskekort. Men där är tomt.
Jag går in i flintbrottet. Stensöta klättrar på skrovelväggarna. Där sitter en malträterad skylt som berättar att flint- och kvartsbrottet vid Flintsjön öppnades under första halvan av 1800-talet av företaget Åkers Styckebruk. Man använde stenen som ställsten i masugnens botten och senare även för att rena järnet ur malmen. Flintstenen fraktades först med häst och vagn ner till bruket. När den smalspåriga järnvägen byggdes 1918 blev Flintsjön en anhalt på vägen från gruvorna i Bredsjönäs och Älgsjöbacken med Skottvång längst bort.
Jag går en tur runt sjön. Trädfloran är skral; björk, gran, tall, en, ja det vanliga i dessa skogar där berg, mossar och svarta tjärnar dominerar. På sydvästsidan av sjön breder en surrande solstekt myrmark ut sig, med hög starr och långa spänger genom fuktgrönskan. Väl inne i skogen igen är ljungen ljumskhög och det är gott om blåbär överallt. Västra sidan domineras av osande skvattram, pors och fin öppen tallskog. Stigen leder runt hela sjön och är relativt promenadvänlig. Här och var finns en eldstad, en utrangerad solstol står på vakt, ormbunkar och brakved repar mot låren på norra sidan där bergryggen höjer sig, blir brantare och utsikten över hela sjön tar vid.
Jag går ut på en av bryggorna, en pålad, och ser hur ytan frasar i vinden. Kör ner handen i vattnet, brunfärgat av skogsavrinning, ser fingrarna försvinna redan efter några decimeter. Det är varmt. Mycket varmt.
Nere i mörkret skymtar vattenpest, hornsärv. Näckrosor blommar vita inne vid stränderna.
Jag har bestämt mig för att mäta vattendjupet i dessa tre sjöar. Klär således av mig naken, plockar fram utrustning; ett måttband på rulle 30 meter, en karbinhake och en bladbult som jag häktar fast på måttbandets ögla som lod. Tar en simplatta av frigolit, klänger ner i allt det bruna och börjar simma ut mot sjöns mittpunkt.
Ensamheten är påtaglig. Ingen badar någonsin i fiskesjöarna. Man har ju hört rykten om att fiskefolket släpat ut en massa ris på isarna under vintern, låtit det sjunka ner till botten när isen gått upp för fisken att leka i, man bör alltså inte simma ner till botten, finns risk att fastna. Man har ju hört. Jag simmar ut, det är skönt och stilla, små krusningar drar in mot plattan.
Man badar och sänker sig ner i alltihop. Är det här att sjöturista? Finns ens ordet?
Jag tänker att det här banne mig är att sjöturista. Finns det ordet? Man har ju läst om folk som går runt sjöar, har det som hobby. Sjöturista. Jag gör det. På riktigt. Jag tänker på sjön som ett eget rum i skogen, och simmar man ut mitt i den omsluts man av skogen i 360 grader, ett nytt perspektiv. Man badar och sänker sig ner i alltihop – blir ett med naturen.
Flintsjön är nästan urbilden av en skogstjärn ur sagoböckerna, nära nog cirkelrund, eller möjligen liknar den avbildningen av ett organ ur en anatomisk atlas. Plötsligt uppenbarar den sig bara där i mitten av en skog utan slut, långt bort från civilisationen. Ett jetplan ritar en kondensstrimma över himlen och påminner om att moderniteten fortfarande finns därute, förstör allt det här vackra.
Jag mäter sjöns djup. Visar sig att den är 3,5 meter.
För sjöturisten: Flintsjön är lätt att ta sig till, där finns bryggor utan badstege, oftast är de för höga för att komma upp på från vattnet men går bra att dyka eller hoppa från. Inga papperskorgar finns, dock flera grillplatser och ett vindskydd med tak.
2. Frejdaren
Sjön Frejdaren har jag aldrig besökt tidigare, den är därför något av överkurs i denna exkursion. Dit går inga stigar eller vägar, jag får cykla vidare söderut på gamla banvallen tills jag kommer ner till vägen från Bredsjönäs, trampar den en bit, bara några hundra meter och sen tar jag in till höger mot Kalkbro. Stannar efter några kilometer vid en jakttornsmarkering på vänster hand, börjar gå in över ett bromsvrimlande kalhygge med nyplanterad gran. Hettan slår upp från marken. Jag höftar utifrån kartbladet, Sverigeserien Topo50 blad 59 Västerås. Där finns Åkers Bergslag med.
Jag blir bromsbiten, slår i smalbenet i ett stenblock, det är knöligt, stubbigt och jävligt, men jag kommer fram efter några hundra meter.
Frejdaren är formad som en gitarr. En rund pöl i skogen med en midja på mitten. Inga vägar går dit, som sagt, man får traska, inte ens cykeln går att få med sig. Sjön är vacker och kantas av skogig tallmo på alla sidor. Mycket odon och blåbär. Vid sjöns norra ände finns en plats där man kan ta sig ner i vattnet, en liten hal berghäll som leder ner i dyn, i övrigt är stränderna otillgängliga och täckta av sumpväxter och bottnen är mjuk av ävja.
En bit bort, på en tall vid strandkanten, hänger en livboj. Det är enda livstecknet, sånär som på en eldstad. Inga bryggor, inga papperskorgar, inga vägar, inga spår av industrialismens framfart, ingenting. Knappt någon framkomlig stig runt sjön.
Jag kryper ner i vattnet än en gång. Simmar söderut. Möter näckrosor, gäddnate, diverse sjövegetation. Mer än i Flintsjön. Frejdaren ligger 73 meter över havet, mäter 240 meter i längd från norr till söder. På det smalaste stället, midjan på mitten, är den bara 58 meter bred och på det bredaste stället 105 meter.
Och inte särskilt djup, ska det visa sig. Jag kommer ut en bit från stranden, rullar ner måttbandet, 1,70 meter. Jag bottnar till och med. Eller bottnar och bottnar, det är ingen botten man vill stå på, nebulös i sin konsistens. Man sjunker snabbt ner. Simmar ut till mitten, lite djupare där, 1,90 meter. Simmar längre söderut, där sjön vidgar sig ytterligare, lika djupt. Den blir aldrig djupare än så men svalkar gott i värmen.
För sjöturisten: Frejdaren är en sjö där du säkert kan plocka en massa blåbär och hitta svamp på hösten, men det är inget ställe man tar med sig frugan, barnen, farmor, filten och parasollet till. Där finns bara ren vildmark, hungriga insekter och ingen sandstrand. Vill man bada är det svårt att ta sig i och promenaden dit är oländig. Långbyxor rekommenderas. Men man får garanterat en hel sjö för sig själv.
3. Tallsjön
Efter Frejdaren cyklar jag vidare norröver, svänger inte av in mot Kalkbro utan fortsätter en bit och kommer ut på den oljegrusade vägen mot Klockartorp och Göksjön, tar mig österut ett par kilometer till Bredsjönäsvägen, svänger in på den och där trampar jag några hundra meter tills jag ser skylten till Tallsjön. En spång och en soptunna markerar att här har man kommit till betydligt mer promenadvänliga trakter.
Tallsjön är minisjöarnas Disneyland, tänker jag. Det är gångstig till sjön, några hundra meter. Väl där framträder en idyllisk, nästan cirkelrund, skogssjö som är det sötaste man sett. Flintsjön har sina fiskebryggor som delvis skämmer utsikten, men i Tallsjön finns inget av det där. Däremot är den välbesökt, har fina stigar runtom och många grillplatser.
Många tror nog att Tallsjön inte är någon bra badsjö men det är den. Dessutom den djupaste av dessa tre sjöar. Vid stränderna stupar det rakt ner, fastän det inte syns. På östra sidan finns ett bastant vindskydd och en grillplats och bakom höjer sig gruvskogen med sina glesa tallarkader och vitmosseklädda rundhällar.
En skål i skogen. John Bauer kunde ha målat av Tallsjön.
Tallsjön har nästan formen av en urinblåsa och mäter 142 meter från norr till söder, är 158 meter från öster till väster och ligger 72 meter över havet.
Det här är urtypen för den slutgiltiga kontemplationsplatsen. Så liten, så perfekt i sin rondör och så avskild, och naturen framstår som vänlig och inte taggig och vild som vid Skottvång och Marvikarna. På södra sidan av sjön finns ett kalhygge, men det döljs av en vacker trädridå.
Jag badar för tredje gången denna dag. Simmar ut. Mäter. Mitt i sjön: 6,8 meter djupt. En skål i skogen. John Bauer kunde ha målat av Tallsjön. Bara ett par meter ut från stranden mäter jag återigen; 2,1 meter djupt.
Av dessa tre sjöar är Tallsjön den finaste. Vattnet är klarast, naturen förefaller välmående, en stark avskildhet präglar platsen som är inbäddad i samma sorts skönhet man drar med sig in i drömmarna.
För sjöturisten: Tallsjön är lätt köra till med bil, men man får gå några hundra meter på en knölig stig för att komma till sjön. Papperskorg finns vid ingången till skogen. Grillplatser och vindskydd finns. Badvänligt om man inte är rädd för mjukmojsig bottenkänsla.
Djupa Holmsjön (4) har Per utforskat i ett tidigare reportage, publicerat i Bruksanvisningen, Åkers hembygdsförenings årsskrift.
